Hasse Ekmans Flicka och hyacinter finns ju, ska vi säga äntligen, utgiven på DVD - och det är tack vare bolaget Studio S Entertainment! Att filmen kan anses inte bara som en av Ekmans absoluta toppnoteringar utan även som en av svensk films överhuvudtaget får man väl anse det numer råda konsensus om. Många har skrivit om dess förtjänster: Ekmans eget manus, regi och produktion, samtliga skådespelares insatser, Erland von Kochs vackert vemodiga musik vars tema följer händelserna och väver samman scenerna. Som en slipad kniv skär filmen ut en snitt av det Sverige som var, de människor som är och lägger upp stycket för alla att se.Eftersom jag redan har ältat om att detta blev Tengroths sista skådespelarinsats kan det vara på sin plats att skärskåda rollen något. Birgit spelar här fru Britt Wikner granne till filmens egentliga huvudperson, barpianisten Dagmar Brink som begår självmord i filmens början. Birgits man, författaren herr Wikner, blir nyfiken och försöker luska ut vem eller vad som drivit grannen till detta steg och filmen är hans samtal med diverse personer som stått Brink nära och som i sin tur återberättar händelser ur den olyckliga kvinnans liv. Manuset är mycket gediget och för varje gång man ser filmen knyts ytterligare trådar ihop, väven blir allt vackrare och rikare.
Tengroth hade vid det här laget hur många filmer som helst bakom sig, plus en rad teateruppsättningar. Samtida skrifter vittnar om en stigande nerv och mognad i hennes spel. Ändå kan man känna en viss oro att hon ska klara uppgiften, särskilt som filmen kryllar av toppskådisar. Till en början kan man tycka att hon ibland beter sig lite stelt, fåordigt, liksom icke närvarande. Snart inser man dock rollens funktion, det är Britt Wikner som liksom håller ihop scenerna, hon iakttar, reflekterar, resonerar fram nästa steg. Det är i hennes ansikte karaktären skapas och som det ansiktet vibrerar! Lite som Tengroth själv träder fram i sina texter: den som står halvt utanför och betraktar, följer händelserna och förklarar hur de hänger ihop. Kombinerat med en rapp käft och stundtals glittrande, fnissande humor.
Ekman låter henne också vara den som knyter ihop säcken, när hon vrider blicken något lite åt sidan och upptäcker svaret, ser det som ingen annan sett. Men hennes vid det laget starka medkänsla, kanske identifikation, med offret gör att hon behåller det för sig själv medan världen runt omkring rycker på axlarna och rullar på som vanligt.
Tengroth gör alltså sorti med högsta betyg. Själv koketterar hon i minnesboken att hon minsann aldrig sett filmen, för henne verkar det mest minnesvärda vara att en stege föll på henne under inspelningen, hon räddades hjälpligt av en av filmarbetarna och fick forslas till sjukhus. Och hon prisar Ekman som regissör. Men aldrig att hon, i efterhand, skulle lyfta fram sig själv och sina prestationer. Kanske fick hon nog av den varan medan hon gjorde "karriär".
Appendix: i bonusmaterialet till DVD-utgåvan, en extra skiva som innehåller bl.a. en heltimmesintervju med Hasse Ekman nere i Spanien, gjord av Jannike Åhlund och en hela tiden småätande och tuggande Gunnar Carlsson nämner faktiskt Ekman Birgit Tengroth: Stig Ahlgren och Birgit fick läsa manuset i förväg, tyckte det var bra men att titeln "Fröken Ensam" inte höll, det borde bytas. Vilket också skedde.
Appendix 2: tidskriften Filmkonst som ges ut av Göteborgs Film Festival gav 2004 ut manuskriptet till filmen (Filmkonst nr. 90). Här kan man följa dialogen och uppfatta detaljerna i de ofta vassa replikerna, liksom se hur ett manus kan förändras under resan till färdig film. Tidskriften har även gett ut ett par andra Hasse Ekmanrelaterade nummer: En liten bok om Hasse (nr. 16) av Leif Furhammar och Jannike Åhlund (en underbar liten bok) samt två romaner av Walter Ljungquist. Resande med okänt bagage/Nycklar till okänt rum (nr. 89), texter som Ekman baserade ett par filmmanus på. Alla dessa nummer går fortfarande att köpa, vad jag kan förstå.
