Kunglig bal ute på Råsunda / tidsdokument 1935

Mitt i skumraskets oktober 1935 lyser Svensk Damtidnings nya nummer (nr 41/1935) upp alla landets försäljningsställen av dags- och veckopress: Birgit Tengroth är en gång omslagsflicka! Inget arrangerat studioporträtt denna gång utan en bild från Vasa-teatern där pjäsen 'Sådana tider' just haft premiär med Birgit och Arnold Sjöstrand i ett par av rollerna. 

I övrigt innehåller tidningen inte ett ord om föreställningen, men vi har tidigare inhämtat omdömen från andra, samtida, håll.

Däremot är det dubbelt-Birgit-upp i nummer 41! En bit in i bladet finns ett reportage som beskriver en inspelningsdag ur den kommande filmen ¨Kungen kommer'. Det är en balscen från Ulriksdals slott 1865 som här utspelar sig i ateljén på Råsunda filmstad 70 år efteråt: orkestern, huvudpersonerna, statisterna och de bakom kameran - alla på plats!

Fin de siècle. I polkatakt lever Carl XV:s glada dagar - och nätter - åter upp. Likt fjärilar sväva damer i krinolin genom rummet. Blixtrande ögon, svanvita skuldror, leende munnar, kvinnohjärtan klappa ömt mot krigarnas dolmaner och revärer.

Signaturen Aleppo målar med hela ordpaletten:

Men kung Carl är oemotståndlig. Huru ståtlig är han ej i sitt husarregementes vackra dolma med päls på ryggen. De briljanterade ordnarna blixtra på bröstet - ljusblått vattrat serafimerband, röd Carl XIII:s orden. I varje tum en monark - men kanske dessutom en droppe oljehandlare från Marseilles. Dansen går. Klockan är långt över midnatt.

Uppenbarligen bär Gösta Ekman [d.ä.] upp sin roll som kung Karl. Även om kommentaren om oljehandlaren kan tyckas lite förminskande. Detta anspelar på delar av det Bernadottska familjearvet eftersom kung Karls farmorsfar varit handelsman i just Marseille. Men plötsligt bryts förtrollningen i ateljén då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius ("i violett slipover, modell 20:e seklet") bryter dansens virvlar och önskar ett annat rörelseschema från majestätet.

Detta avbrott ger "Aleppo" tillfälle att betrakta vad han har framför sig - och genast blir tonen lite mer raljant. Han ser fina skådespelare och duktiga proffs men också resten av balsällskapet:

Det är gräsligt vad herrar officerare äro omilitäriska! Skall detta vara Carl XV:s muntra krigare?Skärpen hänga lågt ner på låren, kartuscherna sitta bakfram, om de ej äro glömda, somliga ha klacksporrar, andra inte. Nej, så såg inte Carl XV:s officerare ut. Det var ett ytterst putsat och prydligt släkte i vida zouavebyxor efter franskt mod och med markerade getingmidjor. Mars ville då behaga Venus. Dessa kavallerister förefalla icke bott avsuttna utan även nedsuttna. Så föreställer man sig sista uppbådet i Addis Abeba men inte 1860-talets hästgardister och skånska husarer.

"Aleppo" har uppenbarligen ägnat mycken tid på Armémuseum. För ytterligare betona det "nedsuttna" är reportaget kompletterat med tre helfigursporträtt av kung Karls "riktiga" kavaljerer från tiden: så ska karlar se ut! Anspelningen till Addis Abeba syftar på det fascistiska Italiens erövringskrig mot Abessinien/Etiopien som hade inletts några veckor tidigare. Även i övrigt verkar reportern ha haft lite europeiska hangups - i stil med tidens jargong - när han i samma anda kallar den "energiske" produktionsledaren Lorens Marmstedt (en gammal bekant i dessa spalter) "svensk-afrikan" (modern italienska född i Tunisien) och ger kommentaren "aktuell rasblandning".

Nå, låt oss lämna dessa sidokommentarer som inte riktigt klarat tidens tand. Musikdirektören knackar åter med taktpinnen, polskan ljuder på nytt. Och den unga fröken Marie-Louise Löwencreutz i Birgits gestalt svävar åter ut på dansgolvet med sina bärnstensskimrande ögon riktade upp mot den alltid lika ståtlige kungen/Gösta Ekman.

[Fotografier från reportaget: Birgit och Gösta på dansgolvet (ovan), samt "tre gracer - inte panelhöns - i krinolin och solfjäder, vänta på ... 'Aufforderung zum Tanz'".]

