Kunglig bal ute på Råsunda / tidsdokument 1935

Mitt i skumraskets oktober 1935 lyser Svensk Damtidnings nya nummer (nr 41/1935) upp alla landets försäljningsställen av dags- och veckopress: Birgit Tengroth är en gång omslagsflicka! Inget arrangerat studioporträtt denna gång utan en bild från Vasa-teatern där pjäsen 'Sådana tider' just haft premiär med Birgit och Arnold Sjöstrand i ett par av rollerna. 

I övrigt innehåller tidningen inte ett ord om föreställningen, men vi har tidigare inhämtat omdömen från andra, samtida, håll.

Däremot är det dubbelt-Birgit-upp i nummer 41! En bit in i bladet finns ett reportage som beskriver en inspelningsdag ur den kommande filmen ¨Kungen kommer'. Det är en balscen från Ulriksdals slott 1865 som här utspelar sig i ateljén på Råsunda filmstad 70 år efteråt: orkestern, huvudpersonerna, statisterna och de bakom kameran - alla på plats!

Fin de siècle. I polkatakt lever Carl XV:s glada dagar - och nätter - åter upp. Likt fjärilar sväva damer i krinolin genom rummet. Blixtrande ögon, svanvita skuldror, leende munnar, kvinnohjärtan klappa ömt mot krigarnas dolmaner och revärer.

Signaturen Aleppo målar med hela ordpaletten:

Men kung Carl är oemotståndlig. Huru ståtlig är han ej i sitt husarregementes vackra dolma med päls på ryggen. De briljanterade ordnarna blixtra på bröstet - ljusblått vattrat serafimerband, röd Carl XIII:s orden. I varje tum en monark - men kanske dessutom en droppe oljehandlare från Marseilles. Dansen går. Klockan är långt över midnatt.

Uppenbarligen bär Gösta Ekman [d.ä.] upp sin roll som kung Karl. Även om kommentaren om oljehandlaren kan tyckas lite förminskande. Detta anspelar på delar av det Bernadottska familjearvet eftersom kung Karls farmorsfar varit handelsman i just Marseille. Men plötsligt bryts förtrollningen i ateljén då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius ("i violett slipover, modell 20:e seklet") bryter dansens virvlar och önskar ett annat rörelseschema från majestätet.

Detta avbrott ger "Aleppo" tillfälle att betrakta vad han har framför sig - och genast blir tonen lite mer raljant. Han ser fina skådespelare och duktiga proffs men också resten av balsällskapet:

Det är gräsligt vad herrar officerare äro omilitäriska! Skall detta vara Carl XV:s muntra krigare?Skärpen hänga lågt ner på låren, kartuscherna sitta bakfram, om de ej äro glömda, somliga ha klacksporrar, andra inte. Nej, så såg inte Carl XV:s officerare ut. Det var ett ytterst putsat och prydligt släkte i vida zouavebyxor efter franskt mod och med markerade getingmidjor. Mars ville då behaga Venus. Dessa kavallerister förefalla icke bott avsuttna utan även nedsuttna. Så föreställer man sig sista uppbådet i Addis Abeba men inte 1860-talets hästgardister och skånska husarer.

"Aleppo" har uppenbarligen ägnat mycken tid på Armémuseum. För ytterligare betona det "nedsuttna" är reportaget kompletterat med tre helfigursporträtt av kung Karls "riktiga" kavaljerer från tiden: så ska karlar se ut! Anspelningen till Addis Abeba syftar på det fascistiska Italiens erövringskrig mot Abessinien/Etiopien som hade inletts några veckor tidigare. Även i övrigt verkar reportern ha haft lite europeiska hangups - i stil med tidens jargong - när han i samma anda kallar den "energiske" produktionsledaren Lorens Marmstedt (en gammal bekant i dessa spalter) "svensk-afrikan" (modern italienska född i Tunisien) och ger kommentaren "aktuell rasblandning".

Nå, låt oss lämna dessa sidokommentarer som inte riktigt klarat tidens tand. Musikdirektören knackar åter med taktpinnen, polskan ljuder på nytt. Och den unga fröken Marie-Louise Löwencreutz i Birgits gestalt svävar åter ut på dansgolvet med sina bärnstensskimrande ögon riktade upp mot den alltid lika ståtlige kungen/Gösta Ekman.

[Fotografier från reportaget: Birgit och Gösta på dansgolvet (ovan), samt "tre gracer - inte panelhöns - i krinolin och solfjäder, vänta på ... 'Aufforderung zum Tanz'".]

Den slutliga filmen fick sin premiär en bit in på 1936. Den är fortfarande tillgänglig som en del av DVD-boxen "Den store Gösta Ekman", utgiven av Studio S Entertainment 2017. Och där kan man själv betygsätta kavaljerernas stil och fason. Toppat med lite bländande spel från den gamle kung Gösta.

