Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 2b

En figur som redan skymtat i utkanten av berättelsen om Birgit Tengroth är teaterkritikern och dramatikern Herbert Grevenius. Han skrev inte bara pjäserna som blev förlaga till de två Tengrothfilmerna Sonja och Krigsman erinran, han var dessutom den som knåpade ihop filmmanuset till Bergmans Törst (1948) - som alla vet vid det här laget baserad på Birgits egen novellsamling med samma namn.

Under två decennier - mellan 1931 och 1950 - var Grevenius verksam som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen där han bevakade inte bara Stockholmsscenerna utan var närvarande vid teaterevenemang i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Under 1950-talet var han chef för radioteatern och senare under Bergmans fögderi på Dramaten knuten till den scenen som "litterär medarbetare" och dramaturg. Andra kopplingar till Tengroths värld: han skrev manus till Hampe Faustmans Främmande hamn (1944) och Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953).

Nå, under perioden 1940-1951 publicerade Grevenius tre fullmatade volymer med sin välskrivna teaterkritik: I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjen (1946) samt Dagen efter (1951). Att bläddra sig igenom dessa böcker är som att vada till knäna i tidens teatervärld, Grevenius tycks se allt, känna till det mesta och kunna bedöma det som kommer i hans väg.

Och bläddrar man snabbt till de fylliga registersidorna upptäcker man att även Birgits insatser på tiljan kommer upp till granskning.

I Offentliga nöjen (Fritzes, 1946) har Grevenius varit på plats i Eskilstuna för att se Riksteaterns premiär av Mans kvinna, teaterversionen  alltså, i januari 1944. Tengroth spelade ju här, liksom i
den senare filmen, bondhustrun Märit som drabbas av kärlek och förlöper hemmet. Grevenius konstaterar att "det vanliga är ju att sceniska artister spelar film. Birgit Tengroth är en filmartist som spelar teater, och det är inte alltid hon lyckas göra sig gällande där." Varpå han avfärdar hennes tidigare insats i uppsättningen av Claudia.

Men i dagens föreställning bjuds på bättre vara. Tengroth förmedlar vackert rollens renhjärtenhet, här är hon i ett slag lika bra som en gång på Vasan i mitten av 30-talet med I tider som dessa.

Denna lugna och själfulla jordiskhet ryms märkvärdigt nog också i hennes register med dess modernt nervösa betoning. Hon hade lagt en blond hårkrans kring Märits huvud och höll rollen genomgående ljus.

Grevenius skriver så att man nästan hör replikerna från scenen:

När skrattet, som frusit inne hos henne i det ojämna äktenskapet med Påvel, i förälskelsens ögonblick bröt fram, så kom det också som en vårbäck med sol över. Hon har emellertid en benägenhet att sjunga och darra på repliken, när den är full av känsla och innehåller något vackert. Det är farligt. Det kan bli sentimentalt.

Dramat innehåller ju sin religiösa dimension vilket tydligt framgår i Birgits filmversion, här tappar man bort det som Grevenius kallar helveteskräcken och låter kärleken färgas av mildare form av tro så att den snarare bli näpen och rar.

Det är ju fruktan att bli en från Guds ansikte utstött som gör det steg Märit tar till något i den gamla byn så oerhört. Däri ligger svagheten i Birgit Tengroths annars så fina och fängslande framställning, att man inte tillräckligt känner den ångestfulla kampen inom henne.

Men i det stora hela är han nöjd med föreställningen. En avslutande randanmärkning är dialekterna, repliker som är skrivna på en bestämd dialektmelodi splittras här upp på "allahanda munarter, dalska och skånska och litet stockholmska och vanligt teaterbondmål."

Teaterföreställningar är ju i sig ett flyende väsen om de inte råkar fångas på ljudband eller film men att bläddra fram och tillbaka i de här kritiksamlingarna och läsa än här, än där, är kanske det närmaste vi kan komma den tidens myllrande teaterliv, summerade av mycket kunnig iakttagares penna.

Inom kort, 1946, sätter sig Grevenius på tåget till Malmö för att få reda på om uppsättningen av Turgenjevs En månad på landet håller måttet.

Tengroth på tiljan 14: Claudia

1938 släppte den amerikanska författarinnan Rose Franken novellsamlingen Claudia som skildrade en familjs vardag, herr och fru, barn och husfolk. Texterna hade först gått som noveller i veckopressen. Boken blev en stor succé och omarbetades snart till filmmanus och dramatiserades för teatern. 1941 utnämndes pjäsen med samma namn till årets bästa i New York.

På Riksteatern här hemma var man minsann på tårna: medan krutröken drev in från kontinenten satte de upp pjäsen i slutet av september 1941 i regi av Harry Roeck Hansen med premiär i Gävle och sedan for man runt riket och gjorde sammanlagt 75 föreställningar. Och den kvinnliga huvudrollen, fru Claudia Naughton, spelades av Birgit. Det antyds i översiktsverken att turnén blev en framgång för henne och i Husmodern nr 42, 1941 presenteras ett antal fotografier från uppsättningen.

Teaterföreställningar från den här tiden är ju som en viskning i vinden, en lätt bris i tiden, en kastvind och sen är allt borta. Om det nu inte spelats in för radion eller i enstaka fall omarbetades till film. Men för de flesta uppsättningar kan vi bara ana skådespelet genom stumma fotografier, även om enskilda repliker finns i bildtexten som här. Claudias make gestaltas Björn Berglund, (sonen) Jerry av Willie Sjöberg och i de övriga rollerna fanns – enligt Husmodern - Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Brita Vieweg-Scheel (här stavat Wieveg), Signe Wirff och John Westin.

