Tengroth på tiljan 14b: Claudia

Låt oss inleda Birgits år 101 med ett kryddmått framgång, med något som kan beskrivas som en liten succé - i alla fall på landsorten.

Lördagen den 27 september 1941 går ridån upp på Gävle stadsteater. Enligt ett reportage i Vecko-Journalen nr 40, 1941 hade kritikerkåren bussats dit och herrarna satte sig väl tillrätta i den gamla 1800-talsteatersalongen. Pjäsen hette Claudia och var skriven av amerikanskan Rose Franken som dramatiserat sin egen succéroman och här i regi av Harry Roeck Hansen. V.-J:s utsände Carl Björkman beskriver inledningsvis lite omständligt både författarinnan och berättelsen innan han kommer till det väsentliga:

att föreställningen har sina toppar och dalar, den rör sig från bra lustspel till ett sämre, den krafsar emellanåt i lite väl ambitiösa litterära tonlägen ("hon klär bäst i vardagsklänning") och har lite svårt att hålla ihop det hela. Men det är texten det, Björkman kan inte annat än att erkänna premiärkvällens publikframgång och förtjänsten lägger han helt och hållet på Tengroth:

det är inte tal om annat än att aftonens succès i första hand var hennes. Vilken lycka, tänkte man, måste det inte vara för en begåvad ung skådespelerska att få en sådan här önskeroll, så fylld av möjligheter! Birgit Tengroths Claudia var en alldeles förtjusande flapper, barn och kvinna på en och samma gång, ryckigt nyfiken på allt som rörde kön och telefonsamtal, trofast och lojal så snart det gällde känslorna för mannen och modern. Första akten gav henne de bästa tillfällen att spela på sin flicktyckmyckna mon, sin behagliga slängighet , men frågan är väl om inte hennes verkliga lilla triumf var förlagd till sista akten där hon så fint blev besjälad inför vissheten om att moderns dagar voro räknade och gripen av den nyvaknade känslan att nu var det på henne det kom an att göra kvinnligheten till en tillgång och en kraftkälla på gården.

Birgit var på scenen omgiven av bekantingar: Björn Berglund och Lisskulla Jobs, vilka båda klarar sig fint inför Björkmans blick. Även för denna spalt nya namn samsas med Birgit i scenens soffgrupp: Margot Ryding och Brita Vieweg-Scheel (i V.-J. stavat Wieweg), två damer som vi kanske får återkomma till någon gång.

Dagens nya ord: flapper och flicktyckmyckna. Smaka på dem försiktigt.

Fotografierna kommer från Vecko-Journalens reportage och är förmodligen Riksteaterns egna foton från föreställningen. Den unge mannen, Birgits make, är Björn Berglund, Margot Ryding den äldre modern och på sista bilden syns tidens stiliga kvinnor i form av Brita Wieweg och Lisskulla Jobs - den sistnämnda enligt Björkman ett: yrväder till operasångerska, en sångerska hela dan, färdig för divans roll redan före morgonkaffet.

Uppsättningen drog sedan ut runt landet, i sammanlagt 75 föreställningar. Fler bilder och tidigare kommentarer kring Claudia hittar du här.

Tengroth på tiljan 14: Claudia

1938 släppte den amerikanska författarinnan Rose Franken novellsamlingen Claudia som skildrade en familjs vardag, herr och fru, barn och husfolk. Texterna hade först gått som noveller i veckopressen. Boken blev en stor succé och omarbetades snart till filmmanus och dramatiserades för teatern. 1941 utnämndes pjäsen med samma namn till årets bästa i New York.

På Riksteatern här hemma var man minsann på tårna: medan krutröken drev in från kontinenten satte de upp pjäsen i slutet av september 1941 i regi av Harry Roeck Hansen med premiär i Gävle och sedan for man runt riket och gjorde sammanlagt 75 föreställningar. Och den kvinnliga huvudrollen, fru Claudia Naughton, spelades av Birgit. Det antyds i översiktsverken att turnén blev en framgång för henne och i Husmodern nr 42, 1941 presenteras ett antal fotografier från uppsättningen.

Teaterföreställningar från den här tiden är ju som en viskning i vinden, en lätt bris i tiden, en kastvind och sen är allt borta. Om det nu inte spelats in för radion eller i enstaka fall omarbetades till film. Men för de flesta uppsättningar kan vi bara ana skådespelet genom stumma fotografier, även om enskilda repliker finns i bildtexten som här. Claudias make gestaltas Björn Berglund, (sonen) Jerry av Willie Sjöberg och i de övriga rollerna fanns – enligt Husmodern - Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Brita Vieweg-Scheel (här stavat Wieveg), Signe Wirff och John Westin.

Mer om föreställningen hittar du här.

Tengroth på tiljan 10: Flickor i uniform

Birgits scendebut - om vi undantar hennes agerade på Operans scen - skedde bara ett stenkast från Balettens övningssalar: Blanche-teatern vid Västra Trädgårdsgatan, där Sverigehuset numera ligger mittemot NK.

Nu var hon engagerad av direktören Harry Roeck-Hansen för en roll i den österrikiska pjäsen Flickor i uniform och premiären gick 17 oktober 1934. Första kvällen för en succé som skulle vara i hela 100 föreställningar. Själva pjäsen utspelar sig på en tysk internatskola för flickor, där preussisk anda tydligen råder, men där - i alla fall om man får tro signaturen Gastons anmälan från en senare föreställning i Eskilstuna - även tydliga homo-referenser dramatiserar förhållandet mellan lärarinnor och elever. "Denna pjäs om flickårens brytningtid", som Tengroth formulerar det. Under de tidigare fyra åren hade stycket gått ett segertåg runt kontinentens teatersalonger. Nu var det Stockholms tur.