Den slutliga filmen fick sin premiär en bit in på 1936. Den är fortfarande tillgänglig som en del av DVD-boxen "Den store Gösta Ekman", utgiven av Studio S Entertainment 2017. Och där kan man själv betygsätta kavaljerernas stil och fason. Toppat med lite bländande spel från den gamle kung Gösta.

[Omslagsfotot på det aktuella numret av Svensk Damtidning har tagits av firma Almberg & Preinitz.]

Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.

Birgit Tengroth åker spårvagn

Under den törnrosasömn som den här bloggen har slumrat i under de senaste åren har minsann en del hänt, nosar man runt så friläggs ett och annat.

Förra året, 2022, publicerades till exempel ett stort text- och bildverk med titeln Svensk filmhistoria på det något otippade Trafik-Nostalgiska Förlaget och som är en kronologisk genomgång av företaget AB Svensk Filmindustri (SF) och dess roll inom den svenska filmen.

Författaren heter Mikael Josephson och beskriver sig själv som 'filmnostalgiker'. Han växte upp i anknytning till filmindustrin, något som genererade ett livslångt intresse för fotografi och vilket resulterat i att boken är överdådigt illustrerad med filmbilder, dito affischer och signerade porträttfotografier av de hetaste filmnamnen under det sekel som gått. Den är en fröjd att bläddra i. Josephson har tidigare gett ut en bok om Finnboda varv, ett verk som vi säkerligen har minimal anledning att återkomma till.

Detta påkostade verk innehåller alltså historien om inhemsk svensk film och dess industri, allt från att de första stegen togs under den tidiga stumfilmsepoken som i sin tur ledde till att större spelare bildades och att efter hand SF blev en av de ledande, för att inte säga den dominerande aktören. Ända fram in i vår samtid, 2000-talet.

Boken är i stort uppdelad efter decennier, allt från 1920-talet och framåt och under varje årtionde återfinns likartade underrubriker: först en inledande övergripande historik, sedan 'Filmpersonligheter' med porträtt av framträdande personligheter både bakom och framför kameran. Sedan 'Ett urval SF-filmer' från respektive decennium med korta redogörelser för tidstypiska alster följt av 'Exempel på biografer som invigts under perioden'.

Nåja, låt oss lämna den övergripande historien och rikta in oss på vår favoritskådespelerska, under perioder också kontraktsanställd hos A.-B. S.F. (som man skrev på den tiden). I avsnittet om trettiotalsfilmen får Birgit faktiskt lite oväntat stort utrymme, inte alls oförtjänt, under rubriken 'Filmpersonligheter' en hel egen sida prydd med två signerade ateljéporträtt (s. 71, som det här till vänster - min egen kopia - från lyan på Styrmansgatan) och dyker även upp här och där i beskrivningen av de filmer hon medverkat i. Av hennes 1940-talsfilmer lyckas bara Bergmans Törst baxa sig in, men hon låg ju utanför SF långa perioder under den tiden. 

En bok som denna, med sitt lite rapsodiska upplägg är kanske inte något man läser från pärm till pärm, men om man råkar göra det så hittar man en del onödiga upprepningar. Personregister finns naturligtvis inte (mer regel än undantag nuförtiden som vi alla vet) men letar man sig igenom kapitel 11 som är ett register 'över SF:s filmer 1919-2021' så dyker hon, Tengroth, upp som en av de två, tre, fyra namngivna skådisarna i flera av de titlar hon faktiskt deltagit i. Bra där.

Eftersom temat är SF är det ju naturligt att stora delar av berättelsen rör Filmstaden ute i Råsunda. Då kan man ju passa på att tipsa om två andra böcker som också behandlar ateljéerna norröver: Mikaela Kindbloms välskrivna och fint faktafylliga Den svenska drömfabriken (2015), som lite är uppbyggd på samma sätt, och planschverket Filmstaden av Anders Birkeland (2000).

Och apropå trafiknostalgin, åkte då Birgit Tengroth spårvagn? Jo, det vet vi från annat håll men här får vi veta att spårvagn 15 gick från Norra Bantorget, längs Dalagatan - Odenplan - Norrtullsgatan, ut till Sundbyberg via Råsunda Filmstad. Fram och tillbaka ända sedan 1922.

Frk Tengroth, stipendiat, London tur och retur.