Mer om föreställningen hittar du här.

Tengroth på "tiljan" 5: Swedenhielms

Den 1 november 1939 kunde svenska folket bänka sig intill sina radiomottagare. I takt med att höstmörkret föll där ute sände nämligen dåvarande Radiotjänst klockan halv åtta på kvällen under temat Hjalmar Bergmans dramatik en inspelning av densammes pjäs Swedenhielms i regi av Henrik Dyfverman.

Som kanske är bekant utspelar sig pjäsen under några timmar i en flott Östermalmsvåning där ingenjörsfamiljen Swedenhielms går runt i otålig väntan på beskedet att överhuvudet ska tilldelas nobelpriset. De ledande rollerna spelades denna gång av Anders de Wahl, Holger Löwenadler och Hilda Borgström. Och i den mindre rollen som Astrid, stormrik fästmö till en av sönerna Swedenhielm kunde man höra vår egen Birgit Tengroth segla in.

Och hur låter det då? Ja, trettiotalsteater är ju trettiotalsteater, radioteater radioteater, det blir lätt lite stelt och kantigt när rösterna flyter runt i ett tomrum. Men stundtals sätter det fart och blir riktigt bra, mer modernt i alla fall än mycket av tidens filmagerande. Tengroth har en begränsad roll och sköter sig hyfsat, lite teatral i de inledande replikerna men inom kort slappnar hon av och får minsann klang i rösten och släpper lös sitt porlande skratt och agerar med en rätt näpen flirtig stuns. Gubben Swedenhielm snarkar dramatiskt i bakgrunden när Tengroth och Håkan Westergren munhuggs eftersom en skandal är på väg att segla upp och den unge löjtnanten känner sig tvingad att dumpa fästmön eftersom hon sitter på alla pengarna och som stolte officer vill han inte ärolös hamna i skuggan!

Regissören har något bearbetat texten och lite intressant är en strykning han gjort. Inför Astrids entré i våningen ventilerar nämligen dottern Swedenhielm - i Bergmans originaltext - sin åsikt om den blivande svägerskan:

Hon är inställsam, inskränkt och inpiskad samt dessutom oborstad, obildad och obotligt dum för att nu inte tala om att hon är ful, faslig och förfärlig!

Dessa härliga allitterationer fick alltså Julia i Signhild Björkmans gestalt aldrig säga. Ansågs det opassande att säga så om en av svensk films huvudnamn? Kanske en lite kaxig Tengroth själv betackade sig för ett sådant omdöme. Spekulationer. (Och rollfiguren Julia: född Swedenhielm men gift Körner - smaka på Körner! Namnet på Anders Eks roll i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter - tänk, det finns i alla sammanhang en möjlig koppling till denna underbara film!)

Radiomannen Dyfverman knöts till radioteatern just detta år, 1939, och blev senare i livet chef för TV-teatern. I denna roll skulle han senare återkomma till pjäsen. Nyårsdagen 1961 sändes en TV-uppsättning med Edvin Adolphson som leading star och Helena Reuterblad i Birgits roll. Och vi nu levande kanske minns televisionens uppsättning för att par år sedan med den alltid lika bländande Sven-Bertil Taube i huvudrollen och där Cecilia Frode kunde visa vad hon går för i rollen som Julia. Birgit var då ersatt av Lina Englund.

På bilden här intill till vänster syns radioteaterredaktionen 1950 med Dyfverman som andre från höger. I mitten tronar en av Tengroths litterära favoriter: Hjalmar Gullberg, radioteaterns chef 1936-1950.

Alla teaterfreaks kan fortfarande ta del av Anders, Holger, Håkan och de andras tolkning i en återutsändning från 1969 som finns lagrad hos Statens ljud- och bildarkiv, tidigare nämnd guldgruva.

[Bild på Frode: www.sr.se]

Tengroth på tiljan 4b: Ung kärlek

Vi har tidigare närmat oss Nya Teatern, den scen som låg vid Regeringsgatans norra ände och som under det tidiga 1940-talet drevs av mångsysslaren, regissören, skådespelaren, författaren, direktören Per-Axel Branner - mannen som en gång i tidernas morgon skickade telegram till Sassnitz och därmed startade Tengroths filmkarriär.

Under dessa ofärdsår ledde Branner arbetet på den lilla teatern där man omväxlande gav dramatiska, låt oss säga tunga, pjäser och mer revyaktiga alster samt en återkommande typ av litterära kabaréer med samtidskommentarer och musik av Lillebror Söderlund. Dessutom en sorts återkommande kulturaftnar där poesi, prosa och musik blandades med dramatik med utvalda nationsteman. Branner har beskrivit tiden i sin välskrivna och njutbara bok Vår lilla teater (Bonniers, 1944) som alltså egentligen är en biografi av en teaterscen under några korta, händelserika år. Här passerar alla inblandade, från direktören själv ner till biljettförsäljerskan (i ett rätt roligt munhuggeri med chefen/författaren). Här beskrivs med- och motgång, ekonomiska tvister och politiska ränker och regeringsdekret. Teatern höll sig med en någorlunda fast ensemble med Stig Järrel, Gunn Wållgren, Willy Peters, Anders Ek, Nils Kihlberg, Sture Lagerwall, Bengt Ekerot, Irma Christenson och Inge Waern som några namnkunniga. Men här framträdde också Karin Kavli, Gunnar Björnstrand, Bullen Berglund och Eva Henning. Och detta var scenen där Karl-Arne Holmsten fick sitt dramatiska genombrott! Gammalt blandades med nytt, tidens stora namn föstes ihop med en yngre skara aktörer som gemensamt, verkar det, lyckades leverera en dynamisk repertoar.

