Birgit Tengroth i ett Snedtänkt grannskap

Författaren och poddaren Kalle Lind har ju redan förekommit i dessa Tengroth-sammanhang vid flera tillfällen: både i seriöst samtal med Ulrika Milles om konstellationen Ahlgren/Tengroth och i en lite tjafsigare replikväxling med David Nessle med anledning av Karl Gerhard. Vid ett besök på en loppis nyligen flöt den skrivna motsvarigheten till ljudprogramserien Snedtänkt (Forum, 2019) upp som drivved bland bokvågorna, och tack vare förlagets satsning på ett riktigt - och välkommet - personregister identifierades snabbt att detta var en volym av högt intresse.

Liksom i den tidigare nämnda podd-diskussionen kring Karl Gerhard är det Karin Swanström som är grinden som leder läsaren till Birgit. Swanström var ju en maktkvinna under sin tid på Svensk Filmindustri. och har därigenom lämnat spår i flera av tidens memoarer. Som i Tengroths Jag vill ha tillbaka mitt liv. Enligt Lind är hon (Birgit) "absolut hårdast i sitt omdöme".

Varpå citeras stycken ur memoarboken där Tengroth excellerar "skapellskarpt och nålvasst", hon  "plockar sönder människan, konstnären och primadonnan Karin Swanström" med "oresonlighet" och "sitt osminkade förakt". Här är texter där Birgit är på sin yppersta skärpa och man känner hur Lind njuter av att citera henne.

Och Tengroth är inte ensam om sitt hårda omdöme, utförligt citeras också den flitige filmregissören Gösta Rodins spetsfundigheter kring Swanström - och hennes make Stellan Claesson - i sin memoar Den svenska filmens glada 30-tal (Nordisk bokindustri, 1976). Förhoppningsvis kan vi i någorlunda närtid återkomma till den boken.

I ett separat kapitel om Karl Gerhard nämns också Birgit som en av de kvinnor Gerhard allra helst umgicks med. Vilket vi ju stött på tidigare.

Snedtänkt om den unge Karl Gerhard: snillen spekulerar

I den outsinliga, och lika oupphörligt underhållande, poddserien Snedtänkt med Kalle Lind kom den 29 februari detta år turen till den "unge Karl Gerhard".

Avsnittet behandlar såklart revykungen och allkonstnären Karl Gerhards ungdom och tidiga karriär. Redan här reser sig BigganBlogg lite upp i stolen. Kalle Lind är ju en Karl Gerhard-expert av rang som dessutom skrivit en biografi över föremålet, och Gerhard var ju en centralpunkt i svenskt nöjesliv under större delen av sitt yrkesliv. Och, här finns en Tengroth-koppling, det är sedan gammalt. Åtminstone sedan 1950-talet.

Och uppmärksamheten ger utdelning, vid pass 40 minuter in i programmet diskuteras lite flyktigt Karin Swanström vars turnerande teatersällskap en gång i tiden innehöll Karl Johnsson, som just vid denna tid började omvandla sitt artistnamn i riktning Karl Gerhard. Lind nämner att Swanström under sin senare karriär var chef ute i S.F.'s filmateljéer i Råsunda och genom detta figurerar i flera skådespelares memoarer, så gott som alltid i uppenbart negativa termer.

Dagens bisittare i programmet är Snedtänktveteranen David Nessle, serieskapare, författare och översättare från Göteborg. Hans kunskaper i ämnet är förvisso omfattande men ger mest hela tiden ett rätt flamsigt intryck, väldigt glad i sin egen röst och framför allt sina egna skämt, pratar i munnen på programledaren som ibland får höja rösten för att slutföra ett resonemang. Hans ständiga inlägg är säkert omöjliga att klippa bort för även den mest erfarne redigerare.

När Lind nämner några memoarer som nämner Swanström: Sickan Carlssons, Annalisa Ericsons och Birgit Tengroths orkar Nessle inte lyssna klart utan bryter genast in med kommentaren att dessa "båda" böcker är så menlösa och tillrättalagda att de knappast skulle kunna innehålla ett "taskigt" omdöme. Lind tillrättavisar då bisittaren med att Tengroths bok minst av allt är mesig varvid Nessle genast faller ner i den gamla gropen att hon minsann skulle ha fått skrivarhjälp av sin make.

Lind: "Birgit Tengroths memoarer är allt annat än menlösa. Det är hon som skriver såhär [Lind höjer rösten] om: ..."

Nessle: "Hennes make kunde hjälpa henne och vässa elakheter... he he."

