Människor som minns 9: Hasse Ekman

Stockholm 1942: "Det låg något hektiskt över huvudstaden. Restaurangerna var överfulla, revy- och operetteatrarna stormades, biograferna gick som aldrig förr och filmproduktionen bara ökade och ökade. Nöjesvindarna rev och slet i Mälardrottningens blonda hårslingor och lätt berusad av champagne och gengasdofter drog hon slynigt upp kjolarna långt över knäna och trådde dansen med Gustaf Wally och Anders Sandrew, Lorens Marmstedt och Hasse Ekman medan Hitlers kanoner dånade i fjärran. Det var inte utan skäl Karin Kavli liknade staden vid ett guldgrävarläger och Sigfrid Siwertz döpte filmsocietén till det andra världskrigets gulascher."

Skriver Hasse Ekman. Äntligen framme! Ekman junior, med talang för allt! Årsbarn med Birgit och uppvuxen i samma stadsdel om än mot den mer fashionabla sidan: Karlavägen, Karlaplan för att sedan landa med föräldrarna i egen fastighet på Artillerigatan. Förutom sitt skådespelande i såväl film som på teater, regisserande, manusförfattande, sångtextsnickrande skrev Ekman en rad böcker och i den andra memoarboken, "Den vackra ankungen" (Wahlström & Widstrand, 1955) - skriven innan fyllda fyrtio - passerar Tengroth här och var, som i blixtbelysning, som en tidsanda.

Bild (hämtad från "Den vackra ankungen"): Ekmans 25-årsskiva: Hasse och Birgit flankerar Stig Järrel, vän och huvudfigur i många Ekmanfilmer.

Just 1942 fann hon "den Stig som skulle leda, om inte till Parnassen, så i alla fall till Åhlén och Åkerlund." Ett par år senare spelar de i samma beredskapsfilm uppe i "Riksgränsens fjällvidder", På liv och död, och Ekman minns "ett fyra timmars ensamt irrande i rykande snöstorm, Birgit Tengroths förtvivlade ögon efter en halv mils segt uppförklättrande mot Låkkatjåkkostugan och ett kort men våldsamt weekendbesök av
filmförfattare Sven Stolpe...".

De spelar även ihop i Bergmans Törst och Hasse engagerar sedan Tengroth i hennes avlutande film och hans eget mästerverk: Flicka och hyacinter.

1952 var ett svårt år för Ekman, under denna tid växte en ny generation filmkritiker fram som ställde andra krav med fokus på medvetenhet och engagemang. Ekman blev i viss mån deras måltavla. Enligt Bengt Forslund i boken "Från Gösta Ekman till Gösta Ekman: en bok om Hasse, far och son" (Askild & Kärnekull, 1982) var just 1952 skiljevägen i Ekmans arbete: han lämnar dramat och ägnar sig hädanefter åt underhållningsfilm. Dessutom lämnar hans andra hustru, skådespelerskan Eva Henning, honom plötsligt, och han vandrar runt i chock och självömkan.

Pling pling, telefonen ringer:
"Han rusade bort och svarade, andlös:
- Ja!
- Hej det är Birgit - Tengroth. Jag hade tänkt skriva en artikel om dej i V.J. och behöver färska upp minnet en smula. Kan vi äta lunch tillsammans i morgon?
Stallmästargården klockan ett. Hej så länge."

Snabbt och koncist. Hasse beger sig efter samtalet ut på promenad, för att även han friska upp minnet, en "sentimental journey" som han kallar det. Han vandrar runt i kvarteren han bott i, möter åter alla gatorna, skolorna, pojkarna, de vuxna, portuppgångarna, flickorna, platsen där det en gång hände. En kort stockholmsskildring av rang. Boken är över huvudtaget en rapp, rolig och upplyftande text, mixad mellan osentimentalitet och djupaste självironi, alltid själv sin hårdaste domare; förvånande objektivt krattar han i askan och håller stolt upp det han tycker blivit bra. Så sparsamt att han själv framstår som lika orättvis som de på "andra sidan".

Hur lunchen på Stallmästargården gick får vi inte veta men Tengroth skrev sin artikel om honom och den publicerades i Vecko-Journalen 1952, nr 27, en hyllningsporträtt där hon går till storms mot alla de som viftar bort den ytlige gamängen, beskriver hans väg (först mamman, sedan kvinnorna och nu arbetet) ut ur miljön och faderns skugga och konstaterar att "denne dandy med hårda nävar, har blivit svensk films hårdaste jobbare". Texten ingick även i Tengroths egen bok Livs levande (1952).

Birgit skriver: "Hans personlighet är frampressad under mödor. Att bli en bra människa, det är vad han arbetat på och hans kavajer har blivit allt smårutigare, hans bilar allt diskretare, hans filmer allt livsklokare."

Bilden ovan till höger: The Man Himself! Tidlös förståss. Fotograf Lennart Nilssons oöverträffade reportageporträtt till Tengroths artikel. Och Lennart, jag ser dig (nästan) varje dag gå förbi mitt kontorsfönster: förlåt! att jag inte bett dig om lov, men jag vågar liksom inte.