Nå, på dessa sidor kommer kanske också svaret på den "gåta" som tidigare berörts: när och hur och varför titulerades Birgit teaterdirektör på ett veckotidningsomslag 1941? Branner nämner i sin genomgång att han uppvaktades av "några aktörer, vilka med mig som regissör och Söderberg som dekoratör ville för egen kostnad spela på vår lilla teater. De hade valt Ung kärlek av Samson Raphaelsson, en pjäs som under titeln Fire unge menniskor spelats av en bejublad och begåvad kvartett norska skådespelare, en del år tidigare."

Det var alltså grupperingen Tengroth, Rydeberg, Fant och Roeck Hansen som drog in i dessa "kamratliga och trevna" lokaler som Branner uttrycker det. Och sätter man upp något för egna pengar kanske man tituleras teaterdirektör?

"Vi kände oss först som vilsna fåglar, men efter några veckor fattade även de vår ton. Vi hade ett mycket behagligt men intensivt repetitionsarbete i 11 dagar och premiären slog så väl ut att pjäsen upplevde 50 föreställningar."

Även längre fram passerar Birgit som hastigast. I januari 1943 hade scenen stor succé med pjäsen Jag har rätt att älska av Denys Amiel. Uppsättningen lämnade Nya Teatern för Göteborg och for sedan på en omfattande landsortsturné, sammanlagt 131 föreställningar - och vem hade köpt in pjäsen under ett besök i Paris? Och sedan ställt den till Branners förfogande? Jo, allas vår Birgit - inte bara filmstjärna utan även teatermecenat! Eller var det en gentjänst för att Branner en gång gett henne såväl filmen som Edvin Adolphson?

Vi får säkert anledning att återkomma till denne Branner.

Tengroth på tiljan 5 [frågetecken]

På omslaget till Vecko-Journalen nr. 22, 1941 ler Birgit Tengroth mot läsaren på ett foto med texten "Stockholms nyaste teaterdirektör". Inne i tidningen finns dock inga upplysningar om vad som menas, där hittar man enbart en tidigare nämnd recension av Nya Teaterns uppsättning av Ung kärlek med Birgit i en rollerna. Ingen notering om funktionen som teaterdirektör.

Edvin Adolphson nämner i sina memoarer att han någon gång kring denna tid var med i en grupp fast engagerade skådespelare vid SF som bildade bolaget FS, Filmens Scen. En av dessa var Tengroth tillsammans med Karin Swanström, Bullen Berglund, Anders Henrikson, Karin Kavli, Håkan Westergren och Gustaf Molander och det här gänget hyrde den lediga Oscarsteatern och framförde skådespel under vintertid då de vanligtvis var spellediga från filmen. "Alla var vi direktörer" skriver han, den enda anställda var Ingrid Bergman som i detta sammanhang gjorde sin scendebut.

För att få klarhet i detta gick jag till Hans Eklunds bok Från Humlan till Intiman: Stockholms privatteatrar (Bokförlaget Signum, 1990) som är en stor översikt där författaren med överdådigt bildmaterial följer privatteatrarnas öden under förra seklet. Men: inte ett ord om FS. Dock framgår det att Adolphson spelade rätt mycket på Oscars genom åren fram till 1941 då Gustaf Wally tog över ledningen och drog repertoaren mot revy, operett och show.

"'Slösande utstyrsel' på scen och 'premiärer med trafikkaos' utanför teatern hörde ihop med den tidens Oscars, en liten blänkande bit av neutralitetens instängda miniatyrmetropolis, vars axel i det glada nattlivet var Kungsgatan i hela dess längd. Många fester började under teaterns väldiga ljusgnistrande baldakin och slutade vid restaurang Ambassadeurs långbord, med kandelabrar och kupongfritt vildsvinskött."

som Eklund så målande beskriver det, även att jämföra med Hasse Ekmans nedtecknade minnen av den tiden.

1947 for dock Wally vidare till New York och Anders Sandrew tog över Oscarsteatern med Per-Axel Branner som konstnärlig ledare. Branner ville slå på stort: scenen skulle upplåtas för drama, balett, musikteater och symfoniorkestrar. Den nya regimen inledde i september '47 med en uppsättning av Cyrano de Bergerac med just Adolphson och Tengroth i huvudrollerna. En uppsättning som trots, sägs det, hyfsade recensioner inte förmådde att locka till sig publiken; dock gick den cirka 60 föreställningar. Adolphson tar gentlemannamässigt på sig något av utfallet eftersom han inte hade möjlighet att närvara vid repetionerna (!) på grund av sjukhusvistelse men han hade rollen i sig efter en säsong på Malmö stadsteater. Till och med kulisserna som hyrts in från Malmöuppsättningen krånglade.

Så på Oscars har hon förvisso spelat men hur hon blev teaterdirektör är ännu höljt i dunkel.

Tengroth på tiljan 3b: En månad på landet

Vi har tidigare uppmärksammmat Birgits framgång på den skånska teaterscenen genom hennes roll som Natalia Petrovna i Turgenevs En månad på landet på Malmö stadsteaters Intima scen. I veckotidningen Se, Nr. 4, 24-30 jan, 1946 uppmärksammas föreställningen genom ett tvåsidigt bildreportage där man förutom en rad pigga fotografier från scenen citerar teaterkritikern professor Ragnar Josephsons omdöme om uppsättningen:

"Den stora segern hemförde Birgit Tengroth i Natalias roll, en förtjusande scenfigur...men framför allt ett spel som måste kallas lysande. Detta är nog den mest virtuosa prestationen som hittills förekommit på Intiman. Kvinnlighetens hela vapenarsenal står den unga skådespelerskan till buds på det mest naturliga sätt och kritikern kan inte annat än lägga ned sina vapen...Ja, det hela tillsammans är en scenisk tilldragelse som man ej kommer att förgäta så snart."