Lind: "Nej, jag tror att hon hade en egen fallenhet så hon behövde inte Stig Ahlgrens hjälp. Hon skriver, nu citerar jag fritt ur minnet, hon skriver om Karin Swanström: 'Karin Swanström hade vad man kallar charm, sen dess är jag livrädd för charmiga människor'".

Nessle: "He he, ja, hon kan ha en poäng."

Efter denna snabba passage går resan vidare under Linds ledning, kunskapstätt och som sagt: mest charmigt underhållande. Tidigare har ju Snedtänkt stått på fastare Tengroth-mark i ett samtal 2019 med Ulrika Milles med anledning av hennes (dubbel)biografi Ensamvargar.

Per Gerhard [1924 - 2011]

Året är straxt till ända men vi hann minsann klämma in en döing till, i detta det stora manfallets år.

Nerifrån Frankrike kommer budet att teatermannen Per Gerhard gått bort. Hans kontakter med Birgit var förmodligen mest genom sin pappa, hennes vän och värd, den allomfattande Karl Gerhard.

Född Johnson var han från början Dramatenutbildad skådespelare, senare regissör och teaterdirektör, utspelade sig huvuddelen av den unge Gerhards aktiva teatergärning efter det att Tengroth skridit ner från tiljorna. Med detta gjort hade hon tid att vistas nere i Frankrike med regelbundna semesterperioder nere i Menton hos Gerhard d.ä.

Och det är så hon förekommer i Per Gerhards egen biografi av pappan, Med kvickheten som vapen. Både uppmärksammad och citerad. Någon gång där nere medan medelshavsbrisen rörde om i hennes lockar steg unge Per ut på altanen och tog henne i hand.

Gott så. Nu är det snart ett nytt år, med förhoppningsvis färre nekrologer. Då tar vi nya tag och fördjupar oss i människor som lever - och levde då. Gott nytt.

Göthe Ericsson [1925-2011]

Plötsligt braskar morgontidningens familjesida med nyheten: teatermannen Göthe Ericsson är död. Det är ett tufft år för de som en gång träffat Birgit, hört hennes röst, känt hennes hand på sin underarm under samtalets gång, sett henne vända ansiktet åt andra hållet, mitt i en mening, dolt bakom en sky av halvlångt hår.

Göthe citerade Birgits sarkasm: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn." Kanske fanns det här en gemensam humor, de stod ju båda med ett halvt steg utanför allt som fanns runtom. Han som Karl Gerhards sekreterare och handy dandy man, hon som Gerhards trofasta väninna sedan hon väl skakat av sig allt utanpåverk.

Hon kopplade av som gäst hos Gerhard nere i Villa Fatima Morgana, låg säkert och solade medan Göthe hastade runt med alla bestyr. Berättats har i alla fall att hon nå'n gång följde med honom upp till Menton - tätorten intill - för morgoninköpen. Sedan satt de där på fiket vid torget med påsarna och paketen runt omkring sig.

Förre Dramatenchefen Lars Löfgren approachar vid ett tillfälle Göthe á propos Karl Gerhard med frågan om vad han minns av Tengroth: enligt Löfgrens yrkesmemoarer går Ericsson helt igång med ett mångordigt svar. Löfgren är också den som skriver runan i Dagens Nyheter den 18 oktober 2011: småputtrigt finstämt, med en knyck på nacken som slutkläm, en överordnad som minns sin underordnade som jämbördig arbetskamrat och kanske också klokare medmänniska, en sådan som berikade livet, minnena, vardagen.

Birgit höll säkert hans hand under bilfärden från Menton tillbaka ner till Gerhards villa. Medelhavet låg ju där så rofyllt tyst och odödligt blått. Och värden sov förmodligen fortfarande när de två lastade av inköpen. Och bar in. Så började ännu en dag.

KG, flygeln och Madame!

Genom vännen Fredrik, någonstans där ute, har BigganBlogg fått kunskap om ting som inte tidigare var kända. Stort tack. Fredrik, för dina kommentarer. Det känns lite ovant, det må man säga. Men låt oss nu smaka på godiset!

Karl Gerhard, den ömsint Store, den frejdige Galanten, gick den 11 december 1956 in i radiostudio i sällskap med pianisten Bo Ekemar och spelade tre sånger. Två hade musik av Kai Stighammar, Det är inte lätt att hänga med i svängen samt Jag har så många strängar på min lyra - båda uttalandena är ju så sanna! Sant är också att Stighammar var den pseudonym Gerhard använde när han då och då själv skrev musik, ensam eller i samarbete med andra. Den tredje sången hade skrivits av Mogens Nissen. Med Gerhards svenska text hette den Njut av livet, Madame. Känns det igen? Ni vet, Tengroths bok som kom samma år.

