Birgit Tengroth ringer på hos madame Colette - igen.

Vi har redan, flera gånger, behandlat detta ämne: journalisten Birgit Tengroths besök hemma hos författarinnan Colette i Palais Royal i centrala Paris i juni 1952. Ett i den trängre kretsen av Tengroth-beundrare legendariskt reportage som i samtiden, åtminstone i den innersta cirkeln av Vecko-Journalens redaktion, åtföljdes av ett sus av lågmäld förtjusning.

Tidigare har vi tagit del av texten genom Birgits samlingsvolym Livs levande men nu har - äntligen - ett helt ex av Vecko-Journalen 1952, nr 29 kommit i rätta händer, det må vara vältummat och delvis sönderfallet men här finns i alla fall reportaget i sin ursprungliga form med tidstypisk layout.

Själva texten är kanske inte mycket att orda om än en gång: besöket är framförhandlat, "fem minuter" kort, besökaren granskas av Colettes betydligt yngre make monsieur Goudetek, en bukett rosor överlämnas, några fraser utväxlas och ytterdörren stängs på nytt bakom skribent med medföljande fotograf (Serge Lido, enligt ingressen). Sedan var det väl bara att återvända till hotellet och börja sammanställa intrycken och eventuella minnesanteckningar.

Det som framkommit sedan dess, i Mimi Pollaks memoar Teaterlek (1977), är att Birgit inte var ensam svensk(a) vid besöket. Medföljande var väninnan Pollak som rest ner till Paris tillsammans med Tengroth och, enligt boken, spenderade en stor del av tiden där tillsammans med henne.

Det var också Pollak som föreslog besöket och som följde med till Colettes våning, verifierat av ett fotografi i memoaren. Pollak hade nyligen, i september 1950, satt upp Colettes pjäs Chéri på Dramaten med Inga Tidblad i huvudrollen och Kenne Fant som 'chérin'. Tollie Zellman var också med och tog publiken med storm. Stor succé, 93 "proppfulla" föreställningar på Stora scenen som resulterat i en honorar till författarinnan på 40 000 kronor (i tidens penningvärde). Det borde vara argument nog, hävdar Pollak, att bevilja oss entré och, sagt och gjort, Birgit ringde bums de rätta kontaktkanalerna. Och beviljades. "Hennes glädje var enorm", myser Mimi Pollak.

Det lustiga är att Pollaks roll lyfts inte alls i reportaget. Tengroth nämner visserligen den "utomordentliga" förställningen i Stockholm när hon märker att maken tvekar att släppa in henne i det allra heligaste. Det slår an, herr Colette öppnar dörren in till makans rum och förtydligar: "Bara fem minuter, Madame!" I singularis, trots att Birgit och Mimi var två.

Att Pollak blivit bortskriven ur texten behöver ju inte vara av den i andra sammanhang välbekanta Tengrothska avundsjukan, det kan också vara av rena redigeringsskäl, för att fokusera. De båda var tydligen hyfsat nära ända till slutet. Men det var ju ändå Pollak som fått dörrarna att öppnas och att hon senare skrev om detta i sin bok tyder, kanske, på att hon på något sätt ville förtydliga sin roll i det hela. En liten tagg som kliade därbakom den kamratliga tonen i boken.

Bilderna som bifogas är några av de som publicerades i reportaget den gången. Vad omslagsflickan hette framkommer inte men fotot är taget av Reportagebild och det handlar om sommarens värmebölja. Det böljade för övrigt även i Paris enligt Pollaks text.

Fotot på den unga Colette är från hennes tid som varitéartist i Paris (tema Chéri). Serge Lido har tagit bilden av Birgit med "Hennes Majestät Colette, Frankrikes främsta författarinna" (Pollacks formulering).

Frågan är om Lido också står bakom fotot på Colette i fönstret till sin våning. I texten beskrivs hon som i det närmaste orörlig, men, vem vet, kanske de båda svenskornas besök (och minnet av de 40 000 kronorna) fått tanten att piggna till och hasa sig bort till det öppna fönstret för att kontrollera att de båda främmande damerna hittade rätt väg ut.

"Vårens succédam"

I den tidiga junimånaden 1941 skiner solen över Östermalm i Stockholm. Inte bara det, "Birgit Tengroth har vind i seglen", skriver den namnlöse reportern i Vecko-Revyn nr 23, 1941 när hen och en lika anonym fotograf besöker Birgit i hennes nya våning på Styrmansgatan 39.