Det manliga hjärtat klappar högt och jublande nere i bänkraderna. Josephson var en på sin tid känd konsthistoriker som publicerade artiklar i stort och smått på ett synnerligen omfattande sätt. Att han dessutom var en man som borde ha haft gott omdöme visar några av hans publicerade titlar: "Den svenska smaken", "Världens bästa dramer i urval" och "Levande konst genom tiderna". Karriären kröntes också med inträde i Svenska akademien. Dock bar inte lovorden speciellt länge, fyra år efter dessa rader skrevs hade Tengroth lämnat såväl teater- som filmscenen. Kvar fanns därefter bara de skrivna orden, ord som skulle finnas kvar, och drabba, gripa och plåga långt efter det att ridån hade fallit.

Tengroth på tiljan 4: Ung kärlek

Det är sommaren 1941. På Regeringsgatan 111 i Stockholm finns sedan 1922 en teaterscen. Den hette ursprungligen Centralteatern vilket blev Lilla Folkteatern vilket kortades till Lilla teatern men bytte senare namn till Nya teatern och sedan 1940 är teatermannen och filmregissören Per Axel Branner teaterchef. På denna scen, denna sommar,har en ny föreställning premiär: Ung kärlek, en amerikansk pjäs, Young Love, från 1928 skriven av Samson Raphaelson.

I Vecko-Journalen, nr 22, 1941 recenserar den kände skribenten Sigfrid Siwertz förställningen. Siwertz är missnöjd: Stockholms teaterscener översvämmas av lätta, intetsägande komedier som till yttermera visso har många år på nacken. Dessutom är denna pjäs rätt undermålig med en rent av bisarr intrig. "Jag har svårt att tänka mig ett mera förljuget fifflande med mänskliga grundkänslor. Det är pikanteriet drivet till sadism, det är en ihålig soufflé av ungt, rött blod och gammal, kall, klibbig lögn."

Jag har sällan tålamod och intresse att läsa igenom dagens teaterrecensioner men tvivlar på att sådan klartext skrivs så ofta, numera. Det har gått några år sedan Bergman slog ner den där DN-recensenten på Dramatens scengolv.

Nu räddas dock kvällen av skådespelarnas driv och finess. Det är t.o.m. roligt! Där finns Georg Rydeberg (se bilden) och Esther Roeck Hansen som ett äldre par som konfronterar ett yngre spelat av George Fant och, ja, just det: Birgit Tengroth. Siwertz är inledningsvis skeptisk: "De där unga så kallade filmstjärnorna blir ofta äckligt sönderreklamerade, innan de ännu uträttat ett enda dugg. Man har så till leda sett dem fotograferade, att man instinktivt värjer sig för tanken att behöva möta originalet."

Men, surprise surprise!, herr recensenten måste ge vika: Fant är ingen fadd sockerprins (han hade fördelaktigt utseende) och Birgit får honom att falla i farstun: "så mjuk och het och äkta mitt i det oäkta, att hon förvände synen på publiken och att man vissa ögonblick var färdig att acceptera hennes bravad. Med de rätta tagen kan en mjuk och söt skådespelerska få åtminstone herrarna att tro på ungefär vad som helst."

I uppsättningen knöts olika trådar ihop: Branner hade en gång regisserat filmen Sången om den eldröda blomman (1934) här Birgit hade rollen Mörköga mot Edvin Adolphson och den unge Fant hade hon tidigare mött i filmen Gubben kommer 1938 och skulle även bli hennes motspelare några år senare i den framgångsrika scenversionen av Mans kvinna.

Söker man sig till adressen nu, syns inget spår av teatern. Efter att ha varit scen sedan 1916 - dessförinnan biograf Edison - stängdes den slutligen 1971 och gjordes om till restaurant. Idag, 2007, huserar Tender Mat i lokalen. Titta på hemsidans bilder så anas det ursprungliga teaterrummet. Tidigare höll även restaurang Bon Lloc till i lokalen.

Tengroth på tiljan 3

En nyhet för undertecknad när jag beträdde denna kompasslösa färd var Tengroths framgångar inom teatern. Filmandet kände jag givetvis till, om än vagt och utan direkta minnen. Böckerna nådde jag sent i livet och det var de som drabbade mig! Men går man till läggen, som Myrdal i alla fall alltid förr sa, så finner man även teateruppsättningarna, naturligtvis knappt förnimbara skimmer i vår tid men recensionerna går att plocka fram. Nu är det 1946 och T. spelar huvudrollen i Turgenevs En månad på landet och det handlar om en uppsättning på Malmö Intima Teater i regi av Sam Besekow, vem det nu var.

I tidningen Vi, Nr. 5, lördagen den 1 februari 1946, recenserar Sven Barthel uppsättningen:

Men han [d.v.s. Besekow] får dela äran med Birgit Tengroth i huvudrollen. Hon har fått en uppgift som ger henne stora möjligheter och hon genomför den på ett sätt som ger full anledning att tala om hennes genombrott som comedienne. Denna Natalia med sitt aprilaktigt skiftande lynne, sund och stark som en bondflicka och nervös som ett fullblod, barnsligt spontan i sin glädje, kattaktigt djävlig i sin ilska, driven till hysteri av sin flegmatiska omgivning och sin outlevda åtrå, är i varje ögonblick, i varje gest och uttryck intensivt övertygande och glittrande av liv. Och med alla sina kapriser oemotståndligt sympatisk. Det är styvt som prestation och det är framför allt levande och personligt.

