Tengroth på tiljan 14b: Claudia

Låt oss inleda Birgits år 101 med ett kryddmått framgång, med något som kan beskrivas som en liten succé - i alla fall på landsorten.

Lördagen den 27 september 1941 går ridån upp på Gävle stadsteater. Enligt ett reportage i Vecko-Journalen nr 40, 1941 hade kritikerkåren bussats dit och herrarna satte sig väl tillrätta i den gamla 1800-talsteatersalongen. Pjäsen hette Claudia och var skriven av amerikanskan Rose Franken som dramatiserat sin egen succéroman och här i regi av Harry Roeck Hansen. V.-J:s utsände Carl Björkman beskriver inledningsvis lite omständligt både författarinnan och berättelsen innan han kommer till det väsentliga:

att föreställningen har sina toppar och dalar, den rör sig från bra lustspel till ett sämre, den krafsar emellanåt i lite väl ambitiösa litterära tonlägen ("hon klär bäst i vardagsklänning") och har lite svårt att hålla ihop det hela. Men det är texten det, Björkman kan inte annat än att erkänna premiärkvällens publikframgång och förtjänsten lägger han helt och hållet på Tengroth:

det är inte tal om annat än att aftonens succès i första hand var hennes. Vilken lycka, tänkte man, måste det inte vara för en begåvad ung skådespelerska att få en sådan här önskeroll, så fylld av möjligheter! Birgit Tengroths Claudia var en alldeles förtjusande flapper, barn och kvinna på en och samma gång, ryckigt nyfiken på allt som rörde kön och telefonsamtal, trofast och lojal så snart det gällde känslorna för mannen och modern. Första akten gav henne de bästa tillfällen att spela på sin flicktyckmyckna mon, sin behagliga slängighet , men frågan är väl om inte hennes verkliga lilla triumf var förlagd till sista akten där hon så fint blev besjälad inför vissheten om att moderns dagar voro räknade och gripen av den nyvaknade känslan att nu var det på henne det kom an att göra kvinnligheten till en tillgång och en kraftkälla på gården.

Birgit var på scenen omgiven av bekantingar: Björn Berglund och Lisskulla Jobs, vilka båda klarar sig fint inför Björkmans blick. Även för denna spalt nya namn samsas med Birgit i scenens soffgrupp: Margot Ryding och Brita Vieweg-Scheel (i V.-J. stavat Wieweg), två damer som vi kanske får återkomma till någon gång.

Dagens nya ord: flapper och flicktyckmyckna. Smaka på dem försiktigt.

Fotografierna kommer från Vecko-Journalens reportage och är förmodligen Riksteaterns egna foton från föreställningen. Den unge mannen, Birgits make, är Björn Berglund, Margot Ryding den äldre modern och på sista bilden syns tidens stiliga kvinnor i form av Brita Wieweg och Lisskulla Jobs - den sistnämnda enligt Björkman ett: yrväder till operasångerska, en sångerska hela dan, färdig för divans roll redan före morgonkaffet.

Uppsättningen drog sedan ut runt landet, i sammanlagt 75 föreställningar. Fler bilder och tidigare kommentarer kring Claudia hittar du här.

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 2b

En figur som redan skymtat i utkanten av berättelsen om Birgit Tengroth är teaterkritikern och dramatikern Herbert Grevenius. Han skrev inte bara pjäserna som blev förlaga till de två Tengrothfilmerna Sonja och Krigsman erinran, han var dessutom den som knåpade ihop filmmanuset till Bergmans Törst (1948) - som alla vet vid det här laget baserad på Birgits egen novellsamling med samma namn.

Under två decennier - mellan 1931 och 1950 - var Grevenius verksam som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen där han bevakade inte bara Stockholmsscenerna utan var närvarande vid teaterevenemang i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Under 1950-talet var han chef för radioteatern och senare under Bergmans fögderi på Dramaten knuten till den scenen som "litterär medarbetare" och dramaturg. Andra kopplingar till Tengroths värld: han skrev manus till Hampe Faustmans Främmande hamn (1944) och Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953).

Nå, under perioden 1940-1951 publicerade Grevenius tre fullmatade volymer med sin välskrivna teaterkritik: I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjen (1946) samt Dagen efter (1951). Att bläddra sig igenom dessa böcker är som att vada till knäna i tidens teatervärld, Grevenius tycks se allt, känna till det mesta och kunna bedöma det som kommer i hans väg.

