Lördagen den 27 september 1941 går ridån upp på Gävle stadsteater. Enligt ett reportage i Vecko-Journalen nr 40, 1941 hade kritikerkåren bussats dit och herrarna satte sig väl tillrätta i den gamla 1800-talsteatersalongen. Pjäsen hette Claudia och var skriven av amerikanskan Rose Franken som dramatiserat sin egen succéroman och här i regi av Harry Roeck Hansen. V.-J:s utsände Carl Björkman beskriver inledningsvis lite omständligt både författarinnan och berättelsen innan han kommer till det väsentliga:
att föreställningen har sina toppar och dalar, den rör sig från bra lustspel till ett sämre, den krafsar emellanåt i lite väl ambitiösa litterära tonlägen ("hon klär bäst i vardagsklänning") och har lite svårt att hålla ihop det hela. Men det är texten det, Björkman kan inte annat än att erkänna premiärkvällens publikframgång och förtjänsten lägger han helt och hållet på Tengroth:
det är inte tal om annat än att aftonens succès i första hand var hennes. Vilken lycka, tänkte man, måste det inte vara för en begåvad ung skådespelerska att få en sådan här önskeroll, så fylld av möjligheter! Birgit Tengroths Claudia var en alldeles förtjusande flapper, barn och kvinna på en och samma gång, ryckigt nyfiken på allt som rörde kön och telefonsamtal, trofast och lojal så snart det gällde känslorna för mannen och modern. Första akten gav henne de bästa tillfällen att spela på sin flicktyckmyckna mon, sin behagliga slängighet , men frågan är väl om inte hennes verkliga lilla triumf var förlagd till sista akten där hon så fint blev besjälad inför vissheten om att moderns dagar voro räknade och gripen av den nyvaknade känslan att nu var det på henne det kom an att göra kvinnligheten till en tillgång och en kraftkälla på gården.
Dagens nya ord: flapper och flicktyckmyckna. Smaka på dem försiktigt.
Uppsättningen drog sedan ut runt landet, i sammanlagt 75 föreställningar. Fler bilder och tidigare kommentarer kring Claudia hittar du här.
