Det svenska filmmanusets historia

En någorlunda ny (nåja) bok som rör sig i Tengroths närområde är Johanna Forsman och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia (Albert Bonnier, 2021), en genomgång av filmmanuskriptets historia i Sverige, Från tidernas morgon (1895) med trender, utveckling och personer som framträtt under resans gång. Hela vägen fram i mål (2021).

Birgit skrev väl inga filmmanus, kan den insatte tänka. Nå, så är det men hon hanterade och kånkade hem en rad manushäften under sin två decennier långa filmkarriär så något kan man lära sig om miljöer, arbete, tänkesätt.

Boken är indelad i kapitel om varje decennium från det förra sekelskiftet fram till in på vårt innevarande sekel. Låt oss kasta en blick på Tengrotperioden.

1930-talet: här handlar det om den dåtida, famösa, diskussionen om den dåliga kvaliteten inom mycket av svensk film, om det lättsamma men också hur det annalkande världskriget slutligen satte sina spår i motivvalen. Bemärkta personer som Gösta Stevens, Sölve Cederstrand och, inte minst, Stina Bergman tas upp.

Fru Bergman hade länge varit inblandad i filmverksamhet, alltsedan stumfilmens tid, som manusförfattare vilket bl.a. innefattade bearbetningar av flera av maken Hjalmars romaner. Hon var inom parentes dessutom bror med regissören Per Lindberg. 1942 tillsattes hon av nye VD:n Carl Anders Dymling som chef för SF:s manusavdelning, inkomna filmmanus gick så att säga från ax till limpa på hennes baktråg.

1940-talet: här är stort fokus kring Hasse Ekman och Ingmar Bergman, de två manusförfattande och  brådmogna nykomlingarna. Och via dem besök på Terrafilms och SF:s till synes vitala manuskripthantering med allt mörkare motiv, nazism och ett växande intresse för sociala frågor. Hasses inte helt enkla samarbete med Walter Ljungquist tas också upp.

Birgit då? Inte mycket - men så skrev hon ju inte manus heller. Hon syns på bild med Stina Bergman under arbetet med 'Dollar' (se foto här intill) och det nämns att Bergmans 'Törst' baseras på hennes novellsamling. C'est tout.

Av de filmer hon medverkat i nämns: 'Synd' (1928, manus Paul Merzbach), 'Dollar' (manus Stina Bergman & Gustav Molander), 'Karl för sin hatt' (manus Hasse Ekman), 'Natt i hamn' (manus Lars-Eric Kjellgren, Alf Kjellin & Gunnar Fischer), 'Törst' (manus Herbert Grevenius) samt 'Flicka och hyacinter' (Hasse igen). Om jag nu inte missat någon.

[Bokens omslag ovan är hämtat från Albert Bonniers förlagssida. Fotot på fru Bergman och Birgit hittas på sidan 159 i boken. Och är i sin tur en arkivbild från Filminstitutets bibliotek.]

Post scriptum: i boken dyker en Gustav Scheutz upp på sidan 148, en småländsk rikemansson - arvtagare till Boda glasbruk - som investerar och bygger upp Europa Film tillsammans med Schamyl Bauman. Namnet Scheutz har ju dykt upp i bloggen tidigare: 1950 sitter Birgit nere i Köpenhamn och skriver till advokat Wilhelm Scheutz (även han smålänning) i ett okänt ärende. Tidigare har vi gissat på något civilrättsligt men att familjen Scheutz även var insyltad i filmbranschen öppnar för fler möjligheter. Eller inte. Det kan finnas någon Scheutz' släktförening, aktiv in i dessa dagar, som har mer att tillföra. Eller inte.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (Biografiskt Galleri A.-B., 1940) var Gustav under 1930-talet djupt involverad i filmbranschen med en rad - förutom Europa Film - styrelseuppdrag i olika filmsammanslutningar. Dessutom Ecuadors vice konsul i Stockholm. Inte illa för en grabb från Algutsboda. Han var dessutom aktiv inom Europa Film ända in i Bo Widerbergs tid och hann tampas med den "skånske våghalsen" innan han gav klartecken till filmen 'Elvira Madigan'. 

Filmkaramell 1950

Flicka och hyacinter - Trailer

Lite godis så här mitt i sommarstiltjen. Ett udda klipp ur Birgits sista film - och tillika Hasse Ekmans paradnummer, premiär 1950, inspelad året före.

