Birgit Tengroth ringer på hos madame Colette - igen.

Vi har redan, flera gånger, behandlat detta ämne: journalisten Birgit Tengroths besök hemma hos författarinnan Colette i Palais Royal i centrala Paris i juni 1952. Ett i den trängre kretsen av Tengroth-beundrare legendariskt reportage som i samtiden, åtminstone i den innersta cirkeln av Vecko-Journalens redaktion, åtföljdes av ett sus av lågmäld förtjusning.

Tidigare har vi tagit del av texten genom Birgits samlingsvolym Livs levande men nu har - äntligen - ett helt ex av Vecko-Journalen 1952, nr 29 kommit i rätta händer, det må vara vältummat och delvis sönderfallet men här finns i alla fall reportaget i sin ursprungliga form med tidstypisk layout.

Själva texten är kanske inte mycket att orda om än en gång: besöket är framförhandlat, "fem minuter" kort, besökaren granskas av Colettes betydligt yngre make monsieur Goudetek, en bukett rosor överlämnas, några fraser utväxlas och ytterdörren stängs på nytt bakom skribent med medföljande fotograf (Serge Lido, enligt ingressen). Sedan var det väl bara att återvända till hotellet och börja sammanställa intrycken och eventuella minnesanteckningar.

Det som framkommit sedan dess, i Mimi Pollaks memoar Teaterlek (1977), är att Birgit inte var ensam svensk(a) vid besöket. Medföljande var väninnan Pollak som rest ner till Paris tillsammans med Tengroth och, enligt boken, spenderade en stor del av tiden där tillsammans med henne.

Det var också Pollak som föreslog besöket och som följde med till Colettes våning, verifierat av ett fotografi i memoaren. Pollak hade nyligen, i september 1950, satt upp Colettes pjäs Chéri på Dramaten med Inga Tidblad i huvudrollen och Kenne Fant som 'chérin'. Tollie Zellman var också med och tog publiken med storm. Stor succé, 93 "proppfulla" föreställningar på Stora scenen som resulterat i en honorar till författarinnan på 40 000 kronor (i tidens penningvärde). Det borde vara argument nog, hävdar Pollak, att bevilja oss entré och, sagt och gjort, Birgit ringde bums de rätta kontaktkanalerna. Och beviljades. "Hennes glädje var enorm", myser Mimi Pollak.

Det lustiga är att Pollaks roll lyfts inte alls i reportaget. Tengroth nämner visserligen den "utomordentliga" förställningen i Stockholm när hon märker att maken tvekar att släppa in henne i det allra heligaste. Det slår an, herr Colette öppnar dörren in till makans rum och förtydligar: "Bara fem minuter, Madame!" I singularis, trots att Birgit och Mimi var två.

Att Pollak blivit bortskriven ur texten behöver ju inte vara av den i andra sammanhang välbekanta Tengrothska avundsjukan, det kan också vara av rena redigeringsskäl, för att fokusera. De båda var tydligen hyfsat nära ända till slutet. Men det var ju ändå Pollak som fått dörrarna att öppnas och att hon senare skrev om detta i sin bok tyder, kanske, på att hon på något sätt ville förtydliga sin roll i det hela. En liten tagg som kliade därbakom den kamratliga tonen i boken.

Bilderna som bifogas är några av de som publicerades i reportaget den gången. Vad omslagsflickan hette framkommer inte men fotot är taget av Reportagebild och det handlar om sommarens värmebölja. Det böljade för övrigt även i Paris enligt Pollaks text.

Fotot på den unga Colette är från hennes tid som varitéartist i Paris (tema Chéri). Serge Lido har tagit bilden av Birgit med "Hennes Majestät Colette, Frankrikes främsta författarinna" (Pollacks formulering).

Frågan är om Lido också står bakom fotot på Colette i fönstret till sin våning. I texten beskrivs hon som i det närmaste orörlig, men, vem vet, kanske de båda svenskornas besök (och minnet av de 40 000 kronorna) fått tanten att piggna till och hasa sig bort till det öppna fönstret för att kontrollera att de båda främmande damerna hittade rätt väg ut.