Den 4 november 1935 håller styrelsen för Svenska teaterförbundet möte med anledning av sammanslutningens "högtidsdag", och en av punkterna på agendan är utdelning av stipendium från Svensk filmindustris stipendiefond, en fond som bara hade ett år på nacken sedan teaterförbundets direktör Olof Andersson 1934 hade satsat 5000 kronor som grundplåt.

I Svenska dagbladet den 5 november 1935 finns en kort notis i nöjesspalten Tilja, Film och Radio om att Birgit Tengroth tilldelats 1000 kronor ur stipendiefonden. Birgit var alltså en av de allra första stipendiaterna och tusen kronor skulle motsvara cirka 37000 i dagens penningvärde. En hyfsad summa för en ung skådespelerska som fortfarande är i början av sin förmodade karriär, visserligen med årskontrakt, men ändå.

Hoppar vi till april nästa år kan vi läsa hur fröken Tengroth förvaltat sitt pund. Den 15 april 1936 kan Svenskan (SvD) i samma spalt (illustrerad med S.F.:s promotion-foto till vänster), under rubriken Hemma från London, meddela medborgarna att Birgit just återvänt efter en 14-dagars tripp till England. "full av entusiasm över sina upplevelser". Det blev ett återbesök i imperiets huvudstad, men den här gången hade hon vidare vyer än tidigare (1933).

Genom de rekommendationer hon haft med sig från Sverige fick hon, enligt egen utsago, tillträde till de miljöer hon önskade nosa på. Förmiddagarna ägnades åt de engelska filmateljéerna och på kvällarna var det teatern som gällde. Vad gäller filmen så fick hon "se sig omkring" i den pågående återuppbyggnaden av London Films ateljéer som nyligen eldhärjats men direktören och filmregissören Alexander Korda är i full gång med att bygga upp 24 nya:

där var fullt med folk, som bara satt och väntade på att få komma i gång med inspelningarna igen, och varje minut kostar ju väldiga summor.

noterar Birgit som har egen erfarenhet av ateljélivet.

Mer action var det tydligen i British-Gaumonts ateljéer: där var man i full fart med inspelningen av Hands off, en "orientalisk film" med huvudrollsinnehavaren George Arliss, som Birgit fick tillfälle att hälsa på. Filmen gick senare upp med titeln East Meets West och med Arlitt som sultan, se bild.] Däremot hukade amerikanskan Contance Bennett som ryktesvis var i lokalerna i nån avsides loge och höll sig utanför Birgits synfält. Lite retligt, kan man ana mellan raderna.

Men vad hon tar med sig hem är att Råsundaateljéerna minsann inte behöver skämmas för sig. All teknik som finns i metropolen London finns också hemmavid hos S.F., meddelar hon. Lite pay-back-time till stipendiegivaren.

Teaterkvällarna är lite mer storstilade. Hon får tillfälle att möta Noël Coward, som hon träffat redan i Stockholm, och genom honom får hon möjlighet att lära känna flera "scenstorheter". Hon såg Cowards senaste föreställning, med tre enaktare, och noterade att han var "otroligt populär" hos hemmapubliken: "och det förstår man ju". Hon rapporterar också att kostymdramor är det senaste på Londons scener men mest intressant var nog ändå ett tvåtusenårig kinesiskt stycke, Lady Precious Stream, som spelats helt utan dekorationer och med en del fiffiga scenlösningar.

"Ingen provfilmning därute?" frågar signaturen -ette. Nej, inte alls, denna stipendieresa var enbart till för studier och hon har ju kontrakt med S.F. året ut (det skulle låta det om hon provfilmat för annat bolag med hjälp av S.F.:s pengar) men den närmaste tiden ska hon fokusera på den kommande premiären av pjäsen Melodien der blev væk som ska upp på Vasan och spelas hela maj månad, "och det gläder jag mig mycket åt".

Och här nedan två av Birgits möten (i alla fall ett) i London: Noël Coward och en mer osynlig Contance Bennett, ungefär som de presenterades för omvärlden 1936:

 

[Porträttet av Birgit (från Ungkarlspappan, 1935) är "lånat" från brittiska Amazon. Fotografierna på Coward och Bennett inhåvade från sajten Put This On respektive engelska Wikipedia.]

Vad veta väl männen [1933] - i högtidsblåsa och hattskrålla

Annandag jul 1933 var det dags för ännu en filmpremiär. Den barnförbjudna Vad veta väl männen, i regi av Edvin Adolphson och baserad på en tysk förlaga, gick upp på Röda Kvarn i Stockholm. Birgits roll är en ung flicka som råkar i olyckliga omständigheter och filmen gestaltar hur hon och omgivningen hanterar detta.