[Omslagsfotot på det aktuella numret av Svensk Damtidning har tagits av firma Almberg & Preinitz.]

Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.

Ellen Rasch [1920-2015]

Genom medierna sipprar budet fram att dansaren Ellen Rasch gått bort - och så har ytterligare ett vittne lämnat väntrummet innan förhöret ens har hunnit inledas. En evighet har gått sedan hon 1928 med sin hand i sin mammas klev in på Operans balettskola för att pröva och så raskt bli antagen i samma årgång som den några årgångar äldre Birgit Tengroth.

Rasch gjorde en nästintill magisk karriär i den samtida baletten. Både på scenen och senare som pedagog. Men om vi håller oss till Tema Tengroth så kan noteras att Ellens scenkarriär startade egentligen på samma sätt som för Birgit: genom en av huvudrollerna i Operans julspel Lille Petters resa till månen. Från den punkten dansade hon vidare ut genom Europa, Birgit knallade norrut mot Råsunda filmstad.

Några av Ellens dokumenterade kontaktytor med Tengroth genom åren har redan berörts i dessa spalter: i den läsvärda memoaren Tår och skratt skymtar den lite kaxiga kurskamraten Birgit på några sidor och långt senare fann den dåvarande journalisten Tengroth sin gamla väninna Rasch vid ett besök på Parisoperan, ett möte som resulterade i artikeln Lilla Ellen på Stora Operan i Vecko-Journalen nr 31, 1952 som fortfarande kan anses vara hyfsat lättillgänglig eftersom den raskt infogades i reportageboken från samma år Livs levande.

På Stockholmsoperan struttade lilla Ellen en gång vid stången med två blivande skådespelerskor: förutom Birgit fanns också Annalisa Ericson i gruppen. Långt senare skulle hon själv pröva att agera framför kameran några gånger, den mest kända insatsen är naturligtvis i Hasse Ekmans Eldfågeln (1952) men det kan nämnas att hon också hade en mindre och okrediterad roll i densammes Kungliga patrasket.

Ytterligare kuriosa vad gäller Eldfågeln: Ellen var vid den tiden gift med Lorens Marmstedt, Hasses kompis och producent. Men det var som sagt för väldigt länge sedan, i en svunnen värld och i andra änden av en allt tommare korridor.

Foto: undre bilden Serge Lido (V.-J. 1952) och den övre ur Stockholmsoperans arkiv.

Den starkaste kärleksupplevelsen

Kärleken är naturligtvis stor. Och utan kärlek ingen film, konstaterar Damernas värld, nr 1, 1944. Ja, kärleken är ju drivfjädern i de flesta filmers handling, och utan ungdom ingen kärlek liksom utan kärlek inget liv. Så därför frågar man runt bland det unga gardet i dåtidens svenska film om vilken som varit deras starkaste kärleksupplevelse: på film, nota bene!

En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.

Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:

Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.

Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."

Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!

Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.

Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.

Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.

Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]

Ja, herrn! Nej, herrn!

Får man lov att utbrista: Äntligen!

Eftersom Birgits främsta sånginsats aldrig bevarats till eftervärlden på grammofonskiva ges här ett tillfälle att njuta av delar ur duetten mellan Valdemar Dalquist och vår alldeles egen förtjusande fröken Tengroth. I ett klipp från långfilmen Atlantäventyret (1934) ett utdrag från sången Yes sir - No sir!, musik: Jules Sylvain, text: Åke Söderblom. För den otålige är det bara att spola fram till 5 minuter och 19 minuter in på filmen! Men var inte för okoncentrerad: vid 6:28 är det redan slut.

Det hela är en del av en extended nyhetsbulletin från 1949 i filmformat, producerat av Terrafilm ägd av Lorens Marmstedt som också en gång regisserade och producerade Atlantäventyret - lite produktplacering 15 år i efterhand kan man säga. Resten är filmer just landet runt, av journalfilmskaraktär, i avsikt av informera och roa publiken om vad som händer och sker, såväl stort som smått, i det som emellanåt kallas vårt avlånga land.

För den tålmodige väntar också belöningen i form av snabba repliker från kåsören Cello kring årets kjollängder, förevigade längs förmodligen Strandvägens trottoarer följt av en filmjournal från Malmö strumpfabrik med alla dess naturliga och konstgjorda kvinnoben. Sedan följer säsongens hattmode och sist, men absolut inte minst, den verkliga belöningen: en nattklubbsdoftande sång med den nyligen bortgångna Gaby Stenberg, ensam i skuggorna bakom nerfällda persienner, med sitt piano och sin beslöjade röst. Tidlöst, och rätt underbart. Se det rakt igenom.