Visar inlägg med etikett björn berglund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett björn berglund. Visa alla inlägg

måndag 20 januari 2025

Kan doktorn komma? Birgit med uppvaktning kommer till fotoateljén

 

Ett par svartvita fotografier uppfiskade från auktionssajten Traderas mörka vatten. Ateljé Uggla, eller dess utsände, har glädjen att ta emot tre skådespelare från filmen Kan doktorn komma [1942]. Uppklädda i rollkostymer poserar Olof Widgren och Björn Berglund med filmens friska fläkt Birgit Tengroth.

Berglund spelar en nybyggare, Widgren provinsialläkaren i ett fjärran Lappland och Birgit den unga Anna i Kraja. Med dessa tre som spelpjäser utspelar sig ett stort drama i denna oöverskådliga vildmark, tonsatt av själve Lars-Erik Larsson. Kan det bli bättre? 

Fotopapperet hette för övrigt Gevaert Ridax.



tisdag 31 januari 2023

1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.

onsdag 6 januari 2016

Tengroth på tiljan 14b: Claudia

Låt oss inleda Birgits år 101 med ett kryddmått framgång, med något som kan beskrivas som en liten succé - i alla fall på landsorten.

Lördagen den 27 september 1941 går ridån upp på Gävle stadsteater. Enligt ett reportage i Vecko-Journalen nr 40, 1941 hade kritikerkåren bussats dit och herrarna satte sig väl tillrätta i den gamla 1800-talsteatersalongen. Pjäsen hette Claudia och var skriven av amerikanskan Rose Franken som dramatiserat sin egen succéroman och här i regi av Harry Roeck Hansen. V.-J:s utsände Carl Björkman beskriver inledningsvis lite omständligt både författarinnan och berättelsen innan han kommer till det väsentliga:

att föreställningen har sina toppar och dalar, den rör sig från bra lustspel till ett sämre, den krafsar emellanåt i lite väl ambitiösa litterära tonlägen ("hon klär bäst i vardagsklänning") och har lite svårt att hålla ihop det hela. Men det är texten det, Björkman kan inte annat än att erkänna premiärkvällens publikframgång och förtjänsten lägger han helt och hållet på Tengroth:

det är inte tal om annat än att aftonens succès i första hand var hennes. Vilken lycka, tänkte man, måste det inte vara för en begåvad ung skådespelerska att få en sådan här önskeroll, så fylld av möjligheter! Birgit Tengroths Claudia var en alldeles förtjusande flapper, barn och kvinna på en och samma gång, ryckigt nyfiken på allt som rörde kön och telefonsamtal, trofast och lojal så snart det gällde känslorna för mannen och modern. Första akten gav henne de bästa tillfällen att spela på sin flicktyckmyckna mon, sin behagliga slängighet , men frågan är väl om inte hennes verkliga lilla triumf var förlagd till sista akten där hon så fint blev besjälad inför vissheten om att moderns dagar voro räknade och gripen av den nyvaknade känslan att nu var det på henne det kom an att göra kvinnligheten till en tillgång och en kraftkälla på gården.


Birgit var på scenen omgiven av bekantingar: Björn Berglund och Lisskulla Jobs, vilka båda klarar sig fint inför Björkmans blick. Även för denna spalt nya namn samsas med Birgit i scenens soffgrupp: Margot Ryding och Brita Vieweg-Scheel (i V.-J. stavat Wieweg), två damer som vi kanske får återkomma till någon gång.

Dagens nya ord: flapper och flicktyckmyckna. Smaka på dem försiktigt.



Fotografierna kommer från Vecko-Journalens reportage och är förmodligen Riksteaterns egna foton från föreställningen. Den unge mannen, Birgits make, är Björn Berglund, Margot Ryding den äldre modern och på sista bilden syns tidens stiliga kvinnor i form av Brita Wieweg och Lisskulla Jobs - den sistnämnda enligt Björkman ett: yrväder till operasångerska, en sångerska hela dan, färdig för divans roll redan före morgonkaffet.