Ur etern hördes pianoklinket och Gerhards röst kör igång med första versen:

Jag med Birgit Tengroth är helt överens
att en kvinna bör sätta en gräns
för mäns egoism. Hennes bok av i år
har en damtitel som slår:
Njut av livet, Madame!
Vilken utmärkt program!
Som stafett ifrån kvinna till kvinna,
denna slogan går fram:
Njut av livet, Madame!
Ta en dram! Det är inte nån skam!
En lunch med er chaufför på tu man hand på Maritime
ni tar, på så sätt blir med honom ni intim.
Njut av livet, Madame!
Var ej för monogamm!
Sätt på linnet ett nytt monogram!

Elakt? Knappast, mest ett uppmuntrande tillrop syskonsjälar emellan och Birgit blev återigen produktplacerad, och försäljningen av boken kanske till och med fick lite fart. Hur som helst släpptes de tre inspelningarna på skiva - långt senare, 1980. Sveriges Radio gav i egen regi ut en dubbel-LP med allehanda kupletter: Karl Gerhard och en flygel, SRLP 1300/1301. För den som fortfarande är lite nyfiken kan man ladda ner det hela, eller var för sig, genom att klicka här!

Appendix:
Enligt sajten 78:or & Film var pseudonymen Kai Stighammar ett hopfog av kompositörnamnen Kai [Gullmar], Stig [Hansson, a. k. a. Jules Sylvain] samt [Wilhelm Sten]hammar. Så nu vet vi det!

Birgit möter Proust

"Livet har varit taskigt mot mig. Fast det har inte enbart varit av ondo, även mina bittra erfarenheter har varit mig till stor nytta i mitt arbete."

Orden är skådespelerskan Gudrun Brosts. Förhoppningsvis är hon fortfarande ihågkommen som något mer än att vara jokern Johannes morsa. Han är ju moderlös nuförtiden men på sin tid var fru Brost en artist som stolt skred fram på scenen, oberoende av genre. En yppig kvinna i alla ordets bemärkelser, och en skådespelerska som fick roller och engagemang av såväl Ingmar Bergman som allas vår hjälte Hasse Ekman. Ekman hade henne i Kungliga Patrasket (1945) och några år senare i Flicka och hyacinter där hon mycket väl skulle ha kunnat träffa Birgit - om nu studiotagningarna sammanföll. Här framträder hon i knappa minuten och sopar undan både Ulf Palme och Anders Ek, med en kaxig knyck på nacken, släpig röst...och handen på höften.

Dessförinnan hade de båda, Tengroth och Brost, delat rollistan i såväl filmen Karl för sin hatt (1940) som Mans kvinna (1945), den senare efter Vilhelm Mobergs roman, ett stycke som också gav Tengroth goda recensioner i sin teaterversion, varmed hon turnerade land och rike runt. Brost var under en tid också gift med den Sven Forssell som 1949 gjorde en större intervju med Birgit för Filmjournalen.

Nå, nu var inte fru Brost enbart kontrakterad hos de stora filmgenierna, även på scen hade hon framgång och behärskade den så självklart att hon fick jobb hos den store Karl Gerhard. Nu singlade allt glitter ner över henne, bördig från bondelandet i mellersta Halland hade hon arbetat sig upp från lokalrevyer tills dess att bara Stockholm återstod, där hon visste att hålla sig på rätt plats tills dess att själve Gösta Ekman fick syn på henne och - vips! - var hon engagerad på Vasateatern. Det ena gav det andra, och så stod Karl Gerhard där och fladdrade med ögonlocken. Han engagerade henne för en roll som Zarah Leander dessvärre inte kunde få 1943 på grund av tidsatmosfären, om man säger så. Och därefter var det raka spåret fram.

I nyårsrevyn Kyss mej Ada 1952, om man nu får tro boken Om vi inte minns fel utgiven av Karl Gerhard Sällskapet 1991, sjunger hon kupletten Han är en kärlekskonstens mästare, tillägnad förläggaren Carl Björkman, dessutom enligt samtida vittnen iklädd den mest vidunderliga kreation och håruppsättning:

Han är en kärlekskonstens mästare
han har en uppdriven teknik.
Om damerna vill ha en testare
i erotik
så vet jag inte en sån libertin
det vill säga sist som först.
Det var förresten på hans officin
man gav ut Törst.
Han jungfruburen har tryckt
och lilla Birgit han ryckt
med själva Tengrothen opp
med nakna tankar och kropp.
På hennes erotoman
det låg en karl. Vem var han?
Det frågar vi dag och natt
man anar att
han var en kärlekskonstens mästare
vars blod är rött som Lethes älv,
men jag tror att denne lede frestare
var Björkman själv.