Föreställningen innehöll namnkunniga stjärnor som direktörens egen hustru Esther Roeck-Hansen och veteranen Anna Flygare-Stenhammar, båda representanter för lärarkollegiet men det var de unga hungriga som fyllde rollerna som elever som snart skulle bli de nya namnen: Solveig Hedengren, Birgit själv som Ilse von Westhagen, men framför allt den 19-åriga Signe Larsson-Hasso som axlade en av huvudrollerna som unga eleven Manuela med en sådan övertygelse att detta blev hennes stora genombrott. Och som i förlängningen skulle föra henne ända bort till Hollywood.

I ett senare skrivet porträtt beskriver Birgit hur unga Hasso fullkomligt tar över repetitionerna. Förutom att hon varit elev vid Dramaten så påpekar dessutom teaterns programblad att hon har en bakgrund vid radion; "hon hade visst spelat in ett par reklamfilmer om margarin och Pubkappor" kommenterar Tengroth syrligt, men hon kunde inte att på något sätt förneka hennes talang och esprit.

Efter nyår går Blanche-teaterns föreställning ut på turné i Riksteaterns regi, men då har Tengroth lämnat det hela för nya filmäventyr. Hon ersätts i den följande rundan av Inga-Bodil Vetterlund.

[Bilder: 22 år efter Tengroths premiär hänger fortfarande Blanche-teaterns uppseendeväckande skylt, signerad John Bauer, tvärs över Västra Trädgårdsgatan. Året är 1956 och bilden är tagen i riktning söderut. Därunder: tre vackra flickor som ännu bara anar framtiden: Solveig, Signe och Birgit på ett samtida foto från Blanchetiden.]

Människor som minns 12: Georg Rydeberg

Vi har tidigare ryckt lite hjälplöst i tråden Birgit Tengroth - teaterdirektör men ger man sig i kast med skådespelaren Georg Rydebergs mycket underhållande memoarbok Ridån går alltid ner (Bonniers, 1970) så faller antaganden och bitar minsann på plats!

I sin redogörelse över sitt liv på teaterscen och filmdukar berättar här den gamle charmören om det projekt som han och Birgit startade sommaren 1941 då de - som tidigare nämnts i samband med Per-Axel Branner - hyrde teaterscenen Nya teatern för att sätta upp Samson Raphaelsons pjäs Young Love i egen regi.

Rydeberg gör i sin bok ett nummer av att han skriver själv, mestadels direkt ur minnet med enstaka klipp som stöd. Och som han skriver! Det är mustigt, till synes ärligt och en fröjd att läsa. Här beskriver han ingående svårigheterna, dels med Branners kontrakt i vilket han överlät scenen till de båda skådespelarna dessa sommarmånader med ett otal spetsfundigheter inbakade i paragraferna, dels med en annan teaterdirektör: nämligen Harry Roeck Hansen på Blancheteatern. Problemet var att densammes egen hustru var engagerad i föreställningen: Esther Roeck Hansen - vilket maken inte riktigt kunde tåla. Hon var nämligen vanligtvis skådespelarerska på Blanche och nu skulle hennes namn alltså sprida glans och ära över en konkurrerande scen! Man kan ju gissa sig till hur diskussionerna gick hemma vid frukostbordet men maken gjorde alltså allt han kunde för att störa hustruns engagemang på en annan scen i en roll som dessutom klädde henne mycket - om man får tro Rydeberg alltså.

Nå, problemen reddes ut under arbetsmöten uppe i Tengroths "lya på Styrmansgatan" och häftiga diskussioner, främst med den ovillige Roeck Hansen. Birgit hade för smidighetens skull flirtat in en bankir som lade upp startkapitalet och sedan var det bara att sätta igång. Och resultatet blev ju gott, vilket även Branner intygar. Fru Roeck Hansen var självlysande, i tjusiga kreationer, älskad och dyrkad på scen och långt från sin surmulne man. Och den, enligt Rydeberg, "bindgalne" bankiren sken som en sol och bjöd alla efter premiären på supé på Operakällarens entresolvåning med influgna italienska jordgubbar till efterrätt!

Rydeberg sticker inte under stol med att han var mer än lovligt förtjust i Tengroth, han hade tidigare t. o. m. tagit trista filmroller enbart för att komma nära henne men i detta fall fick han stå tillbaka för den solide bankiren. Det var ju uppsättningen som kom i första hand. Och Birgit "klarade privatrollen mycket elegant, med mycken takt, liksom hon med bravur klarade sin roll i vårt stycke Ung kärlek." Och den eventuella avhållsamheten betalade sig: utsåld premiär, det vackra folket på parkett, goda recensioner dagen efter och föreställningen överlevde hela femtio gånger och gick runt även om den materiella utdelningen blev minimal för de båda direktörerna själva.

Bakom Rydebergs något barska och kanske stela utseende brinner genomgående ett rätt förtjusande och passionerat hjärta! Han omfamnade uppenbarligen hela kvinnligheten och förutom sina alla fruar dyrkade han flera skådespelerskor i närområdet, varav Viveca Lindfors verkar stått hans hjärta allra närmast. Och man behöver ju inte köpa hela paketet Tengroth för att inte uppfatta glöden i dessa rader:

Den vackra, högst begåvade Birgit hade också en underbar roll, som hon väl, mycket väl, förvaltade. O, vad ljuvlig hon var att skåda!