Uppsättningen drog sedan ut runt landet, i sammanlagt 75 föreställningar. Fler bilder och tidigare kommentarer kring Claudia hittar du här.

söndag 11 januari 2015

Ung filmstjärna 1932

I Filmjournalen, nr 30, 1932 försöker redaktionen i görligaste mån tillfredsställa läsekretsens tjat och gnat på mer material kring det nya stjärnskottet Birgit Tengroth, efter vuxendebuten i Hans livs match en het snackis på stan som filmintresserade unga män och kvinnor drömmer om.

Så gott som dagligen får Filmjournalens postavdelning förfrågningar angående Birgit Tengroth, fickan i ”Hans livs match”. Man frågar vad hon skall göra i sommar, om det inte kommer in några fotografier snart i F.J. och om det blir någon mer film med Björn Berglund-Birgit Tengroth i huvudrollerna. Det är inte dåligt att ha blivit så populär på en enda film. Birgit Tengroths närmaste filmuppgift blir en roll i ”Pojkarna på Storholmen” med Fridolf Rhudin i huvudrollen. Så det skall nu bära i väg ut till Möja, där en stor del av filmningen kommer att ske. Någon film med Björn Berglund tycks inte komma i fråga för närvarande, men om vi inte äro alltför fel underrättade är det andra uppgifter som väntar på Birgit Tengroth inom svensk film.
 
 
(Foto: Paul Melander.)

torsdag 21 augusti 2014

Tengroth på tiljan 14: Claudia

1938 släppte den amerikanska författarinnan Rose Franken novellsamlingen Claudia som skildrade en familjs vardag, herr och fru, barn och husfolk. Texterna hade först gått som noveller i veckopressen. Boken blev en stor succé och omarbetades snart till filmmanus och dramatiserades för teatern. 1941 utnämndes pjäsen med samma namn till årets bästa i New York.


På Riksteatern här hemma var man minsann på tårna: medan krutröken drev in från kontinenten satte de upp pjäsen i slutet av september 1941 i regi av Harry Roeck Hansen med premiär i Gävle och sedan for man runt riket och gjorde sammanlagt 75 föreställningar. Och den kvinnliga huvudrollen, fru Claudia Naughton, spelades av Birgit. Det antyds i översiktsverken att turnén blev en framgång för henne och i Husmodern nr 42, 1941 presenteras ett antal fotografier från uppsättningen.
Teaterföreställningar från den här tiden är ju som en viskning i vinden, en lätt bris i tiden, en kastvind och sen är allt borta. Om det nu inte spelats in för radion eller i enstaka fall omarbetades till film. Men för de flesta uppsättningar kan vi bara ana skådespelet genom stumma fotografier, även om enskilda repliker finns i bildtexten som här. Claudias make gestaltas Björn Berglund, (sonen) Jerry av Willie Sjöberg och i de övriga rollerna fanns – enligt Husmodern - Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Brita Vieweg-Scheel (här stavat Wieveg), Signe Wirff och John Westin.
Mer om föreställningen hittar du här.

onsdag 24 augusti 2011

Birgit (Frisinnad liberal)

Om Birgit 1938 gått i industrins och framför allt Sockerbolagets ledband genom insatsen i filmen Sockerskrinet så var det inte första gången hon tassat i markerna utanför den konstnärliga och kulturella hägnaden: redan två år tidigare hade hon gjort en liknande uppvisning - inom partipolitiken! Som medverkande i Folkpartiets valfilm inför riksdagsvalet 1936.

På ett sätt kan man ju säga att hon var med och bröt ny mark: valfilmer hade först dykt upp inför valet 1928. Nu var det 1936 och det stundande riksdagsvalet var på modernt sätt person- och medieinriktat: i jämförelse med tidigare så ökade det politiska kampanjarbetet i omfattning, partierna producerade bland annat fler filmer och affischer, ett ökat antal kampanjarbetare mobiliserades och radion slog på trumman genom presentationer av alla deltagande partier. Valet kallades dessutom lite slagfärdigt "Per Albin-valet", på grund av den ovanligt personcentrerade kampanjen. Allas vår folkhemsfader Hansson kallas också "Per-Albin" i valfilmen och Birgit, i alla fall hennes rollfigur Inga, klappar i händerna och hoppar jämfota när hennes mamma förkunnar att nu får det vara slut med röstandet på socialdemokraterna!

Valfilmen är uppbyggd kring två olika sekvenser som följer i varandra, men levererar även var för sig det politiska budskapet. Birgit ingår bara i del två.