Ja, men var det verkligen skådespeleri? Buster von Platen kunde inte bättre, utifrån sitt perspektiv, beskrivit privatpersonen Birgit. Kanske var, är, allt ett spel? En pantomim som driver mellan roll och verklighet och kladdar, smetar över allt?

Tengroth på tiljan 2

I veckotidningen Såningsmannen, n:r 12, 18 mars 1944 beskriver Tengroth hur det är att vara på teaterturné:

"Det är helt enkelt underbart att turnera. Jag stormtrivs med detta flackande och farande. Ständigt nya orter och nya intryck - sådant inspirerar mig."
Den aktuella uppsättningen är 'Mans kvinna' efter Vilhelm Mobergs roman med George Fant i den manlige huvudrollen. Tengroth fortsätter: "'Mans kvinna' har verkligen genomgående fått god kritik, och det gör det ju ingalunda tråkigare att spela. Och så måste jag säga, att kamratskapet under sådana här resor helt enkelt är strålande. Det blir en annan samhörighet än vanligt. Man har samma bekymmer om rumsfrågor och trånga loger, och resorna är lika krävande för alla. Just sådant svetsar en samman."

Denna betraktelse av idyllen återkommer senare i det avslutande kapitlet i Jungfruburen, där skildringen av en stillsam stund i en paus under en turné blir det fridsamma uppehållet mellan då och nu.

Mer teater? Se här.

Tengroth på tiljan 1

Birgit Tengroth är förvisso mest känd som filmskådespelerska, men parallellt med arbetet ute i Filmstaden spelade hon även på olika teaterscener, både i Stockholm och på turné med Riksteatern. Inledningen verkar dock inte ha varit så lyckad, "Svenska konstnärer" (1943) skriver:

"Efter att under sin första tid som 'filmstjärna' ha fallit igenom vid inträdesproven till Dramatiska teaterns elevskola har Birgit Tengroth så småningom gjort sig mycket väl gällande även på scenen, där hon framträtt bl. a. i Flickor i uniform, Sådana tider, Melodien som kom bort, Min hustru dr Carson. Jag skall ha ett barn, Jean, Fyra unga människor (sommaren 1941 på Nya teatern [egentligen hette uppsättningen Ung kärlek]) samt i Claudia, där hon i Riksteaterns turné vintern 1941-42 spelade titelrollen med mycket stor framgång."

Författaren till artikeln om henne i "Svenska män och kvinnor" (1954) lovordar hennes insatser:

"Tengroth vidgade småningom sitt register och tillförde sitt spel en nerv och en spänning som verkningsfullt bröt mot den naturell hon tidigare spelat på. Hon kunde emellertid också genom ett omedelbart spel och sprudlande temperament ge färg åt en roll, violket hon visade i titelrollen i "Claudia" på Riksteatern 1944. S. å. hade hon ännu en framgång som Märit i Mobergs "Mans kvinna", en roll, vars renhjärtenhet hon tolkade enkelt och gripande.

Som Roxane i "Cyrano de Bergerac" på Oscarsteatern 1947 gjorde hon ett starkt intryck genom kombinationen av friskt lustspelshumör och graciöst koketteri."

"Svensk uppslagsbok" (1958) ger ytterligare exempel på Stockholmsteatrar där hon framträtt: "Blanche-, Komedi-, Vasa-, Nya- och Oscarsteatrarna".

Praktverket Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (1940) preciserar trettiotalsengagemangen:

"Har även varit verksam vid teatern, engagerad vid Vasa-teatern i Stockholm 1935-36, vid Operans balettskola 1926-31, Blanche-Teatern 1938-39, Komediteatern 1937 och Oscarsteatern 1938."

Någon gång mot slutet av 1940-talet slutade hon dock att spela, här liksom i filmen. Marianne Zetterström ger sin förklaring i Wikars radioprogram:

"Det största dråpslaget för Birgit var en pjäs på Oscarsteatern där Edvin Adolphson gjorde den manliga huvudrollen och Ingrid var den sköna primadonnan i huvudrollen och Birgit var husan som kom in med kopparna. Det var ett av hennes sista framträdanden och jag tror att det gjorde henne väldigt bitter".

Ingrid var alltså Ingrid Bergman, ett välkänt hatobjekt i Tengroths värld! Vi återkommer till detta senare, med smaskiga exempel. Ingrid i spotlighten och Tengroth i kulissen, stor nesa! Vad återstod: jo, skrivandet, en domän fröken Ingrid aldrig lyckades ta sig in på.

Basfakta, samtida omdömen 3

Svenska män och kvinnor: biografisk uppslagsbok, Band 7 Sibylla-Tjällgren (1954) skriver: "T. vidgade småningom sitt register och tillförde sitt spel en nerv och en spänning som verkningsfullt bröt mot den naturell hon tidigare spelat på. Hon kunde emellertid också genom ett omedelbart spel och sprudlande temperament ge färg åt en roll, vilket hon visade i titelrollen i "Claudia" på Riksteatern 1944. S. å. hade hon även en framgång som Märit i Mobergs "Mans kvinna", en roll, vars renhjärtenhet hon tolkade enkelt och gripande. Som Roxane i Rostands "Cyrano de Bergerac" på Oscarsteatern 1947 hjorde hon starkt intryck genom kombinationen av friskt lustspelshumör och graciöst koketteri."
(Signaturen H.U. = Sekr. Hans Ullberg)
Mera bas? Se här.