Och bläddrar man snabbt till de fylliga registersidorna upptäcker man att även Birgits insatser på tiljan kommer upp till granskning.

I Offentliga nöjen (Fritzes, 1946) har Grevenius varit på plats i Eskilstuna för att se Riksteaterns premiär av Mans kvinna, teaterversionen  alltså, i januari 1944. Tengroth spelade ju här, liksom i
den senare filmen, bondhustrun Märit som drabbas av kärlek och förlöper hemmet. Grevenius konstaterar att "det vanliga är ju att sceniska artister spelar film. Birgit Tengroth är en filmartist som spelar teater, och det är inte alltid hon lyckas göra sig gällande där." Varpå han avfärdar hennes tidigare insats i uppsättningen av Claudia.

Men i dagens föreställning bjuds på bättre vara. Tengroth förmedlar vackert rollens renhjärtenhet, här är hon i ett slag lika bra som en gång på Vasan i mitten av 30-talet med I tider som dessa.

Denna lugna och själfulla jordiskhet ryms märkvärdigt nog också i hennes register med dess modernt nervösa betoning. Hon hade lagt en blond hårkrans kring Märits huvud och höll rollen genomgående ljus.

Grevenius skriver så att man nästan hör replikerna från scenen:

När skrattet, som frusit inne hos henne i det ojämna äktenskapet med Påvel, i förälskelsens ögonblick bröt fram, så kom det också som en vårbäck med sol över. Hon har emellertid en benägenhet att sjunga och darra på repliken, när den är full av känsla och innehåller något vackert. Det är farligt. Det kan bli sentimentalt.

Dramat innehåller ju sin religiösa dimension vilket tydligt framgår i Birgits filmversion, här tappar man bort det som Grevenius kallar helveteskräcken och låter kärleken färgas av mildare form av tro så att den snarare bli näpen och rar.

Det är ju fruktan att bli en från Guds ansikte utstött som gör det steg Märit tar till något i den gamla byn så oerhört. Däri ligger svagheten i Birgit Tengroths annars så fina och fängslande framställning, att man inte tillräckligt känner den ångestfulla kampen inom henne.

Men i det stora hela är han nöjd med föreställningen. En avslutande randanmärkning är dialekterna, repliker som är skrivna på en bestämd dialektmelodi splittras här upp på "allahanda munarter, dalska och skånska och litet stockholmska och vanligt teaterbondmål."

Teaterföreställningar är ju i sig ett flyende väsen om de inte råkar fångas på ljudband eller film men att bläddra fram och tillbaka i de här kritiksamlingarna och läsa än här, än där, är kanske det närmaste vi kan komma den tidens myllrande teaterliv, summerade av mycket kunnig iakttagares penna.

Inom kort, 1946, sätter sig Grevenius på tåget till Malmö för att få reda på om uppsättningen av Turgenjevs En månad på landet håller måttet.

Tengroth på tiljan 14: Claudia

1938 släppte den amerikanska författarinnan Rose Franken novellsamlingen Claudia som skildrade en familjs vardag, herr och fru, barn och husfolk. Texterna hade först gått som noveller i veckopressen. Boken blev en stor succé och omarbetades snart till filmmanus och dramatiserades för teatern. 1941 utnämndes pjäsen med samma namn till årets bästa i New York.

På Riksteatern här hemma var man minsann på tårna: medan krutröken drev in från kontinenten satte de upp pjäsen i slutet av september 1941 i regi av Harry Roeck Hansen med premiär i Gävle och sedan for man runt riket och gjorde sammanlagt 75 föreställningar. Och den kvinnliga huvudrollen, fru Claudia Naughton, spelades av Birgit. Det antyds i översiktsverken att turnén blev en framgång för henne och i Husmodern nr 42, 1941 presenteras ett antal fotografier från uppsättningen.

Teaterföreställningar från den här tiden är ju som en viskning i vinden, en lätt bris i tiden, en kastvind och sen är allt borta. Om det nu inte spelats in för radion eller i enstaka fall omarbetades till film. Men för de flesta uppsättningar kan vi bara ana skådespelet genom stumma fotografier, även om enskilda repliker finns i bildtexten som här. Claudias make gestaltas Björn Berglund, (sonen) Jerry av Willie Sjöberg och i de övriga rollerna fanns – enligt Husmodern - Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Brita Vieweg-Scheel (här stavat Wieveg), Signe Wirff och John Westin.