Kungen kommer [1936]

Vad passar bättre när man läser Carina Burmans Gösta Ekman-biografi än att beställa fram Ragnar Hyltén-Cavallius spelfilm Kungen kommer? Detta historiska kostymdrama där samtidens historier kring kung Karl XV gestaltas i en räcka rätt imponerande scener, och där den evige teaterkungen skrider in på scen och föser med en konungslig handrörelse den riktige kungen ner i orkesterdiket?

Detta var Birgits möte med sin världs verklige kung: Gösta Ekman himself. Hon var i början av en lång karriär, han i slutet av sin, men samtidigt var de båda lika unga, lika uppfyllda av tiden och möjligheterna, stående på samma lilla isflak på väg från någonstans till just ingenstans.

Filmen är ett förväxlingsdrama uppklätt i 1860-talets coiffeur. Här rider husarer i ståtliga och snoddbehängda uniformer, här skrider noblessens mamseller genom slottens salar, här står ekarna urgamla intill överklassens torrlagda jaktängar. Här skiner månen ner över det förmodligen fåfänga hoppet om den dröm.

Filmen är naturligtvis helt och hållet Gösta Ekmans. Han har två roller, dels som kungen själv, dels som en resande provinsskådespelare som engageras för att en kväll eller två spela kungen. Allt för att en avspisad husar ska kunna vinna tillbaka sin älskade.

Men Gösta är helt wunderschön, rakt igenom. Båda rollerna gestaltas suveränt, anslående och med bara små, små kroppsrörelser som bygger upp och varierar de två gestalterna på ett enastående sätt. I kungens fall dessutom roande porträttlikt. Detta var Ekmans nästnästnästsista långfilm och på något sätt kan man se den knyta ihop karriärens påse, dels den suveräne mogne skådespelaren, dels den unge entusiasten som trasslar sig igenom det rätt påvra landsortsturnerandet. Ekman stod ju vid denna tid liksom med ett ben i vardera tillvaron: dels en praktvåning på Artillerigatan, dels en osviklig entusiam för teaterns kraft och (för honom) livsnödvändighet.

Här får vi också flera exempel på livet som turnérande skådis i landsorten, livligt och övertygande dråpligt gestaltat i filmen och med Ekman som den som styr upp ett hotat och utlämnat teaterkompani och som vid en akut kris erbjuder sig att ta över rollen som kung Agamemnon i Offenbachs Sköna Helena samtidigt som han behåller sin egen.

Någon frågar: Kan du rollen?
Gösta: Det behöver jag inte! Jag hänför! Jag bländar!

Och med utropstecken bakom varje replik. Så var han tydligen, för långt senare i en slottsberså deklamerar han kärlekens lov, dricker för mycket ur flaskan, faller för djupt i kvinnans (Birgits) ögondjup.

Ett smakprov på Ekmans deklamation: Den största makten här i tillvaron, den makt som kommer rosorna att dofta ännu rödare därute i din trädgård, som kommer månstrålarna att glittra ännu mera strålande därute, som kommer ynglingens hjärta klappa ännu vildare, som kommer den unga flickan att rodna ännu rödare. Den makt, den gudomliga makt som änglarna kallar himmelen. Demonerna kallar den avgrunden, och människorna kallar den kärlek!

Och han får åskådaren att inte raljant himla med ögonen, man köper det fullt av!

Sådan var han, mannen som preparerade morfinsprutan inne i logen, högg den så rakt genom kostymbyxan, enligt Annalisa Ericson i Burmans bok.

Ja, vid sidan att detta skådespelets slagskepp hamnar såklart Birgit i periferin, hennes största uppgift är att se vän ut, dansa ut över balsalen, bära upp aftonklänningarnas kreationer. Vilket hon gör med den äran och gestaltar också filmens avslutande scener med flera repliker i rad på ett fullödigt sätt. Åke Ohberg som hennes fästman är både vansinnigt stilig - och galant som komiker. Tollie Zellman spelar sin praktroll: lätt överårig alkad skådespelerska med en aldrig sinande entusiasm över livets återstående möjligheter. Thor Modéen glömmer vi, han harvar bara vidare på, ja ni vet.