Del 1 inleds med bondeidyll, folk och kritter trampar runt i dynga och fridfull harmoni. Men under den stillsamma ytan lurar framtidens hot: förflackningen av en gammal tids värderingar och att ungdomen flyr landsbygden för storstädernas lockande möjligheter - arbete, måhända, men framför allt hotar faror och skörlevnad. Ung man sparkar igång sin motorcykel (med sidovagn) och lämnar gård, familj och hem för att söka jobb någon annanstans - han står nämligen inte i tur att ärva gården.

Knappt har motorknattret avklingat förrän de äldre männen samlas kring köksbordet för att begrunda samtiden. Flykten från landsbygden är naturligtvis åt helvete: "Ja, det är ljusblått här i landet. Sossarna pratar välfärdspolitik och skryter om vad de gjort för bönderna. Vad hjälper det?"

Nej, inte alls: ungdomen är "nippertippor" och "frökenfina" som bara vill "ränna på dansbanan var och varannan kväll". Tack och lov inte alla: gårdsdottern Karin kliver in i köket och käftar emot gubbarna: "Ni gamla är spökrädda, ni följer inte med tiden, ni är alldeles för konservativa". Det här var fortfarande en tid när liberalerna hade lika stort behov av att distanserna sig från högern som vänstern: "Skaffa mig bara en bra karl som det är nånting med, så..." stannar hon vid torvan.

Under tiden närmar sig den mc-burne mannen (Björn Berglund) Stockholm, stannar vid en bensinmack, frågar efter jobb men får veta att sossarna är på väg att införa bensinmonopol, d.v.s. här har vi ett hot mot framtida välstånd och ingen vågar anställa med den framtiden. Han gasar vidare.

Del 2: I Bergshamra. Sossefamilj med fackansluten far bygger eget hus. När släktingar hjälper till med bygget bråkar sossarna och kräver fackansluten arbetskraft. Det hela leder till en kraftfull och aktiv familjedebatt: fadern är fackföreningsman sedan gammalt, modern politiskt oengagerad (tills nu!), sonen (Olof Widgren) i tidens anda anfrätt av nazistiska böjelser, och den unga dottern Inga - Birgit - är övertygad liberal.

Det är i samband med familjediskussionen som Birgit får breda ut sig: hon håller ett mindre tal, riktat till föräldrarna, brodern och mc-killen (som är kusin). Hennes engagemang är påfallande och med en för Tengroth osedvanlig frenesi levererar hon repliker, argumenterar och knycker på nacken så att det är en fröjd att se. Och höra. Någon hade skrivit manus, och någon hade lyckats knåpa ihop ord som grundade i fröken Tengroth vid denna tid.

Hur lät då politiken i mitten av 1930-talet? Jag kan inte låta bli att vidarebefordra diskussionen:

Far: Men snälla Karin, vad är det?
Mor: Vad det är? Ser du inte det? Jag är arg förstår du! Arg så jag kan spricka!
Far: Men politik ska du inte blanda dig i.
Mor: Därför har jag heller aldrig lagt mig i det, utan låtit er andra
babbla på. Men nu är det slut förstår du!
Birgit (BT): Men vad är det? Har ni blivit osams?
Mor: Osams har vi varit i 28 år, men nu är vi sams för en gångs skull. Eller är vi inte det, Sandgren?
Far: Jo jo, visst! Men om vad?
Mor: Om vad? Jo, från och med idag får så inte sossarna nån röst ifrån den här familjen!
BT: Bravo! Men då ska väl mamma rösta själv också? Men med vem?
Mor: Det vet jag inte. Det kanske jag singlar slant om. Men inte blir det på Per-Albin.
BT: Ånä, här singlas inga slantar, rent spel ska det va. För eller emot.
Son: Det skulle varit i Tyskland det här. Då hade Hitler gjort rent hus med
sossarna på en halvtimme.
BT: Ja, på samma sätt som bolsjevikerna gjorde rent hus i Ryssland. Huggit nacken av oss allihop.
Son: Men det är väl skillnad i alla fall.
BT: Det säger du ja, och tiotusen högermän med dig.
Far: Säg Inga, vad är det för skillnad mellan ditt folkparti och högern?
BT: Den frågan får jag om och om igen, från både sossar och nassar. Men det ska jag tala om för dig: ni påstår att det är vi som fjäskar för högern, men istället är det så att det är högern som klamrar sig fast vid oss! Och det är varken till vänster eller höger utan i mitten tyngdpunkten ska ligga. Och där står vi!
Far: Hö hö!
BT: Och vi kräver respekt och rättvisa för varje människa, vare sig hon är vit eller röd. Men ni andra, ni har ingenting emot lite tvång och förtryck, bara ni slipper känna på det själva.
Son: Men nu har vi fått känna på det.
BT: Ja, nu har vi fått känna på socialdemokratins välsignelse. Nä, pappa lilla: det här är bara början. Här ska regleras: bensinmonopol! Kaffemonopol, apoteksmonopol, trafikmonopol! Och sen när det har blivit riktigt tillkrånglat och fastlåst och arbetslöst, ja då kan vi sitta där och trivas.
Mor: Ja, här står ni och gapar.