I klippet här ser vi Birgit roll munhuggas med sin make Ulf Palme, en kollega som i Tengroths egen minnesbok fick sin egen kanske lite väl rättframma karaktäristik: det här var innan han sköljde ner wienerbröd med rödvin.

En annan notering som kan göras: i så gott som alla sina filmroller gestaltar Tengroth unga kvinnor, de kan vara i olika faser av livet, de kan bära på alla möjliga erfarenheter, de kan ha en bakgrund som med sitt mörker river dem i ryggen så snart de stannar upp - men de är alla fortfarande att betrakta som unga. I den här rollen, reklamchef Britt Wikner, är hon tydligt en yngre medelålders kvinna. Snygg, trygg, självsäker. Till och med skarp. Med båda fötterna på jorden, med ett bord att sitta och arbeta vid, bestämmer hon själv vad hon vill. Till och med ansiktet har fått ett mer moget drag, en yrkeskvinnas ansikte.

Rollen är vid sidan av filmens huvudfåra, nästan som en kommenterande grekisk kör. Men den är avgörande för dramat och hon spelar på topp, på tå, med verklig och nästintill ny närvaro. Som om hon börjat på något nytt. Här valde hon att sluta, från och med nu var hon att tituleras författarinna.

Flicka och hyacinter revisted

Birgits sista filmroll och älsklingen Hasse Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter kan man aldrig läsa för mycket om, eller för den sakens skull se för många gånger.

Den kunniga Mikaela Kindblom - som tidigare förekommit på den här sidan här och där - har nyligen på nytt avhandlat det hela. Läs henne här, fastna i ett mörkt drama och förundras.

Samtida variation: Ulla Billquist

Idag stannar BigganBlogg upp, mitt i steget, vid nyheten om att den nya Ulla Billquist-boxen äntligen kommit ut: ett praktverk sammanställt av Lasse Zackrisson, och just denna torsdag recenseras den av Martin Nyström i Dagens Nyheter.

Det finns inga (kända) kopplingar mellan vår hjältinna och Billquist, förutom att den populära och multibegåvade sångerskan dog bara några år innan Tengroths kompis Hasse Ekman skrev manuset och sjösatte filmen Flicka och hyacinter, Birgits sista filmroll. Och det känns nästan lite sorgligt att gena hem längs Olofsgatan downtown och samtidigt nynna en tidlös Ulla-sång för att besvärja mörkret några våningar upp medan klockan slår hel nattimme därborta i Adolf Fredriks kyrkotorn.

Fotografiet här intill, som säger mer än tusen ord, är taget av Billquists tredje och sista make, Gunnar Hahn. Tillika musikant och kompositör. Däremot förmodligen inte hennes sista kärlek. Någons namn var Alex.

Birgit går av vid Slussens T-banestation

Såja, så blev det äntligen gjort: ett besök på Stockholms Stadsmuséums årslånga utställning om staden Stockholm i svensk film: I huvudrollen: Stockholm. På otaliga skärmar visas här skildringar av huvudstaden i såväl spel-, dokumentär- som journalfilmer under decenniernas gång. Brandkåren annudazumal paraderar förbi längs för längesedan rivna husfasader, skolgossar tittar på numer nerlagda biografers affischer, och Mikael Persbrant blir äntligen skjuten död rakt uppochner på Stockholms Central!

Och mitt i allt detta smakfulla spektakel visas klipp ur en mängd filmer från den tiden. Och vår Birgit får lite otippat medverka med en tagning ur Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, den mörklagt intensiva scen där hon sitter på Eva Hennings sängkant och håller den olyckliga barpianisten i hand, viskar henne till ro. Bravo, ett starkt men avslutande ögonblick ur Tengroths teaterkonst! Men knappast något att göra med staden Stockholm, kan man väl påpeka - om man nu måste vara lite gnällig, även om vi som läst på vet att det hela utspelar sig på Olofsgatan mitt i stan. Så: grattis Mikaela Kindblom som varit med och valt ut filmsekvenserna, och - bu! - Stadsmuséet som i vanlig ordning valt att glömma bort att nämna just detta klipp i den uppsatta genomgången av medtagna filmer. Birgit verkar vara, liksom i SVT:s tablåer, ständigt dömd till glömskans jordhålor även när hennes ansikte strålar en face på filmduken.