"Hon kan inte klaga." fortsätter reportaget, "Först går hon och gör succé i filmen 'Så tuktas en äkta man', där hon var så bra att man jämförde henne med Irene Dunne, och inte nöjd med det så köper hon tillsammans med Georg Rydeberg den amerikanska komedin 'Fyra unga människor' och har premiär på den Nya teatern i Per-Axel Branners regi. Och en enhällig kritik kan bara konstatera en pålitlig framgång för henne som för hennes medspelare".



Med detta i bagaget tar hon emot i sin nya lya och visar upp såväl arvegods som sin till synes gedigna boksamling.

Runtom i våningen finns ett överflöd av rosor och nejlikor i alla gratulationsbuketter efter teaterpremiären, med det är ett kärt besvär: "Att ordna med blommor tycker väl alla kvinnor är roligt, men allra roligast tycker nog en skådespelerska att det är dagen efter en lyckad premiär när ekot av alla applåderna ännu ringer i hennes öron" som bildtexten lyder.



Javisst, "hon kan inte klaga". Och Birgit skiner som självaste junisolen när hon eskorterar fotografen ut på sin egen balkong för att koppla av med en cigg, högt ovanför Styrmansgatan med utsikt såväl över Oscarskyrkan som Nybroviken. Ja, ända bort mot Slussen!

Och även om nu sommaren synes fullbokad hoppas hon få en vecka fri för lite segling även om det alltså redan är rejält med vind i seglen på Branners teatertiljor, nu nio år efter att han plockade in henne till sin 'Hans livs match' 1932 och filmkarriären kunde börja.

Kommentar: Den med skarpa ögon kan dock konstatera att Vecko-Revyns redigerare tagit sig vissa friheter. På det första balkongfotot, med en leende huvudperson i kortärmad klänning, sitter hon på den balkong som i Filmjournalen sommaren 1940 benämndes som Mimi Pollaks balkong, gissningsvis på Furusundsgatan. Men vad gör man inte för att få illustrera att Birgit nu, i juni 1941, "är glad som lärka".

Colette 1952

Handen på hjärtat: har Tengroth lämnat något efter sig som består, som utmanar, oroar? Hennes framträdande på teaterscenerna är kastat åt vinden, enbart berömmet i anmälningarna finns kvar. Ageradet på filmduken är väl, förutom vissa enstaka insatser, dugligt och stundtals lockande, ja, rent av sugande - men förmodligen inte mer än att andra kunde gjort det lika bra. Hennes böcker är undanställda trots att flera av dem bränner, hårt, på vissa ställen. Reportagen och tidningsskriverierna ligger i skuggan av andras och dessutom långt, långt tillbaka i tiden beskriver de oftast en värld som knappast finns längre.

Ändå är det i den sistnämnda genren hon fick ur sig en "klassiker".

Sommaren 1952 for hon ner till Paris för att skriva reportage åt Vecko-Journalen och den här gången reste hon i sällskap med väninnan och kollegan Mimi Pollak. Pollak berättar i sina memoarer "Teaterlek" (Askild & Kärnekull, 1977) att Tengroth egentligen skulle skriva om en dåtida känd fransk författare som visade sig vara väldigt svår att fånga in så efter en hel del väntan förslog Pollak att Birgit istället skulle söka upp författarinnan, tillika före detta varitéartisten (strippan) och skådespelerskan Colette, som vid den här tiden hunnit bli 79 år.

Tengroths tvekan slogs snabbt bort av Pollak som nyligen hade regisserat Colettepjäsen Chéri på Dramaten. Det hade dessutom blivit stor succé med 93 utsålda hus och resulterat i en check till Colette på 40.000 kronor - så nu var det dags för henne att betala igen!

Och Birgit hittade snart en ingång som ledde till kontakt och, se: hon bereddes tillträde! De båda väninnorna stegade iväg genom ett Paris där en ojämförlig hetta gjorde att luften stod fullständigt stilla, bort till Palais Royale där den gamla damen residerade. De, med vidhängande fotograf, släpptes in och fick tassa genom salonger för en femminuters audiens som i stort gick ut på att överlämna ett fång rosor, iakkta hur de klipptes och sattes i vas, knäppa ett par bilder och höra den halvliggande, orörliga kvinnan viska "Ah, les jolies roses...".