Nå hur gick det då? Trots Birgits passionerade inlägg ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd och fick sammanlagt 46 procent. För högern blev valet ett bakslag och man tappade rätt stort till 18 procent. Bondeförbundet och Folkpartiet fick 14 respektive 13 procents väljarstöd. På vänsterflajen trängdes Kominternkommunisterna och det socialistiska partiet vid 3-4 procent av rösterna vardera. Det hela ledde i slutänden till att socialdemokraterna bildade en koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet.

Hur Birgit tog denna motgång är inte känt. För övrigt finns valfilmen till beskådan på Kungliga bibliotekets Audiovisuella samling.

måndag 18 maj 2009

Birgit, 17: för ung för att gå i skola

Låt oss än en gång kliva bakåt genom decennierna, till en värld som inte längre är men som likväl en gång var avstampet till det som komma skulle. 1932, när man ännu kanske inte anade kraften i det högtryck som lurade bortom horisonten har unga Birgit Tengroth just avslutat sin andra huvudroll inom filmen, skärgårdsdramat Pojkarna på Storholmen och i Filmjournalen nr 41, 1932 ägnas ett par sidors bildreportage den nya stjärnan med den för mig obegripliga rubriken "Birgit Tengroth är för ung för att gå i SKOLA". Reportern med pseudonymen Remo sätter sig tillrätta med penna och notesblock och låter unga fröken berätta vad hon vill.

I alla fall är det journalistiska greppet så, 17-åriga Birgit ges intrycket av att haft en enorm svada och i ett par spalter verkar hon bara bluddrat på med en ungflickaktig entusiasm där nedtecknaren får stoppa in ett och annat skiljetecken för läsbarhetens skull.

"Asch, jag är så ointressant så det kan ni inte tänka er", inleder hon och klipper med ögonlocken, knycker på nacken och berättar sedan frejdigt självupptaget om sin utbildning, sina roller och om att vara en trofé i kamratkretsen. Hon är rätt frank och kan klädsamt glida in i ironier om sin egen begränsning: "Skolan, Operan och filmen - det var ju mycket på en gång för en så ung flicka som jag!" Så fick hon också pröva två gånger för rollen i Hans livs match innan regissör Branner var nöjd, men vad skulle han göra när han nu chansat och telegraferat hem henne från ferien nere på tyska Rügen.

Genom sitt lyckliga öde befriad från barnaårens skolplikt kostar hon på sig ett inlägg i dagens skoldebatt: "Att gå i skolan är väl för rysligt. Ja, nog var lärarinnorna och kamraterna väldigt snälla och rara, men tänka sig att ränna upp varje morgon vid sju-, åttadraget. Det är ju helt enkelt upprörande barnplågeri. Jag för min del tycker att ungarna både kan och behöver sova till framemot nio, tio."

Men i övrigt är det berättelsen om det senaste filmäventyret som dominerar, hon minsann lite hänförd av att fått komma så nära stjärnor som Fridolf Rhudin, Margit Manstad, Sigurd Wallén och Sture Lagerwall! "Sture Lagerwall är väl hygglig, tycker ni inte det!". Och en dansk prins seglade in och räddade Manstad från att drunkna. Förutom bad och lek med lokala småungar så var filminspelningen rätt arbetssam. Hon fick läras ett och annat: som att rensa strömming. Tretton (13) kilo innan filmcrewet var nöjt med handlaget. Påstår hon.