I övrigt måste det sägas vara en mycket underhållande utställning, högt och lågt, snyggt och fult, bra och rent av lite pinsamt dåligt, allt huller om buller! Njut av alldeles charmerande scener med Tutta Rolf, Elof Ahrle, Karin Ekelund och andra favoriter. Men skynda på, alla eventuella vänner: om två veckor plockas det hela ner i magasinen igen, och efter det så klinkas melodin till Med dig i mina armar enbart för döva öron.

Flicka och hyacinter (1950)

Hasse Ekmans Flicka och hyacinter finns ju, ska vi säga äntligen, utgiven på DVD - och det är tack vare bolaget Studio S Entertainment! Att filmen kan anses inte bara som en av Ekmans absoluta toppnoteringar utan även som en av svensk films överhuvudtaget får man väl anse det numer råda konsensus om. Många har skrivit om dess förtjänster: Ekmans eget manus, regi och produktion, samtliga skådespelares insatser, Erland von Kochs vackert vemodiga musik vars tema följer händelserna och väver samman scenerna. Som en slipad kniv skär filmen ut en snitt av det Sverige som var, de människor som är och lägger upp stycket för alla att se.

Eftersom jag redan har ältat om att detta blev Tengroths sista skådespelarinsats kan det vara på sin plats att skärskåda rollen något. Birgit spelar här fru Britt Wikner granne till filmens egentliga huvudperson, barpianisten Dagmar Brink som begår självmord i filmens början. Birgits man, författaren herr Wikner, blir nyfiken och försöker luska ut vem eller vad som drivit grannen till detta steg och filmen är hans samtal med diverse personer som stått Brink nära och som i sin tur återberättar händelser ur den olyckliga kvinnans liv. Manuset är mycket gediget och för varje gång man ser filmen knyts ytterligare trådar ihop, väven blir allt vackrare och rikare.

Tengroth hade vid det här laget hur många filmer som helst bakom sig, plus en rad teateruppsättningar. Samtida skrifter vittnar om en stigande nerv och mognad i hennes spel. Ändå kan man känna en viss oro att hon ska klara uppgiften, särskilt som filmen kryllar av toppskådisar. Till en början kan man tycka att hon ibland beter sig lite stelt, fåordigt, liksom icke närvarande. Snart inser man dock rollens funktion, det är Britt Wikner som liksom håller ihop scenerna, hon iakttar, reflekterar, resonerar fram nästa steg. Det är i hennes ansikte karaktären skapas och som det ansiktet vibrerar! Lite som Tengroth själv träder fram i sina texter: den som står halvt utanför och betraktar, följer händelserna och förklarar hur de hänger ihop. Kombinerat med en rapp käft och stundtals glittrande, fnissande humor.

Ekman låter henne också vara den som knyter ihop säcken, när hon vrider blicken något lite åt sidan och upptäcker svaret, ser det som ingen annan sett. Men hennes vid det laget starka medkänsla, kanske identifikation, med offret gör att hon behåller det för sig själv medan världen runt omkring rycker på axlarna och rullar på som vanligt.

Tengroth gör alltså sorti med högsta betyg. Själv koketterar hon i minnesboken att hon minsann aldrig sett filmen, för henne verkar det mest minnesvärda vara att en stege föll på henne under inspelningen, hon räddades hjälpligt av en av filmarbetarna och fick forslas till sjukhus. Och hon prisar Ekman som regissör. Men aldrig att hon, i efterhand, skulle lyfta fram sig själv och sina prestationer. Kanske fick hon nog av den varan medan hon gjorde "karriär".

Appendix: i bonusmaterialet till DVD-utgåvan, en extra skiva som innehåller bl.a. en heltimmesintervju med Hasse Ekman nere i Spanien, gjord av Jannike Åhlund och en hela tiden småätande och tuggande Gunnar Carlsson nämner faktiskt Ekman Birgit Tengroth: Stig Ahlgren och Birgit fick läsa manuset i förväg, tyckte det var bra men att titeln "Fröken Ensam" inte höll, det borde bytas. Vilket också skedde.

Appendix 2: tidskriften Filmkonst som ges ut av Göteborgs Film Festival gav 2004 ut manuskriptet till filmen (Filmkonst nr. 90). Här kan man följa dialogen och uppfatta detaljerna i de ofta vassa replikerna, liksom se hur ett manus kan förändras under resan till färdig film. Tidskriften har även gett ut ett par andra Hasse Ekmanrelaterade nummer: En liten bok om Hasse (nr. 16) av Leif Furhammar och Jannike Åhlund (en underbar liten bok) samt två romaner av Walter Ljungquist. Resande med okänt bagage/Nycklar till okänt rum (nr. 89), texter som Ekman baserade ett par filmmanus på. Alla dessa nummer går fortfarande att köpa, vad jag kan förstå.

