Breaking Down Bergman - Episode #7

Ett minst sagt akademiskt inlägg: här analyseras Bergmans filmer, nu Törst. Ja, historien är ju Tengroths, men mitt ibland den kanske lite ambitiösa diskussionen en hel del filmklipp som inte kan ses för ofta:

Människor som minns 24: Rut Hillarp

Är det OK om vi börjar 2012 års Tengrothsodyssé med en dissning? Eller är det inte? Straxt innan årsskiftet gavs nämligen ut två bautavolymer kring författarinnan Rut Hillarp, förvisso ett namn som skulle ha kunnat platsat i den lilla boken "De bortglömda författarnas bibliotek" av Tomas Lidbeck. Men inte nu längre, Birgitta Holms urval av hennes dagboksanteckningar och den parallella biografiska volymen sätter rättvist Hillarp på kartan, om än med pikanta detaljer som får en manlig läsare att rodna. Ja, det handlar om ett "Ett erotisk geni", som undertiteln av den ena volymen lyder.

Mer om detta vid ett senare tillfälle, här konstaterar vi att Hillarp var ett år äldre än Birgit, lärare och författarinna. Hon debuterade litterärt ett par år före Tengroth och publicerade sig framöver, verksam ända in i vår egen tid, samtidigt som hon alltmer krafsade åt sig en plats i den samtida svenska utkantslitteraturen. Hillarp prövade de erotiska gränserna, det verkar ha varit hennes livsuppgift: man som kvinna, tangerade, tänjde så långt det gick - tills dess att vännen Birgitta Holm fann henne i en tyst lägenhet med en plastpåse tejpad över ansiktet. Som en sentida, ensam, Ulla Billqvist. Samma Holm som nu står som utgivare av de två gedigna volymerna.

Hillarp var en person mitt i flödet av litteraturen, utifrån och inifrån sig själv: i kommentarerna kring 1940- och 50-talets Sverige är det naturligtvis inte underligt att Birgit dyker upp, om än mitt i ett andetag, i en hastigt nerkastad anteckning. Kommentaren kring sidhänvisningen i registret är i stort sett lika omfattande som själva texten i den löpande berättelsen. En torsdag 1950 skriver Hillarp:

"det finns en renhet hos mej som inte ens bernt e.[eriksson] har alltid, därför kan jag skriva om vad som helst: Tengroth o Anderberg lika smutsiga. Själv får hon också smuts på pennan men det beror på att hon inte är författare utan ett tidens uttryck som måste tolka tidens ansikte."

Det är allt. Så kort. Kvinnor emellan. Sensibla kvinnor. De levde i och skildrade ändå samma värld, samma tid. Dock är det oklart om detta citat innehåller ett stråk av ironi, eller en kommentar av en litteraturvetare i tiden. Kommentaren är tagen i en hast, vid hyllan, frambläddrat ur volymen. Det sammansatta intrycket oklart. Förhoppningsvis kommer jag att återkomma till denna praktutgåva, så snart jag hinner ta del av den kompletta texten. Du, Rut, vänta, jag kommer snart ifatt!

Per Gerhard [1924 - 2011]

Året är straxt till ända men vi hann minsann klämma in en döing till, i detta det stora manfallets år.

Nerifrån Frankrike kommer budet att teatermannen Per Gerhard gått bort. Hans kontakter med Birgit var förmodligen mest genom sin pappa, hennes vän och värd, den allomfattande Karl Gerhard.

Född Johnson var han från början Dramatenutbildad skådespelare, senare regissör och teaterdirektör, utspelade sig huvuddelen av den unge Gerhards aktiva teatergärning efter det att Tengroth skridit ner från tiljorna. Med detta gjort hade hon tid att vistas nere i Frankrike med regelbundna semesterperioder nere i Menton hos Gerhard d.ä.

Och det är så hon förekommer i Per Gerhards egen biografi av pappan, Med kvickheten som vapen. Både uppmärksammad och citerad. Någon gång där nere medan medelshavsbrisen rörde om i hennes lockar steg unge Per ut på altanen och tog henne i hand.

Gott så. Nu är det snart ett nytt år, med förhoppningsvis färre nekrologer. Då tar vi nya tag och fördjupar oss i människor som lever - och levde då. Gott nytt.

Marianne Zetterström [1912-2011]

Som tidigare sagts detta året: den här spalten tenderar alltmer att likna morgontidningens familjesida på en söndag. Den ena dödsannonsen följer på den andra. Nu är det Marianne Zetterström, född Enhörning, fru de Mumma, som kastat in handduken. Enligt obekräftad uppgift lyckligt nog före hon hann uppleva sin 100-årsdag. För en äldre generation är hon förmodligen mest känd som signaturen Viola - som skrev kåserier och liknande prosa under en lång rad år: från 1937 och de följande sjuttio (!) åren.

Som make till revyförfattaren Erik Zetterström kom hustrun naturligtvis i kontakt med tidens teater- och kulturkretsar. Han var redan där - genom egen jättelik produktion, och genom sitt första äktenskap med skådisen Margit Rosengren. I mitten av 1940-talet fick de desutom som grannar på Floragatan 7 det alltmer högljudda paret Ahlgren - Tengroth. Och väggarna var tunna på den tiden.