Om Birgit var närvarande vid 9-föreställningen, vilket vi får anta, så borde premiärnerverna känts extra mycket då Svenska Dagbladet, 27 december kan rapportera att prins Gustaf Adolf och halva kungahuset: makan prinsessan Sibylla, prinsarna Sigvard, Bertil samt Lennart Bernadotte bevistade visningen. Ungdomarna var i sin tur eskorterade av några från den äldre generationen i form av prins Wilhelm liksom självaste prins Eugen, för kvällen indroskad från Valdemarsudde. Wilhelm, som själv pysslade med film, hade en egen kortfilm - "En dag ombord" - som förfilm till Vad veta väl männen.

Så man kan fundera på om de kungliga var intresserade av att se rollfiguren Margit bli på smällen eller om de 'bara' ville visa brorsan/farbrorn tillbörlig respekt.

Vad de kungliga ungdomarna tyckte är okänt, liksom i skrivande stund huvudstadspressens recensenter, förutom SvD:s Eveo som gav Birgit gott omdöme: "Spelet är utmärkt, Birgit Tengroth har sin egen typ i det unga filmgardet; en vacker, stillsam och allvarlig typ, riktig i denna film, liksom i åtskilliga föregående.". Stockholms-Tidningens Robin Hood uppskattar anslaget men klankar (enligt Svensk filmografi 1930-1939) på den tekniska och konstnärliga delen, inklusive regin. 

Om nu nyårshelgen och halva januari blev njutbar på grund av stärkt självförtroende så blev nog söndagsstämningen mer kluven i det tengrothska hemmet, liksom på Råsundakontoret och var nu Edvin Adolphson höll hus denna söndag den 14 januari 1934 då signaturen 'DIXIE' i Svenskans söndagsbilaga kommer med följande dubbelbottnade bredsida (jag tar mig friheten att citera inlägget i sin helhet):

"I en mycket klok tidskriftsartikel riktade nyligen en författarinna några beska och sanna ord till svenska filmproducenter med anledning av deras o-chevalereska behandling av kvinnan på den vita duken. Den kända sanningen, att Sverige är ett land för män, bevisas icke minst av våra filmer och det på ett sätt, som tyvärr icke är så smickrande, i varje fall inte för den svenska kvinnan. Hon uppdelas i filmen i två kategorier: gumfacket och tonåringsfacket, och dessa båda återigen i två avdelningar , den fryntliga, trevliga gumman à la Karin Swanström och satkärringen à la Dagmar Ebbesen samt flappern och det förälskade våpet. Med undantag för den första av de fyra schablonbilderna äro de varken tilltalande eller representativa för den feminina mentaliteten av i dag.

Lilla Birgit Tengroth har hittills sluppit vara flapper och fått ägna sig helt åt att spela ung och kär, i ett par fall med besvärliga följder. I 'Vad veta väl männen' har hon särdeles tråkiga saker att genomgå av denna anledning. Man frestas trots allt aldrig att ge Birgit Tengroth benämningen våp; trots sin ungdom har hon nämligen en rar, allvarlig värdighet, som hon är så gott som ensam om i svensk film. Men det är gott och väl att inte vara ytlig - en filmskådespelerska får nog ändå lov att tänka litet på sitt yttre, och hon bör ha hjälp i det fallet, om det behövs. En ung kvinna består inte bara av ett ansikte med ett par vackra ögon!

Det är inte första gången jag har anledning efterlysa det kvinnliga smaksinnet vad angår det yttre i svensk film. I det nu aktuella fallet är det särskilt anspråkslösa krav man har rätt att ställa, ty flickan i 'Vad veta väl männen' är en purung småstadstös av borgerlig familj. Men vad säger nu åskådaren om den 'festliga' stass, vari flickan uppträder? Skall det vara representativt för våra dagars sjuttonåring, denna slankiga högtidsblåsa och denna smaklösa hattskrålla? Måste det nödvändigtvis vara fula kläder för att verka blygsamt? Och har man inte rätt att fordra övervakande av att en ung flicka åtminstone för sig vackert och graciöst framför kameran? Det är inte möjligt annat än att även en förälskad man måste reagera mot kutig rygg, klumpig gång och tafatt tvinnande fingrar.

Birgit Tengroth är rar och långt ifrån obegåvad, men varken hon själv eller hennes arbetsgivare bör blunda för bristen på yttre kultur. I det fallet om inte annat kunna de små välvårdade amerikanskorna tjäna som förebilder."