Carl Björkman var Tengroths förläggare, i en av sina ungdomsdagböcker antecknar Per Wästberg hur han ser Birgit på en larmande fest hemma hos Björkman. Går man vidare i bokvärlden kan nämnas att kuplettens titel var en travesti på den otuktigt osedliga romanen Jag var en kärlekskonstens mästare utgiven under pseudonym av "kulturprofilen" Per Meurling 1950.

Man kan att förstå fru Tengroth höll Gerhard högt, förutom allt det franska, det behagligt mediterrenna: hon hade lämnat allt det som hållit henne fången: karriär, karlar, rollspel och låg där på solaltanen vid hans villa på Rivieran och flöt runt i ett tvångslöst, kravlöst sammanhang på hans terrass. Nersjunken i en solstol, kunde hon för en timme eller två glömma det elaka som kröp fram inom henne, och dessutom lät han besjunga henne, hennes rykte och åter fästa hennes namn på var mans läpp däruppe så långt, långt norrut bort från vilket hon nu spände tårna i en rörelse framåt, mot solskenet.

Proust, då? Hängde Birgit med Marcel mellan varven? Nja: Gudrun Brost, hon hade en farfar som flyttat andra hållet, från detta fjärran Frankrike till skygghetens Sverige, hans namn hade inte varit ett försvenskat Brost utan: Proust.

Människor som minns 17: Olof Aschberg

1950-talet verkar ha varit Birgits bästa tid. Visserligen hade filmkarriären avslutats, eller havererat, vilket man nu vill, filmgagerna var borta och rubrikerna lågmälda och hon var andra gången skild med buller och brak och diagnostiserad med kräftan. Ingen drömstart för en flicka på dryga 35 år, men hon befann i sitt eget självvalda varande: hon skrev, blev publicerad, hon rörde sig fritt som hon ville in och ut ur landet, utan den borgerliga ryggsäcken av hur en kvinna bör vara, uppföra sig och säga. Hon gjorde vad hon själv ville, förvaltade sitt eget pund och sjukdomen verkade - för ögonblicket - inte accelerera.

Även om demonerna stundtals flaxade vid tröskeln var hon uppenbart socialt kompetent, tidvis kaxig och stolt, och i olika ögonvittnesskildringar från den tiden passerar hon som närvarande vid taffeln.

I sin tredje memoar Gästboken [Tiden, 1955] berättar Olof Aschberg (1877-1960) om en middag nere i Menton, franska Rivieran.

Aschberg var en framgångsrik bankman från Stockholm med uttalade vänstersympatier. Han hade tidigt kontakter med den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen och gjorde även affärer med den sovjetryska regimen i Moskva. Under 1930-talet flyttade han med familj ner till Frankrike, rörde sig i samma kretsar som Kjell Strömberg och drabbades hårt (i egenskap av rik judisk bankir) av den nazityska ockupationen med sina talrika franska medlöpare och flydde till USA.

Men nu är det oktober 1954 och Aschberg har återvänt till Sverige med sommarfäste i det sydfranska Menton i närheten av Karl Gerhards hus Fatima Morgana. Den svenska kolonin bjuds in på den lilla restaurangen Beau-Soleil i de gamla kvarteren intill hamnen och med Karl Gerhard följer hans gäst, Birgit Tengroth. I skocken svenskar skymtas även lilla Fatima, Göthe Ericsson, ekonomiprofessorn och statsrådet Karin Kock med make och Hjalmar Brantings dotter Sonja Branting-Westerståhl. Allt som allt 13 personer, varför dottern till restaurangägaren fick rycka in som nummer 14 för att inte olyckan skulle drabba sällskapet. Den lilla flickan tar snart hand om konversationen och undervisar de långväga gästerna i konsten att tillaga bouillabaisse. Hon vänder sig skeptiskt mot Birgit och säger: vous comprenes, madame?

C'est tout. Och den ljumma vinden från Medelhavet rasslar i bladverken. Bläddrar man vidare i memoarboken visar det sig att festbordets huvudfigur Aschberg är farfar till vår tids knölpåk, Robert Aschberg!