Birgit på DVD!

Glädjande nyheter som jag missat fram tills nu trots att det verkar vara vida känt i filmkretsar: Hasse Ekmans skimrande mästerverk Flicka och hyacinter släpps som DVD i december! Förutom Ekmans lysande manus och regi, strålande skådespelarinsatser in i minsta biroll var ju detta Tengroths sista insats inom filmen. Min själ en sorti på topp!

Tack Helena Marcusson för att du gjorde mig uppmärksam på detta!

Flicka och hyacinter

Entusiasmen över Ekmans "Flicka och hyacinter", se nedan, motsvaras inte till fullo av Tengroth som har en mera återhållen syn.
I sina minnen skriver hon:

"Jag hade en roll i Hasse Ekmans film Flicka och hyacint. Jag har aldrig sett den. Känner bara till min egen roll."

***
"Atmosfären i ateljén var ren, trevlig, trivsam. Hasses förtjänst. Varför är det inte så här roligt att filma jämt?"

***
"Ulf Palme, som just då inte sköljde ner wienerbröd med rödvin."

Ingmar Bergman skräder däremot inte orden: "Om Flicka och hyacinter kan man uttrycka sig väldigt kort. Jag har skrivit: 'Ett absolut mästerverk. 24 karat. Fulländat.' ".


Mogna kvinnor är alltid snyggast! Hemma på Olofsgatan renskriver reklamchef Britt Wikner makens författarmödor efter avslutad arbetsdag.

[foto: Karl G. Kristoffersson]

Flicka & hyacinter: Olofsgatan 13

Tengroths sista filmroll blev som fru Britt Wikner i Hasse Ekmans formidabla mästerverk Flicka och hyacinter (1950). Herr och fru Wikner bor fem trappor upp Olofsgatan 13, i lägenheten mittemot huvudpersonen Dagmar Brink. Olofsgatan är den korta stockholmsgata som går mellan Kungsgatan och Adolf Fredriks kyrkogård. Nr. 13 är det sista huset på vänster hand i hörnet av Adolf Fredriks kyrkogata.

Rollen som fru Wikner är på inget sätt en huvudroll men den löper filmen igenom och den avslutande scenen och repliken är Tengroths. Maken Anders Wikner, spelad av Ulf Palme, är författare, ligger mest ovanpå när inte filmens manus tvingar ut honom på stan. Hans fru, enligt egen uppgift "reklamchef" på bokförlag, ägnar kvällarna åt att renskriva makens författarmödor. Se där en kvinnoroll! (Lite motsvarande Tengroths egen roll som maka åt den danske politikern Jens Otto Krag vid samma tid.)

Ekmans film är i alla hänseenden lysande: varje bild, varje replik, varje skådespelarinsats. Vilken final för Tengroths filmkarriär! Men varför slutade hon? Det finns ett vida spritt yttrande om att hon var trött på att vara en "blus full med bröst", trött på att gå i forsen när hon blivit med barn. Men det var ju inte alls den typen av roller hon gjorde mot slutet.

Däremot spelade naturligtvis flytten till Danmark efter giftermålet med Jens Otto Krag - och senare U.S.A. - in. Den osignerade, och kortfattade, Tengrothbiografin på Svenska Filminstitutets databas Svensk filmdatabas nämner även hennes svåra sjukdom som diagnosticerades under vistelsen i Amerika.

Dessutom var hon ju vid denna tid nybliven succé-/skandalförfattare, med sin tredje bok på väg. Kanske lätt att byta spår i ett sådant läge.

Men vad den verkliga anledningen nu än var, se filmen om tillfälle ges! Mikaela Kindblom skriver om den i en nyutkommen bok, Våra drömmars stad (Stockholmia, 2006). Tidskriften Filmkonst har gett ut filmens manus Flicka & hyacinter. Manuskriptet (Filmkonst nr 90, 2004), där anges dock gatuadressen till nr. 18 och Wikners heter Holmsens. I den danska filmtidskriften Kosmorama publicerades 2002 en längre analys av filmen: Flicka och hyacinter - en film noir om moderne tidsånd og afvigende seksualitet i Sverige anno 1950 skriven Maria Krokstäde.

Och, slutligen, för den som älskar Karl Arne Holmsten finns här en riktig karamell att suga på!

[Gatubild: www.hitta.se]