Tengroth på tiljan [ridån går upp!]

Här följer en lista med identifierade teateruppsättningar där Tengroth har medverkat. Ingen komplett sammanfattning är i skrivande stund [9 januari 2023] funnen, så detta är ett hopplock av diverse uppgifter och kommer att justeras, kompletteras och redigeras allteftersom. Föreställningar ni garanterat missat!

En särskild eloge till arkivarie Marianne Seid vid Sveriges teatermuséums arkiv som hjälpt till med att plocka fram rätt material ur gömmorna. Och som gjort denna lista så fyllig som den just nu är.

1928

Kungliga teatern [Operan]: "Frihetsbröderna"

Musik: Jacques Offenbach till text av H. Meilhac och L. Halévy

Roll: Pulcinella

I övriga barnroller: Teddy Rhodin (Harlekin), Vilma Persson, Vivi Nelson, Trolle Rhodin, Julius Mengarelli.

Nämnda elever från husets balettskola gör "i slutet av sista akten en hel liten commedia dell'arte med dans och talade repliker." [enligt Teddy Rhodin 1978]

I vuxenroller: David Stockman, Karin Rydqvist-Alfheim, Irma Björck, Emilie Stiebel, Conny Melin, Henning Malm, Folke Cembræus, Soffi Olsson, Olle Strandberg, James westheimer, Elof Benktander, Josef Herou, Gösta Bergström, Sven Herdenberg, Naima Lindgren, Elsa Larcén, Ruth Nordström, Margit Mandahl, Gullan Nilsson, Gösta Lycke, Tage Almqvist, Martin  Carlsson, Oskar Åberg, Stina Lundberg, Carmen Backner, Valter Moberg

Dekor: Jon-And

Regi: G. Bergman

Dirigent: Nils Grevillius

Premiär: 30 augusti 1928.

1929-1930

Kungliga teatern [Operan]: "Lille Petters resa till månen"
Musik: Clemens Schmalstichs efter Gerdt von Bassewitz bok
Roll: Petter
I övriga roller: Vilma Persson, Folke Cembræus, Conny Melin, Henning Malm, Sven d'Ailly, Ruth Nordström, Irma Björck, Elsa Larcén, Sven Herdenberg, Jenny Lidström. Dansare: Elly Holmberg, Cissi Olsson, Otto Thoresen, C. F. Tropp, m.fl.
Scenbilder och kostymer: Jon-And
Scensättning: Gunnar Klintberg
Kompletterande dansinlägg: Jan Cieplinski
Dirigent: Herbert Sandberg
Premiär: 14 december 1929, finalföreställning: 30 april 1930
Sammalagt 25 fullsatta hus.

1930-1931

Kungliga teatern [Operan]: "Lille Petters resa till månen"
Musik: Clemens Schmalstichs efter Gerdt von Bassewitz bok
Roll: Petter
I övriga roller: Vilma Persson, Folke Cembræus, Conny Melin, Henning Malm, Sven d'Ailly, Ruth Nordström, Irma Björck, Elsa Larcén, Sven Herdenberg.
Scenbilder och kostymer: Jon-And
Regi: Gunnar Klintberg
Kompletterande dansinlägg: Jan Cieplinski
Dirigent: Herbert Sandberg
Nypremiär: 14 december 1930

1934-1935

Blanche-teatern [Västra Trädgårdsgatan]: "Flickor i uniform"
Originaltitel: Gestern und Heute
Författare: Christa Winslow; till svenska av Holger Löwenadler
Regi: Harry Roeck Hansen
Roll: Ilse von Westhagen
I övriga roller: Anna Flygare-Stenhammar, Elsa Baude, Olga Anderson, Esther Roeck Hansen, Gull Natorp, Else-Brite Ågren, Gerda Bohman, Signe Larsson-Hasso, Carin Svensson, Marie-Anne Ekblad, Kaj Lidström, Ingalill Törneman, Solveig Hedengran, Sonja Person, Barbro Kindborg, Keth Hårleman, Olga Anderson, Hildur Lithman, Karin alexandersson och Aurore Palmgren
Premiär: 17 oktober 1934
Vid reprisen ersattes Tengroth av Inga-Bodil Vetterlunnd

1935

Vasateatern [Vasagatan 19-21]: "Sådana tider"
Originaltitel: Les temps difficiles
Författare: Eduard Bourdet
Regi: Per Lindberg
Roll: Anne-Marie
I övriga roller: Anna Flygare-Stenhammar, Sture Baude, Elsa Widborg, Rolf Nauckhoff, Ruth Stevens, Fritiof Billquist, Carl Ström, Signe Kolthoff, Arnold Sjöstrand, Ellen Appelberg, Olof Widgren, Hilding Gavle, Sigrid Lundberg
Premiär: 1 oktober 1935

1936

Vasateatern: "Melodin som kom bort"
Alternativa titlar på denna uppsättning: "Melodien" respektive "Komedien om Larsson"
Författare: Kjell Abeld, [svensk version: Alf Henrikson]
Regi: Per Lindberg
Roll: Edit, fru Larson
I övriga roller: Åke Ohberg, Åke Stenberg, Greta Ericson, Stina Ståhle, Anna Lisa Baude, Olof Widgren, Karl Kinch, Gull Natorp, Carl Ström, Charley Paterson, Judith Linder, Ulla Linder, Knut Pehrson, John Westin, Willy Peters, Gudrun Brost, Magnus Kesster, Frithiof Bjärne, Sture Baude
Visor: Sven Mölle Kristensen
Kapellmästare: Hilding Rosenberg
Premiär: 15 maj 1936 [repris utan Tengroth: 27 februari 1937. Hon ersattes av Birgit Rosengren]