Och ytterligare en koppling kan nämnas: skådespelerskan Vera Valdor som vi tidigare funnit i Robert Taylors närhet under hans Stockholmsbesök var Aschbergs systerdotter. Han hävdar dessutom att hennes judiska påbrå i praktiken gav henne arbetsförbud under kriget då hennes filmbolag "tydligen satsat på Hitlerseger". Efter kriget lämnade hon också landet och hamnade slutligen i Mexico.

Bland sutenörer, parkfjollor och kandelaberbögar

À propos Katie Rolfsen som nämndes i förra inlägget så har hon ju tidigare figurerat på denna plats i samband med att hon ogenerat presenterade sig för Annalisa Ericsons nyblivne make i bara mässingen. Den minnesgode minns också att detta skedde samma kväll som en fest hölls ute på Bellmansro för att fira homosexualitetens avkriminalisering i Sverige. Året var 1944. Om detta berättar Annalisa i en av sina memoarböcker.

Festen bekräftas i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, 1999) där det också visar sig att det inte var en slump att samkvämet hölls just där - restaurangen ägdes vid denna tid av en Sten Hellberg, som tydligen var centralfigur i samtidens nöjesliv och dessutom öppet homosexuell. Hellsten drev för övrigt även matställena Bäckahästen, Brända Tomten och Herrgårn.

Boken är en brett upplagd exposé över bögvärldens öden och äventyr i kungliga huvudstaden, det är huvudsakligen herrarna det handlar om. Mycket kunskap finns här samlad med en omfattande notapparat, många bilder på mötesplatser som parkbuskage, offentliga toaletter o.s.v. kryddat med fotografier på olyckliga själar, nakna gossar, utpressare och udda existenser som med vilsen blick poserar framför kameraobjektivet. Tillsammans ger det stundtals ett rätt unket intryck av instängd bastuklubb men här och där slås en dörr upp och någon kastar konfetti in på scenen: Gösta Ekman d.ä. [bilden], Karl Gerhard, Gustav Wally, Göthe Ericsson har alla passerat genom Birgits värld och återfinns i bokens persongalleri. Och Zarah Leander glider förbi som vän till alla och envar. Till och med Balettskolan var tydligen i förra seklets början ett otuktens näste, i alla fall bland de manliga danseleverna.

Närmare än så kommer vi inte Tengroth i detta sammanhang, trots alla dokumenterade långbyxor. Men Stig Ahlgren citeras här och var, han slår vilt åt alla håll i sina spalter: mot småsinthet, inskränkthet och tvivelaktiga rättsprocesser.

Och så tar vi oss en liten kaka till

Den 23 mars 1950 gick estradören Karl Gerhard in i skivstudio i Stockholm tillsammans med Herbert Steens ensemble och sjöng in fyra visor, alla med egna texter. En av dessa var kupletten Och så tar vi oss en kaka till till musik av någon kallad d'Alstone. Den gavs sedan ut på en 78-varvs stenkaka, Cupol 4348, där den andra sidan upptogs av Jag kan spela zittra från samma inspelningstillfälle.

Jaha, och? Jo, i texten - snabbt som ett ögonblink - passerar Birgit själv i egen hög person, vilket vi tidgare berört.

Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till, en kaka till
Kära bröder liksom systrar
Jag tror säkert att ni lystrar
Till min visa, fast den blott är skräp
Men jag vet jag träffar tonen
När jag inbjuder nationen
Att bevista mitt lilla kafferep

Det blir både tår och påtår
Och en sex, sju sorters dopp
Fru Tengroths säng
Kom fort och ta en kopp
Jag har allra bästa tautor
Ifrån NK:s lunchsalong
Fru Blom har gom
Som hon tar ut med tång
Fru Max von Mauritz
Har nyss omskurits
Jag menar nertzkappan förstås
Köpt i Paris och till vilket pris
Det blir både tår och påtår
Människan tre trappor opp
Ska ha barn
Med karln?
Nej, kom och ta en kopp
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Senatoren Mister Thomas
Han är en av Oklahomas pampar
Kommer han tillbaks till stan
Ska det inte bli någon snål grogg
Han ska mottas á la Olrog
Bullfest, bullfest ska det bli hela dan

Det blir både tår och påtår
Och vårt fina kungahus
Ska stå på tå
Med kakor, fjäsk och krus
Five o'clock det blir med tårtor
Uti Ulriksdals gemak
Louise får please
Snart tänka på sin bak
Sen ljuv Sibylla
Med mat och fylla
Prins Bertil bär som stadsbud hem
Vår senator
Som vi då förstår
Det blir både tå och påtår
Om jag känner Bertil rätt
För en tok
Ur Oklahomas operett
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Nästa nytt från skvallertanten
Kommer ifrån västkustkanten
Där "Guds ord på landet" tolkning får
Av den sköna Karin Kavli
Blottad ifrån topp till navli
Hennes barm just nu uti vågor går

Det blir både tår och påtår
Uti en sparsam vardagsblus
Madame dram fram
Sån konst som fyller hus
När hon blottar sina vårtor
Brakar det i nattlinnet
Som nog har sina bästa nätter sett
Vårt lands aktiser står inför kriser
Skall Kavli ensam brösta av, nej, Inga Brink
Säger med en blink
"Det blir både tår och påtår
Vår publik ska hållas varm
Med Manstads och fru Karin Juels barm"
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till
En kaka till.