Och vad nu, då? Birgit har fått upp ögonen för sin motspelare Björn Berglund från förra filmen och påstår sig vilja spela in en hel räcka filmer med honom, som ett Sveriges svar på Janet Gaynor och Charles Farrell - ett av dåtidens mest exponerade filmpar, med en romans som utvecklades till ett famlande efter varandra medan de hela tiden gav efter för andra, samtidigt som de kommersiellt var sammantvinnade som ett par.

Men reportaget är rätt frejdigt, charmigt och förhoppningsfullt. Ett avstamp med den första vägsträckan inom synhåll, med betyg och rekommendationsbrev i väskan. Spelet kan börja.

lördag 1 december 2007

"Den första kyssen?"

"Uh, jag ryser än. Men måste efteråt skratta. Det var i Hans livs match. Scenen skulle tagas på en byggnadsställning och solen sken vackert. Jag nekade att kyssa Björn Berglund. Man försökte tvinga mig, men det gick inte alls, ty jag bara grät. Och då togs scenen på annat sätt."

I Filmjournalen nr. 46, 1939 intervjuas lilla fröken Tengroth i Sandrewateljéerna på Lästmakargatan i Stockholm. Det unga stjärnan är sedan en tid "freelancer", hon har inte förnyat sitt kontrakt med Svensk filmindustri och är nu sin egen. Efter lite rundsnack och stämningsbeskrivande är intervjun uppbyggd som frågor enligt modellen "Min första...". Upplägget kan tyckas lite enkelt men resultatet blir en artikel som ger en bild av dåtidens kultur-Stockholm och den miljö Tengroth steg upp i:

Hon såg sin första film, Baby Peggy, på Bostock [Drottninggatan 71 A] och sedan en på biografen Linné [Humlegårdsgatan 8].
Hon var första gången på Operan och såg en uppsättning av Bäckahästen.
På Oscarsteaterns skolföreställningar, dit hon gick regelbundet, fick hon tillfälle att uppleva Gösta Ekman [d.ä.] i Lycko-Pers resa.
Henns första bal var på Östermalms läroverk.
Hennes första roman hette Jag släpper dig ej av Courths-Mahler. Que? Någon?
Hennes scendebut skedde på skolan, Normalskolan för flickor där hon deklamerade Per Svinaherde.
Hon uppträdde i radio första gången i Barnens brevlåda där hon läste upp Lille-Pers vandring (många Per i en liten flickas liv!). Honoraret var fem kronor som hon använde till inköp av...galoscher!
Hennes första ensamma resa var en ångbåtsfärd mellan Stockholm och Gräddö. Och den första utlandsresan var ett stipendium från Operan som resulterade i en resa med en väninna till Rostock. Det var på plats i Tyskland som Per-Axel Branners telegram nådde henne med ett erbjudande om en första större filmroll!
Teaterdebuten var som Lille Petter i Lille Petters resa till månen och den första huvudrollen var senare på Vasateatern i pjäsen I sådana tider.
Operadebuten var i baletten Eldfågeln med Elly Holmberg. Birgit "stod i sista ledet, klädd i blått och silver, men syntes ej."
Sångdebuten? Jo, förståss på Operan! Som sjungande statist i Orfeus i underjorden.

Ingen direkt påver miljö för en ung flicka. Så sköt ju också karriären fart med buller och bång och nå'nstans i den här fasen sitter hon i framsätet på Hasse Ekmans bil...

Mannen som aldrig blev kysst:
skådespelaren Björn Berglund (1904-1968) dansar med Birgit i filmen med kysscenen från 1932. Den musikintresserade kan titta lite närmare på kvinnan med den skarpa profilen som dansar med Sigge Fürst till höger om vår hjältinna: känns hon bekant?

Det är operasångerskan Anna-Lisa Berg. Ett år senare, 1933, skulle hon väljas till Stockholms Lucia och dryga året därefter, 1935, ingå äktenskap med en ung rising star vid Stockholmsoperan: Jussi Björling. Den blivande fru Björling medverkade under åren 1931-32 i fem filmer i mindre, namnlösa, roller. Född 1910 avled hon så sent som förra året, 96 år gammal.