1937

Oscarsteatern: "Jean"
Författare: Ladislaus Bús-Fekete
Regi: Gustaf Molander
Roll: Klari
I övriga roller: Erik Berglund, Karin Swanström, Ingrid Bergman, Håkan Westergren, Edvin Adolphson, Anders Henrikson, Georg Rydeberg, Gunnar Collin, Millan Bolander
Premiär: 2 mars 1937

Komediteatern [Birger Jarlsgatan 27]: "St. Peters finger"
Originaltitel: Anthony and Anna
Författare: John St. Ervine
Regi: Edvin Adolphson
Roll: Anna Penn
I övriga roller: Edvin Adolphson, Ragnar Widestedt [senare ersatt av Nils Ekstam], Erik Rosén, Gösta Cederlund, Karin Carlsson-Kavli, Artur Cederborgh, Karl-Erik Flens
[Tengroth ersattes senare av Birgit Kronström]
Premiär: 11 september 1939
Fru Birgit Tengroths klänningar från MEA
Fru Karin Kavlis klänningar fr. Ateljé Carola, Birgerjarlsg. 10


1938

Oscarsteatern: "George and Margaret"
Författare: Gerald Savory; översättning: Elsa av Trolle
Regi: Edvin Adolphson
Roll: Frankie, dottern i huset
I övriga roller: Edvin Adolphson, Sture Lagerwall, Gull Natorp, Erik Berglund, Åke Ohberg, Karin Carlson-Kavli, Tollie Zellman [ersatt av Lili Ziedner]
Premiär: 25 februari 1938
Damernas toiletter från Leja Magasinet

Blancheteatern: "Min hustru, dr Carson"
Originaltitel: Robert's Wife
Författare: S:t John Ervine; till svenska av Ebba Low
Regi: Harry Roeck Hansen
Roll: June Hanway, kyrkoherdens sekreterare
I övriga roller: Annie Wandel [ersattes senare av Gerda Bohman], Mimi Pollak, Esther Roeck Hansen, Börje Mellvig, Olav Riégo, Hilding Gavle, Aurore Palmgren, Georg Fant [senare ersatt av Rolf Gregor], David Erikson, Al Samson, Anna-Lisa Baude, Holger Löwenadler
Premiär: 4 oktober 1938

1939

Radioteatern: "Min hustru Dr Carson"
Författare: St. John Ervine; översättning: Ebba Low
Regi: Harry Roeck Hansen
Roll: June Hanvey, kyrkoherdens sekreterare
I övriga roller: Annie Wandel, Mimi Pollak, Esther Roeck Hansen, Börje Mellwig, Olav Riégo, Hilding Gavle, Aurore Palmgren, Frank Sundström, Anna-Lisa Baude och Harry Roeck Hansen/Holger Löwenadler
Utsändning: 10 mars 1939 och 17 augusti 1939

Radioteatern: "Swedenhielms"
Författare: Hjalmar Bergman. Regi: Henrik Dyfverman.
Roll: Astrid, Bos fästmö
I övriga roller: Anders De Wahl, Holger Löwenadler, Signhild Björkman, Håkan Westergren, Hilda Borgström, Sture Lagerwall, Anders Henrikson
Utsändning: 1 november 1939

1940

Vasateatern: "Jag skall ha ett barn!" [lustspel]
Författare: Einar Howalt; översättning: Guido Valentin
Regi: Per Lindberg
Roll: Lillemor
I övriga roller: John Ekman, Viran Rydkvist, Torsten Hillberg, Martha Lundholm, Siv Ericks, Gunnar Höglund, Peter Höglund, Kotti Chave [senare ersatt av Georg Rydeberg], Olle Florin
Premiär: 6 september 1940
Frk. Birgit Tengroths sportkläder från N. K.:s franska avdelning
Frk. Siv Ericks kläder levererade av Bruers Ateljé, Tegnérgatan 6
Fru Martha Lundholms kläder från A.-B. Herman Meeths

1941

Nya teatern [Regeringsgatan 111 (tid. 123)]: "Ung kärlek"
Originalets titel: Young Love
Regi: Per-Axel Branner
Författare: Samson Raphaelson; översättning: Ragnar af Geijerstam
Roll: Fay Hilary.
I övriga roller: Georg Rydeberg, Ester Roeck Hansen, George Fant
Premiär: 17 maj 1941
Sammanlagt 50 föreställningar
Birgit Tengroths toiletter från N. K:s Franska Damskrädderi
Esther Roeck Hansens toiletter från Modesalongen Jeannot, Birger Jarlsgatan 22
Georg Rydebergs kostymer från Fröjds Engelska Skrädderi

1941

Riksteatern: "Claudia"
Regi: Harry Roeck Hansen
Författare: Rose Franken; översättning: Gustaf Ageberg
Roll: Claudia Naughton
Motspelare: Björn Berglund, Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Willie Sjöberg, Britta Wievig, Signe Wirff, John Westin (även turnéledning)
Premiär: 27 september [i Gävle]
Sammanlagt: 75 förställningar





1942

Blancheteatern: "På livets botten" (Natthärberget)
Originaltitel: Na dnje
Författare: Maxim Gorkij; till svenska direkt från det ryska orginalet av Jura Tamkin
Instruktion: Jura Tamkin
Roll: Natascha
I övriga roller: Emile Stiebel, Ester Roeck Hansen, John Norrman, Åke Engfeldt, Sven Quick, Anna Flygare-Stenhammar, Mimi Pollak, Anna-Lisa Baude, Emil Fjellström, Hilding Gavle, Gunnar Sjöberg, Hugo Björne, Olav Riégo, Erik Liebel, Al Samfors, Jura Tamkin
Premiär: 11 februari 1942