Mer om föreställningen hittar du här.

Tengroth på tiljan 2

I veckotidningen Såningsmannen, n:r 12, 18 mars 1944 beskriver Tengroth hur det är att vara på teaterturné:

"Det är helt enkelt underbart att turnera. Jag stormtrivs med detta flackande och farande. Ständigt nya orter och nya intryck - sådant inspirerar mig."
Den aktuella uppsättningen är 'Mans kvinna' efter Vilhelm Mobergs roman med George Fant i den manlige huvudrollen. Tengroth fortsätter: "'Mans kvinna' har verkligen genomgående fått god kritik, och det gör det ju ingalunda tråkigare att spela. Och så måste jag säga, att kamratskapet under sådana här resor helt enkelt är strålande. Det blir en annan samhörighet än vanligt. Man har samma bekymmer om rumsfrågor och trånga loger, och resorna är lika krävande för alla. Just sådant svetsar en samman."

Denna betraktelse av idyllen återkommer senare i det avslutande kapitlet i Jungfruburen, där skildringen av en stillsam stund i en paus under en turné blir det fridsamma uppehållet mellan då och nu.

Mer teater? Se här.

Tengroth på tiljan 1

Birgit Tengroth är förvisso mest känd som filmskådespelerska, men parallellt med arbetet ute i Filmstaden spelade hon även på olika teaterscener, både i Stockholm och på turné med Riksteatern. Inledningen verkar dock inte ha varit så lyckad, "Svenska konstnärer" (1943) skriver:

"Efter att under sin första tid som 'filmstjärna' ha fallit igenom vid inträdesproven till Dramatiska teaterns elevskola har Birgit Tengroth så småningom gjort sig mycket väl gällande även på scenen, där hon framträtt bl. a. i Flickor i uniform, Sådana tider, Melodien som kom bort, Min hustru dr Carson. Jag skall ha ett barn, Jean, Fyra unga människor (sommaren 1941 på Nya teatern [egentligen hette uppsättningen Ung kärlek]) samt i Claudia, där hon i Riksteaterns turné vintern 1941-42 spelade titelrollen med mycket stor framgång."

Författaren till artikeln om henne i "Svenska män och kvinnor" (1954) lovordar hennes insatser:

"Tengroth vidgade småningom sitt register och tillförde sitt spel en nerv och en spänning som verkningsfullt bröt mot den naturell hon tidigare spelat på. Hon kunde emellertid också genom ett omedelbart spel och sprudlande temperament ge färg åt en roll, violket hon visade i titelrollen i "Claudia" på Riksteatern 1944. S. å. hade hon ännu en framgång som Märit i Mobergs "Mans kvinna", en roll, vars renhjärtenhet hon tolkade enkelt och gripande.

Som Roxane i "Cyrano de Bergerac" på Oscarsteatern 1947 gjorde hon ett starkt intryck genom kombinationen av friskt lustspelshumör och graciöst koketteri."

"Svensk uppslagsbok" (1958) ger ytterligare exempel på Stockholmsteatrar där hon framträtt: "Blanche-, Komedi-, Vasa-, Nya- och Oscarsteatrarna".

Praktverket Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (1940) preciserar trettiotalsengagemangen:

"Har även varit verksam vid teatern, engagerad vid Vasa-teatern i Stockholm 1935-36, vid Operans balettskola 1926-31, Blanche-Teatern 1938-39, Komediteatern 1937 och Oscarsteatern 1938."

Någon gång mot slutet av 1940-talet slutade hon dock att spela, här liksom i filmen. Marianne Zetterström ger sin förklaring i Wikars radioprogram:

"Det största dråpslaget för Birgit var en pjäs på Oscarsteatern där Edvin Adolphson gjorde den manliga huvudrollen och Ingrid var den sköna primadonnan i huvudrollen och Birgit var husan som kom in med kopparna. Det var ett av hennes sista framträdanden och jag tror att det gjorde henne väldigt bitter".

Ingrid var alltså Ingrid Bergman, ett välkänt hatobjekt i Tengroths värld! Vi återkommer till detta senare, med smaskiga exempel. Ingrid i spotlighten och Tengroth i kulissen, stor nesa! Vad återstod: jo, skrivandet, en domän fröken Ingrid aldrig lyckades ta sig in på.