En sista reflektion: det är lätt komiskt att se den skånska slottsadeln gestaltas så imbecillt, världsfrånvänt och rent av efterblivet. Greveparets reaktioner på det resande teatersällskapets bragder motsvaras helt av unge Hasse Ekmans upplevelser när han en kort tid efter faderns död gifte in sig i precis denna perifera samhällsklass: samma frånvaro, samma intolerans, samma gradiosa dumhet.

Oss baroner emellan [1939]

Nu handlar det om Ivar Johanssons film Oss baroner emellan som just släppts på dvd! Efter de inledande textskyltarna får man ge sig till tåls under några långa minutrar: sedan introduceras Birgit Tengroths rollfigur sittande på parkbänk ute på Djurgården, i chic dräkt, liten hatt på bakhuvudet och med en tjock roman uppslagen i knät. Hey, det var alltså så hon såg ut den tiden: den unga skådespelerskan som under filmarbetet, enligt eget och andras vittnesmål, drog sig undan inspelningspausernas skvaller och kaffeslask för att istället ägna sig åt böcker och läsning!

Men lugnet är bara tillfälligt: naturligtvis uppmärksammas en raring som hon av en snuskhummer som slår sig ner sig bredvid och som, dessbättre, inom någon minut har förpassats ut ur bild av filmens huvudperson: den tvättäkta baronen Lejoncloo, här getaltad av den i sin tur rätt opålitligt leende Adolf Jahr. Han blir (naturligtvis) omedelbart förtjust i den stiliga kvinna som han just räddat, bara för att omedelbart börja antasta henne själv - i form av raka inviter och aktiv stalking. Den unga bokläserskan fintar dock bort honom men naturligtvis kommer de unga tu att mötas igen längre in i filmens handling. Han besatt, hon retsamt sval.

Manuset är baserat på en engelsk roman från 1920-talet: Following Ann, som på svenska fick heta För en flickas skull. Åtminstone i filmversionen är det ett förväxlingsdrama i herrgårdsmiljö, Tengroth är guvernant på gården, Jahr uppträder - falskeligen - som sekreterare till godsägaren för att kunna snärja guvernanten, en sjavig skumraskfigur spelar Jahrs baron och allt blir lite huller om buller. Birgit klarar sin något tunna gestalt utan problem, hon är lite sipp i mitten av dramat men kompenserar det med att då och då flasha upp ett alldeles bedårande leende. Hon är också uppriggad i rätt ärtiga kreationer.

Men filmens höjdpunkt är nog ändå samspelet i ett fåtal scener mellan Tollie Zellman som nyrik godsägarinna med vurm för det adliga och hennes betjänt i form av Hilding Gavle. Stundtals helt obetalbart! Och båda skulle ju senare, var och en för sig, göra strålande insatser under Hasse Ekmans regi: hon i Medan porten är stängd, han i Flickan från tredje raden.

Att filmen nu getts ut på nytt får väl tillskivas Thor Modéens insats, eller minnet av honom. Antagligen har han fortfarande en eventuellt entusiastisk fanclub som köper vad de kommer åt. Hans spel i det här sammanhanget är typiskt Modéensk, dock lite återhållet och han frustar inte på med öppna spjäll utan sköter sig rätt bra. Vilket skådespelarna överlag får sägas göra. Detta gäller även regiarbetet: veteranen Johansson och Tengroth hade tidigare samarbetat 1933 i Bomans pojke och skulle ytterligare en gång gå in i samma studio: då handlade det om Skogen är vår arvedel och året hade hunnit bli 1944.

Trots alla intrigens trassligheter och missförstånd reder det hela till slut upp sig. Förståss. Baronen Lejoncloo får sin väna guvernant, de kopplas till och med ihop i slutscenen med hjälp av landsfiskalens handklovar och nog glimtar det till i den tengrothska blicken inför de möjligheter detta svala järnlås kring handleden kan föra med sig.