[Musik: d'Alsone. Text: Karl Gerhard. Copyrightinnehavare okänd.]

Och vad betyder då detta? Ingen kan påstå att detta är ett av Gerhards vassaste alster men sången ingick - enligt Uno Myggan Ericson - i Gerhards föreställning på Chinateatern under våren 1950 och den här typen av texter är naturligtvis en kommentar till det samtida och det flyktigt dagsaktuella skvallret. Vad Tengroths säng har för betydelse är svårt att säga så här långt efteråt: var det en syftning åt en lättjans högborg, eller scenen för erotiska eskapader?

Får man tro Magnus Ugglas kommentarer var Mister Thomas den amerikanske senatorn Elmer Thomas som vid denna tid besökte Stockholm, kungahuset och prins Bertil. Får man tro Karl Gerhard gick det livligt till, monarkin verkar mer eller mindre vara inlagd i sprit.

Textens avslutande parti är hämtat ur säsongens teaterliv. Karin Kavli var ju vid denna tid en av teaterns stora aktriser, engagerad på fasta scener såväl som resande teatersällskap. Och just denna säsong var hon vid Göteborgs stadsteater där Ingmar Bergman satte upp en spansk pjäs, Guds ord på landet, av Don Ramon del Valle-Inclans. Kavli spelade här en lättfärdig klockarhustru och visade dessutom, våren 1950, brösten på scen vilket naturligtvis vållade en hel del rabalder. I sin biografi över Karin Kavli, Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] beskriver Uno Myggan Ericson (tillsammans med Kavli själv) rabaldret och visar dessutom en smygtagen bild från föreställningen där man får se hela härligheten. Kavli var ju en sällsynt stilig kvinna som sedemera även under en längre tid (1953-1962) blev chef för samma teater där hon avsatte mer bestående spår när hon inte fick jaga runt och fånga upp en nevrotisk Per Oscarsson, ständigt på vandring någon annanstans.

Inga Brink var en kanske inte lika framgångsrik skådespelerska som efter en handfull filmroller toppade karriären med medverkan i två Åsa-Nissefilmer. Kanske antydde Gerhard att det behövdes nya friska grepp för att styra upp den sagan.

Margit Manstad är redan behandlad på dessa sidor och Karin Juel ytterligare en kollega.

Sången finns återutgiven på åtminstone tre LP-skivor och det är ett nöje att höra Karl Gerhards vokala insatser med en smattrande käft som springer hundra meter häck utan att snubbla på stavelserna. Men för ett nutida åhörare kan det vara nog så svårt att uppfatta det hela om man inte sitter med den tryckta texten till hands. Magnus Uggla har också gjort en tolkning på sitt hyfsat nya Gerhardalbum Ett bedårande barn av sin tid.

Kavli på bilden [av Lennart Carlén]: stilig som sagt. Vi låter bröstbilden försvinna och istället njuta av henne i sin fulla kraft på balkongen till Göteborgs stadsteater, med Götaplatsen som fond. Den som vill läsa mer om henne kan med fördel ta del av Tengroths text i Livs levande.

The neverending story of Karl Emil Georg Johnson

Eller Karl Gerhard som han kallade sig.

Vi har tidigare snuddat vid regissören och skådespelaren Per Gerhards biografi över sin fader, estradören, kompositören, kuplettsångaren och författaren Karl Gerhard, Med kvickheten som vapen [Lind & Co, 2007] och olika beröringspunkter mellan Gerhard och Tengroth.

Tar man sig för att läsa hela boken, vilket man bör för den är mycket välskriven och ger ett rätt allsidigt porträtt av Gerhard i med- och motgång och den tid han verkade i. Gerhard junior lyckas också beskriva sin pappa med ironi, bitsk humor och distans. Stundtals är berättelsen rätt dråplig och läsaren får sig ett gott skratt mellan de mer allvarliga resonemangen.