1944

Riksteatern: "Mans kvinna"
Författare: Vilhelm Moberg
Regi: Per Lindberg och Gösta Folke
Roll: Märit
Motspelare: George Fant, Fritiof Billquist, Signe Lundberg-Settergren, Lisskulla Jobs, Erik Berglund, Linnea Hillberg, Torsten Hillberg, Folke Pilo
Premiär: 29 mars 1944
Sammanlagt 33 förställningar

1945

Radioteatern: "Det slutar med bröllop"
Författare: Peter Lind; översättning: Åke Lindström
Regi: Carl-Otto Sandgren
Roll: Elisabeth, Rytters dotter
Motspelare: Georg Funkquist (berättaren), Erland Colliander, Gösta Cederlund, Åke Söderblom, Börje Mellvig, Åke Engfeldt, Aurore Palmgren
Utsändning: 18 februari 1945, kl. 20.10 - 21.10

Boulevardteatern [Ringvägen 125]: "En kvinna gör karriär"
Författare: Hella Wuolijoki
Huvudroll

1946

Malmö stadsteater, Intima teatern: "En månad på landet"
Författare: Ivan Turgenev; översättning: Inga Alsén, bearbetning: Sam Besekow
Regi: Sam Besekow.
Roll: Natalia Petrovna
I övriga roller: Georg Årlin, Paul Christian Sjöberg, Anders Ek, Inga Bucht, Curt Masreliez, Frans Oscar Öberg, Jullan Kindahl, Stina Ståhle, Curt Norin, Eric Malmborg, Bertil Lundgren, Rut Cronström
Premiär: 10 januari 1946
I en senare repris ersattes Tengroth av Lena Cederström

Vasateatern: "Morgondagens värld"
Författare: James Gow och Arnaud d'Usseau; översättning: Nils Holmberg
Regi: Martha Lundholm
Roll: Leona Richards, lärarinna
I övriga roller: Ulf Ericson, Gösta Cederlund, Linnéa Hillberg, Viveca Serlachius [senare ersatt av Gun-Britt Holmstedt], Gun Adler [senare ersatt av Margot Ryding], Torsten Hillberg, Hans Schröder, Gunnar Tholander, Göran bernhard
Premiär: 8 mars 1946

1947

Radioteatern: "Under den lugna ytan"
Regi och översättning; Henrik Dyfverman. Författare: Ulla Brandt
Roll: Lilli Bagger, laboratorieassistent
I övriga roller: Olof Widgren, Karin Ekelund, Gunnar Sjöberg, Nina Scenna, Ivar Wahlgren, Sven-Erik Alw, Märta Arbin, Annie Wandel, Linnea Hillberg
Utsändning [repris]: 30 mars 1947

Oscars-Teatern [Kungsgatan-Vasagatan 63]: "Cyrano de Bergerac"
Författare: Edmond Rostand; fri översättning av Harald Molander
Regi: Sandro Malmquist
Roll: Roxane
I övriga roller: Edvid Adolphson, Åke Engfeldt, Gunnar Sjöberg, Eric Rosén, Nils Kihlberg, Mac Hertzman-Ericson, Gösta Prüzelis, Sten Lindgren, Erik Berglund, Erland Colliander, John Melin, Erik Liebel, Bo Lindström, Bo Hederström, Eric Mohlin, Ernst Brunman, Hartwig Fock, Sven-Göran Fock, Sven-Göran Alw, Margot Ryding, Barbro Fleege, Siv Ruud, Inga Bucht
Musik: Ingvar Lidholm
Kapellmästare: Stig Westerberg
Premiär: 9 september 1947. C:a 60 föreställningar

1948

Nya Teatern: "Livet är vackert"
Författare: Leck Fischer; översättning: Guje Lagerwall
Regi: Georg Funkquist
Roll: Gertie, hustrun
I övriga roller: Sture Lagerwall, Gösta Cederlund
Enaktare som del av en triplett med samlingsnamnet Henne vi glömmer: de övriga delarna var Krista i regi av Sven Lindberg och Rött i grått av Soya. Sture Lagerwall spelade i samtliga tre stycken.
Ursprungligen var den kvinnliga rollen Gunn Wållgrens som insjuknade rätt omgående efter premiären och ersattes av Tengroth. Cederlund ersatte i sin tur den först påtänkte Tord Stål.
Övriga skådespelare i helheten: Peter Lindgren, Keve Hjelm, Ernst-Hugo Järegård, Börje Blomberg, Lars-Eric Molin, Maj Törnblad, Stig Malmros, Robert Brandt, Palle Granditsky, Sif Ruud, Fylgia Zadig
Premiär: 17 april 1948

Folkparkteatern: "Natten till den 17 januari"
Alternativ titel: "Mary Dugans process"
Författare: Ayn Rand
Roll: Den mordåtalade kvinnan
I övriga roller: Erik 'Bullen' Berglund, m. fl.







1951

Radioteatern: "Den galanta skomakarfrun"
Författare: Federico Garcia Lorca
Regi: Mimi Pollak
Roll: Skomakarfrun
Motspelare: Sven Lindberg, Anders Henrikson, Liskulla Jobs, Olof Sandborg, Börje Mellvig, Jarl Kulle och Allan Edvall
Musikvinjetter: Edvin Kallstenius
Utsändning: 8 april 1951