Vem som dolde sig bakom 'DIXIE' är än så länge okänt, men visst anar man i textens tonfall en misogynt lagd man av oviss ålder med starkt könsbunden blick. Och sarkasmen slår både mot Birgit själv - hade hon riggat med egna kläder, eller hade hon klätts upp av Råsundas garderob? - liksom mot Adolphsons regi. Enligt egna anteckningar i självbiografin blev han förälskad i henne först i samband med Sången om den eldröda blomman dryga halvåret senare, men kanske var han redan här så betuttad att han förbisåg såväl 'klumpig gång' som den 'smaklösa' huvudbonaden?

Till protokollet: jag har inte tagit mig tid att se själva filmen. Återkommer så snart detta skett.

Dessutom: den 'kloka' artikel som 'DIXIE' hänvisar till är i skrivande stund oidentifierad, vi får väl se om den flyter upp till ytan framöver.

 

Berättarkväll: Birgit Tengroth

Igår kväll, den 25 september, arrangerades något som åtminstone undertecknad inte tidigare upplevt under sina aktiva Tengroth-år: ett offentligt möte med Birgit som tema och centralfigur.

Det var Stiftelsen Filmstadens Kultur som i en serie berättarkvällar med anledning av årets hundraårsfirande av de välkända filmprofilerna av årgång 1915 kommit fram till den avslutande kvällen: Birgit Tengroth. Som ett tecken i tiden kan nämnas att bara ett fåtal tappra hade hittat ut till Råsundas Portvaktsstuga, trots lönedag och allt - men som vänner hintade: de flesta satt nog någon annanstans och peppade inför kvällens match mellan Zlatan och Malmö FF. Fan tro't, även om Birgit själv var idrottsentusiast.

Nå, arrangemanget var intimt välordnat med bildspel, utdrag ur filmer och kortare högläsning av utvalda texter inklusive bokrekommendationer. Kryddat med en otvungen entusiasm över kvällens huvudperson. Som inte bara var Birgit utan även den inbjudna kulturjournalisten Ulrika Milles - vars fina Tengrothartikel från i somras favoritrepriseras här - som berättade om Birgit och hennes värld. Med tonvikt på författargärningen och hur den under åren trängts bort, förtalats och slutligen glömts bort.

Det som är Milles bidrag till bilden av Tengroth är att hon så att säga läser henne ur ett kvinnligt perspektiv. Som dotter, egensinnig ung dam, "hysteriskt fruntimmer", icke-moder, yrkeskvinna. Redan när jag läste hennes Birgitartikel trillade polletten ner och jag förstod att det var så hon skulle skildras och hennes föredragning igår följde samma linje. En vinkling som på något sätt känns betydligt mer sann och gör mycket av Tengroths historia begripligare. Kanske såg, eller förstod, inte Tengroth det själv i alla stunder (bångstyrig som hon var) men när krutröken lagt sig och scenrummet åter blivit synligt så går det att skönja sammanhangen.

Den manliga blicken från då har förmodligen sedan länge kidnappat personen Birgit och, efter det att groggbordet rullats fram, låst in författaren Tengroth i sitt eget dunkla cigarröksdoftande herrum. Då kan Milles vinkling vara ett samtida sätt fösa undan gardinen, öppna upp fönstret på glänt och åter höra få larmet från gatan nedanför.

Att Milles seglat upp som Tengrothentusiast beror på att hon sedan en tid arbetar med en biografi över Stig Ahlgren, det har nämnts tidigare. Under arbetet med den har Birgit krävt alltmer utrymme och blivit så att säga nyckeln till att förstå delar av Ahlgrens person. Hur de samarbetade, samspelade, tog och gav av varandra, formade och knådade ihop en bild (och en verklighet) av ett par på tvärs och på kant med sig själva och med resten, beroende av varandra i en alltmer sluttande bana.

Nu sägs boken komma ut under hösten 2016 och kommer naturligtvis bli ett värdefullt tillskott till kunskapen om Tengroth, förhoppningsvis speciellt om de senare decennierna då hon inte längre stod framför veckopressens fotoblixtar.

[Missade förresten att betala inträdet, sorry arrangören, ber att få återkomma i ärendet.]

"Största filmfyndet sedan Garbo".

Låt oss fortsätta ett slag på ungdomstemat från förra inlägget, nu när sommaren planar ut och man gärna minns de drömmar som en gång fanns.