Efter kriget skaffade sig Gerhard senior ett boende nere på franska Rivieran, Fatima Morgana (döpt efter Gerhards adoptivdotter Fatima, sedermera under en period gift med den yngre Gösta Ekman). Huset var rätt storslaget, försett med en imponerande terrass invid en magnifik havsvy och här tog han emot (ibland betalande) gäster hemifrån när han inte travade runt bland lokalbefolkningen. Tillvaron här nere var ofta ett välbehövligt, ja nödvändigt andrum för den hårt arbetande revymakaren som med stigande ålder och tilltagande krämpor pressade sig till det yttersta. En av gästerna norrifrån var ju som vi tidigare sett Birgit Tengroth, med egen namnskylt på en sovrumsdörr och allt. Hon författade ju också ett inspirerat porträtt av den höge värden 1952.

Per Gerhard citerar också långa stycken ur Birgits text med motiveringen att Birgit är "nog den som bäst skildrat hur han tillbringade en 'semester'".

Karl Gerhard var gift flera gånger och hade egna barn men allteftersom kom rykten igång som handlade om hans bi- alternativt homosexuella läggning. Unge Gerhard tar upp ämnet i boken och kan naturligtvis inte helt avfärda det som enbart skrönor, han hade själv fått indikationer i den sociala svängen runt pappan. Och här kommer Tengroth in, minsann. Per Gerhard hänvisar nämligen till Stig Ahlgrens bok om Karl Gerhard där intet sägs om denna problematik, eller vad man ska kalla det. Och då hade Ahlgren haft en egen reporter inne i huset, som han uttrycker det, som borde ha kunnat rapportera. Sonen betygar faderns kärlek till Kvinnan och till kvinnorna i hans liv, men ett och annat snedsteg går kanske inte helt att resonera bort.

Frågan är väl om tiden tillät en sådan diskussion, och om Ahlgren hade fäst den på papper även om han hade vetat mer än vad han yppade. Kanske var det också så att Birgit såg vad hon såg, men att detta något kanske hon också uppfattade som rätt normalt, förståeligt och intet stort att yvas över. Byxor bar hon ju rätt ofta.

Människor som minns 15: Göthe Ericsson

Göthe Ericsson var namnet på Kart Gerhards sekreterare, alltiallo, handyman - you name it. Alltid närvarande som en skugga intill artisten, likt en grå eminens. Hur långt Ericssons förpliktelser gentemot sin arbetsgivare gick vet jag inte, men han kom tidigt till Gerhard och var honom trogen i alla år tills dess den store kuplettskrivaren stod lik.

I förre Dramatenchefen Lars Löfgrens memoar Teaterchefen (Bonniers, 1997) dyker Ericsson upp, detta var efter Gerhards död. Löfgren frågar, apropå Sven Stolpe, om Göthe minns Birgit Tengroth och Ericsson går igång: visst var de vänner! När hon besökte Gerhards Villa Fatima Morgana på Rivieran hände det att den morgontidiga Birgit följde med Göthe på morgonens inköpsrunda till saluhallen i det intilliggande Menton. När inköpen var avklarade fikade de på Rendezvous med utsikt över Medelhavet och aftonens middagar på Gerhards terass var ännu närvarande i den gamle mannens minne.

I sin bok Katt bland hermeliner (Bonniers, 1956) beskriver Gerhard själv det myllrande torglivet inne i Menton:

"På torget i Menton åt det italienska hållet, där klimatet är milt och urinnevånarna genomlysta av samma sol som ger frukt och bär deras sötma, brukar vi göra våra uppköp, ty icke av utsikter allenast lever ens turisten. Och det är dessutom en upplevelse i färg och ton. Där talar slaktare och grönsakshandlare mentonesiska, en gränsblandning av sydfranska och italienska. Två folk med druvsocker i blodet har blandat konsonanter och vokaler till ett språkets gemytliga fostbrödralag, som gör morgonens köpslående till en folkfest."

Birgit hade uppenbarligen förmågan av sommarsofta på rätt ställe. Ericsson citerar avslutningsvis Tengroths rappa tunga när verkligheten trängde sig på: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn."

Birgit minns: Karl Gerhard

Genom artisten Magnus Ugglas numer rätt omtalade skrivande har jag uppmärksammats på att Birgit Tengroth finns nämnd i en av legenden Karl Gerhards visor. Texten det handlar om har titeln Och så tar vi oss en liten kaka till med Karl Gerhards text till musik av någon kallad d'Alstone och gavs ursprungligen ut på stenkaka 1950, sedemera återutgiven på flera LP-skivor. (I alla fall enligt den diskografi som Karl Gerhard-sällskapet lagt ut.)