Men det var inte deras första möte: den blivande maken herr Zetterström antyder i boken Människor som mött mig att Tengroth någon gång under det sena 1930-talet delade lägenhet med den blivande fru Zetterström.

Bäst vi stod där och talade film och teater kollade jag in en ung dam, som litet norrköpingskt uppnosig och med sving i steget sneddade över Nybroplan. Det var Mariana, som för några ögonblick kom mig alldeles att glömma B. T. Med andra ord, samtalet kom av sig.
Då såg Tengroth strängt på mig med de bruna ögonen och sa:
- Det där är min väninna, som jag hyr lägenhet tillsammans med vid Norr Mälarstrand. Henne är du så god och låter bli!

Vilken han alltså inte gjorde, så gift han var.

Marianne Zetterström intervjuas och berättar om den tiden på Floragatan i Katarina Vikars radiodokumentär Bara mamma minns väl Birgit Tengroth. Det måste funnits ett otal fler mötespunkter, under droskfärderna mellan nöjeslokaler och krogar. Men vilka och var, får framtidens läsning visa. Viola har helt säkert mer att berätta.

Kuplettsångare tar farväl

Kuplettsångaren, underhållaren med mera Mattias Enn har författat en dödsruna efter allas vår Sickan Carlsson, publicerad åtminstone i Svenska Dagbladet den 7 december.

Istället den vanliga högstämdheten i sådana här texter bjuder Enn in till fest, "uppe på Parnassen". Här skildras en himmelsk festsal där alla är på plats i väntan på hedersgästen, som med beslutsamt tålamod och självmedvetenhet dragit ut i det längsta på sin ankomst.

I vimlet mellan bardisken och dansgolvet skymtar alla de som redan passerat dessa sidor: Annalisa, far och son Ekman, Die Leander, Max Hansen och Schamyl Bauman. Björnstrand, Holmsten och Ahrle väntar på sin favoritflicka, kanske lite otippat Bergman också. Bland flickorna syns Hjördis Pettersson, Karin Ekelund, Tollie Zellman och den just anlända Gaby Stenberg. Och mitt i denna kurviga flock namndroppar Enn också Birgit:

där står de alla nu och väntar, alla revy- och filmstjärnor från förr. Deras teatergenre var måhända inte den förnämsta, men de var de förnämsta i sin genre.

Sedan tar någon upp välkomstsången, filmklappan hörs och dörren öppnas. Sickan Carlsson är på plats!

Lite roligt, lite tårögt. Greppet är naturligtvis inte nytt, ljudet av obekymrat skratt och glamm från efterlivet har skildrats många gånger tidigare. Dolly Parton sjöng förresten om samma sak i I Dreamed Of A Hillbilly Heaven 1993, där hon förresten dessutom petade in sig själv i himlaminglet! Så långt går inte herr Enn.

TV-fröjd, tidig december

Ny vecka, nya utmaningar.

En slump eller en tanke, det får förbli en gåta - men risk för en verklig Birgitöverdos föreligger kommande vecka! Varning utfärdas.

Under den traditionella matinétiden i SVT tidiga måndag- och tisdageftermiddagar visas nu två Tengrothfilmer två dagar i rad! Maken till utbud har inte skådats sedan den här bevakningen inleddes. Alltså en högtid för alla skolkande skolungar, arbetslösa, nattarbetare, pensionärer, kulturarbetare och eventuella rikemansdrönare: på måndag vildmarksdramat "Kan doktorn komma?" i rafflande regi av den pålitlige Rolf Husberg. Och så på tisdag Ivar Johanssons "Oss baroner emellan" med Tengroth som välklädd guvernant i ett mer civiliserat sammanhang.

För den som till äventyrs skulle vara lite opasslig efter lunch på tisdag finns filmen även utgiven på dvd i serien Sandrews filmpärlor. På en videofilmbutik nära dig. Behöver jag säga: "rekommenderas".

Juni 1967

maskrosskaften är fattiga och fula
hattarna har blåst av
med bara nackar inväntar de lien
jag har lagt smuts i blöt
och mördat getingar med diabul
kvittrande fågelmatta högt i det blå
pioner tunga av vällust
o humla
du tjocka medelsvensson
överallt tror du dig välkommen
utsugare
och alla dessa fjärilar
som flygande dödsannonser
en rödhake lyfter
slagen av dåligt samvete
nej olyckliga gråter inte
lyckliga gråter över olyckliga
se månskäran över lidandets brinnande sol
mot eftermiddan
fanns bara skelettet kvar
av fjärilsbarnet som fastnat i korsspindelns nät
borta är borta
annars blir människan vansinnig
sten för sten
river jag skräckens mur
men världen släpper inte in mig
feber till hud och inälvor på flykt
min gud min gud varför över du mig inte

*

1967 blev året då Birgit samlade ihop skrivna papper och publicerade sig i det lilla formatet i pressen: några dikter i Dagens Nyheter fördelade på ett par tillfällen, ett gäng aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samt en novell i tidskriften Vi. Kanske något mer, ännu inte spårat.

Den här lyriska trädgårdsbetraktelsen och självbespeglingen kunde man i alla fall finna i DN:s söndagsbilaga den 18 juni 1967.