I Filmjournalen nr 8, 1932 rapporterar tidningen lite pliktskyldigast än en gång under rubriken Från filmfronterna där signaturen Skvallertanten noterar att säsongen börjar rulla igång ute i Filmstaden efter en tyst och lugn januarimånad: inspelningarna av filmer som "Svärmor kommer" och "Värmlänningarna" har satt fart och någonstans bakom sorlet, kommandoropen och strålkastarljusen i ateljéerna lyser en liten spirande stjärna upp den mörka vinterhimlen i Solna stad:

Någon som har anledning att vara nöjd och belåten är lilla Birgit Tengroth, sextonåringen, som debuterade i Lindorm-Branner-filmen Hans livs match, säsongens hittills största filmsuccé. Minst tre tidningar nämnde Greta Garbos namn i samband med Birgit Tengroths. Nu efteråt kan det avslöjas att regissören själv långt innan premiären på tal om lilla Birgit påstod att ett sådant filmfynd inte gjorts sedan Greta Garbos dagar. Och han blev tydligen sannspådd - det kan man kalla att ha fin filmnäsa.

Katt över vägen [1937]

Spännande nyheter! Just idag lanseras nämligen den nya webbplatsen filmarkivet.se, ett lite spektakulärt samarbete mellan Filminstitutet och Kungliga biblioteket. Stort underhållningvärde då det redan vid sjösättningen finns 300 gamla filmer att titta på - av varierande karaktär och innehåll, kort och längre, dokumentärt och reklam. Rätt udda saker från ett århundrade svensk film. Och man lovar: detta är bara början.

Nå, pillar man in ordet tengroth i sökrutan, och det gör man ju så fort det går, kommer lite oväntat en träff. Också det en udda sak: nämligen den knappt kvartslånga filmen Katt över vägen som gör sig mödan att i en kåserande form visa upp arbetet ute på Råsunda filmstad. Det hela är regisserat och ihopknåpat av den tidens kände speakerröst från SF-journalerna Gunnar Skoglund och bär på undertiteln 'ett försök till replik i diskussionen "är film konst"'. Nåja. I rollen som ung wannabe-skådespelare och teaterelev syns för övrigt Skoglunds egen flamma Signhild Björkman.

Här förevisas filmarbetets olika moment, lätt dramatiserat och i en scen som visar inspelningen i en ateljé är det just Birgit som agerar mot en för tillfället oidentifierad motspelare. Scenen är kort, ett fåtal repliker, sedan tagningen brutits ses hon vandra bort med manuset i hand.

Lättsmält, lättittat och lätt roande.

Ekmansällskapet visar upp sig!

Se detta som en affisch på stan:

Gösta Ekman 100 år på scen - Ekmansällskapet med gäster berättar.

Onsdag 28 maj klockan 19.00 anordnar Filmstaden Kultur och Ekmansällskapet en afton i Gösta Ekman d.ä och Hasse Ekmans anda, med anledning av att det är hundra år sedan Gösta Ekman senior scendebuterade.

En kväll med kåserier, musik, mingel och annat trevligt. Ekmansällskapet presenterar sig och sin verksamhet, du får höra mer om Gösta, och såklart även om Hasse Ekman. För underhållningen står sångerskan Clara Gustafsson. [se bilden]

Biljettpris; 100 kronor. (Filmstadens Vänner; 80 kronor)
Dryck och tilltugg ingår.
Anmäl Er senast onsdag 21 maj till ekmansallskapet@gmail.com eller till 08-27 00 10 eller info@filmstadenskultur.se.
Boka även in kvällarna 4 och 12 juni för ytterligare två filmiska scenkvällar!

Välkommen till Stiftelsen Filmstadens Kultur,
Greta Garbos väg 3, 169 40 Solna,
onsdagen den 28 maj kl 19.
Kom gärna i tidstypisk klädsel! (1920-50-tal)

Visst är det rätt fantastiskt. Och Tengrothkoppling finns förståss, eftersom hon spelade mot gubben Ekman, beundrade honom och författade ett suveränt och ömsint porträtt av honom. Och junior var hon kompis med, spelade mot och festade runt i hans sällskap!

Hon hade naturligtvis kommit ut till Filmstaden, där hade hon kännt sig hemtam och snabbt beställt in en drink. All heder till entusiasterna som ordnat detta! En gång i tidernas morgon duettade Hasse med skådisen Birgit Rosengren i en exklusiv inspelning, nu får ni (kanske) chansen att höra Kai Gullmars melodi igen!