För en tid sedan släppte ju även Uggla en CD med sina tolkningar av en rad Karl Gerhard-sånger, däribland nämnda låt. För ett informera och glädja de sina har han sedan under pseudonymen Roine Blom knåpat ihop ett litet förklarande persongalleri på de som nämns i olika texter, kanske kan det behövas för nutida förståelse. Om Tengroth skriver han:

Fru Tengroth
Förnamn Birgit. Skådespelare och författare som rörde sig i KGs kretsar. Kanske en storfikare och möjligen den som kallas ”skvallertanten” i den här sången. Tycks ha hållt kafferep från sin säng. Kungligt.

Hur det nu förhåller sig med det finns kanske anledning att återkomma till. Att Birgit rörde sig åtminstone i utkanten av Karl Gerhards värld råder dock inget tvivel om: Per Gerhard skriver i sin nya biografi över sin far Karl Gerhard: med kvickheten som vapen (Lind & Co, 2007) att Tengroth var en så frekvent gäst i Gerhards mansion nere på Franska Rivieran att hon hade eget sovrum med namnskylt och allt! I hennes egen volym Livs levande (1952) finns ett reportage medtaget som beskriver ett besök hemma hos herr Gerhard på rivieran, närmare bestämt utanför staden Menton, på en ort kallad Roquebrune, i ett eget privatpalats benämnt Fatima Morgana. På plats är dock den svenska revymakaren och estradören icke känd vid namn utan som le Suédois. [Texten finns även medtagen i Stig Ahlgrens senare bok Boken om Karl Gerhard (Åhlén & Åkerlund, 1964)]

Tengroths text är tydligt medkännande, Karl Gerhard beskrivs som en rakt igenom varm, om än lite udda - eller snarare unik - gestalt. Som gäst i huset rör hon sig till synes obesvärat och upplever vardagen, hon undrar lite kokett om hon har rätt att beskriva värdens uppenbarelse i bara pyjamasen utan att själv hamna i någon av hans kupletter. Vilket hon alltså redan har gjort, om nu kronologin stämmer! Vilket hon måste veta, men lämnar därhän. Kanske är detta hennes svar?

Bilden man får är att det handlar om en rätt excentrisk herre som hittat sin plats och roll, striderna är, om inte övervunna, så förbigångna. Bland hans dygder, finner hon, finns förutom arbetsflit den godhet som är en förutsättning för elakheten. Det viktiga är inte att vara omtyckt utan att tycka om. Hon betraktar honom ute på terassen: glad i lyx och vin, förtjust i mat och sällskap:

Det finns falska konversatörer, som exploderar i lustigheter och sedan försjunker i lömsk tystnad, medan de förbereder nästa blixattack. Gerhard är ingen falsk konversatör. Hans tal är veckrikt som en toga och liksom detta plagg skuret i ett stycke. Det är som om han kastade en duk av ord över bordet. Han umgås. Han gör maten sin cour. Han är lycklig, han får oss, sina bordsgäster, att känna samma rofyllda lycka. Han är spetsig mot de närvarande och mild mot de frånvarande, vilket skapar en stämning av behaglig trygghet, ty, tänker man, så kommer jag att omnämnas, när jag inte längre är här.

Fotot härintill är snattat från ovan nämna Sällskaps hemsida och damen är förståss inte vår Birgit, utan en av De Evigt Stora: Zarah Leander, tidigare nämnd, och Gerhards egen stjärna. I sina memoarer, Zarah (1972) ger hon en rätt fyllig, och frispråkig, bild av sin mentor och gynnare:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom - och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag kunde falla till sängs för.
...
Under vårt okroppsliga teateräktenskap blev han svartsjuk två gånger. Svartsjuka är fel ord, egendomssjuka är riktigare. Jag var ett dyrköpt och påkostat nummer i hans samlingar, han tyckte sig ha äganderätt också till mina känslor. Han kom i skymundan när jag invcklade mig känslomässigt med andra män. Han avskydde [Vidar] Forsell och han tyckte ännu sämre om [Arne] Hülphers. [D.v.s. make 2 och make 3 som hon så kärleksfullt benämner vid efternamn. Ettan var den unge skådespelare Nils Leander som gav fröken Sara Stina Hedberg hennes nya namn.]

Hur knyter vi då ihop den här säcken? Jo, Birgit och Zarah sjöng båda varsin melodi kallad Yes Sir! och jag är fullständigt övertygad om att Birgit nog skulle nafsat lika begärligt efter det där vinglaset herr Gerhard så retsamt håller utom räckhåll!