Av denna spik kokade Tengroth soppa på ett sådant sätt att hennes uppdragsgivare, chefredaktören Gustaf von Platen i sina minnen inte tvekar att utnämna reportaget till succé och som borde ha en självklar plats i Journalisthögskolans kurslitteratur i ämnet intervjuteknik. Det slogs upp stort i tidningen och Tengroth fick denna gång utökat spaltutrymme och själva texten finns lättast tillgänglig i boken Livs levande, (eventuellt) tillgänglig i ett biblioteksmagasin nära dig.

[Bilderna: överst Colette i sin krafts dagar. Sedan i sällskap med vår favoritreporter, och längst ner till höger Pollak och de berömda rosorna - nu utan omslagspapper! - några minuter senare. Fransyskan har här två år kvar att leva.]

Människor som minns 14: Mimi Pollak

En av Birgit kollegor genom åren som dokumenterat sina möten med vår hjältinna är skådespelerskan och regissören Mimi Pollak. Uppväxt i Värmland i seklets början med österrikiska anor visade hon tidigt talang för skådespeleriet vilket ledde till Stockholm och Dramatens elevskola där hon initialt uppmärksammades som klasskompis och god vän till Greta Garbo! Garbo som här på bilden får utstå ett kärvänligt strypgrepp i den något ystra elevgruppen. Vår Mimi tittar fram i bildens centrum med kinden mot Gretas skuldra och tankarna tydligt någon annanstans:

I sin memoarbok Teaterlek (Askild & Kärnekull, 1977) skildrar hon mustigt och detaljrikt sitt liv och mötet med 1920-talets Stockholm, elevskolan och vännerna i teatervärlden. Efter skolan gjorde hon kortare sejourer i landsorten men det var ändå Stockholm som var basen, först Ernst Eklunds Komediteatern och senare Blanche under Roeck-Hansens fögderi men även Folkteatern och Oscars.

Det var också på Blanche som hon stötte på Birgit. Pollak skriver:

"En remarkabel flicka som tidigare än de flesta begrep att vi som höll på med det här skådespelandet var lite tokiga. Hon hade många bottnar. Mångskiftande både som skådespelerska och författarinna. För det blev hon. En av de stora. En skarpsynt iakttagare som med en beundransvärd optimism lever med sin svåra sjukdom. Själv beskrev hon en av sina böcker som 'tödropp från en trasig stupränna'. Ja, det fanns många flickor som kom och gick på Blanche, men ingen var som Birgit."

På bilden här intill, ur ett sommarreportage i Filmjournalen 1940, syns Birgit svalka sig på Pollaks balkong. Mimi kan nog behöva dåsa en stund i solstolen, denna sommar arbetar hon sju kvällar i veckan på Blanche med säsongens Kar de Mumma-revy. Adressen är förmodligen Furusundsgatan dit Mimi flyttade efter skilsmässan från sin skådespelarmake Nils "Nizzi" Lundell.

I slutet av kriget blev Pollak värvad till Dramaten av dess dåvarande chef Pauline Brunius och av efterträdaren Ragnar Josephson handplockades hon 1948 till regissörsfacket - som hon därefter hade som huvudsyssla bredvid fortsatt skådespelande. Och hon utvecklades efter hand till en av efterkrigstidens främsta svenska teaterregissörer! Hon verkar ha umgåtts på rätt förtrolig fot med Tengroth som sommaren '48 besöker Pollaks barndomshem i Värmland och några somrar senare reser de tillsammans till ett stekhett Paris där deras klackar kletar i den mjuka asfalten, Birgit som journalist och Mimi som dramatikinventerare. Men mest låg de i kallvattenfyllda badkar och inväntade kvällarna då de drack beaujolais uppe i Montmartre och klämde drinkar längs Champs Elysée. Och trots det något lättsamma anslaget resulterade resan i en av Tengroths journalistiska bravader: reportaget om den kvinnliga dramatikern Colette - en historia jag ämnar återkomma till!

Hur historien fortgick under de kommande decennierna förtäljer inte memoaren, men Mimi Pollak dyker i alla fall upp i annalerna som en av få gäster på Birgits begravning 1983. 12 år äldre än Tengroth överlevde Pollak ändå henne med 16 år och lämnade denna världen först 1999 vid 96 års ålder.

Post scriptum: Pollak verkar inte ha mött Tengroth på filmduken, däremot gjorde hon (mindre) roller i två Hasse Ekmanproduktioner: Med dej i min armar ('40) och Lågor i dunklet ('42), båda naturligtvis fortfarande mycket sevärda.