Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

...som en tjuv om natten [1940]

Filmen ...som en tjuv om natten i regi av Ragnar Arvedson och Börje Larsson börjar på andra sidan jorden med en scen från San Fransisco - inte vid havet utan en trappa ner på "en sjätte klassens krog" som Sture Lagerwall summerar situationen. Där sitter han, småbuset Nils Ekberg, och hänger vid hamnbaren, så faraway from home, på flykt undan rättvisan och Långholmen men längtar hem. Åk hem, säger kompisen intill, även ett svenskt fängelse är bättre än att sitta här och ängslas. Och en bit bort spelar den kvinnliga barpianisten sin melodi på samma sätt som Dagmar Brink skulle spela på Hotel Adlon tio år senare.

 

Genom en ödets nyck på det svenska konsulatet får Sture möjligheten att fara hem till Stockholm, det är lite oklart hur länge han varit på drift men han hinner knappt sätta sin fot i hemstaden förrän han råkar på kompisen Thor Modéen, professionell klockkleptoman. Två minuter senare dyker Gösta Cederlund upp som poliskommissarie som minsann minns den kriminelle Sture och när Modéen och Sture sitter och groggar på närmaste krog råkar en gammal tjyvkompis från Jönköping sitta i båset intill. Han ser mest ut som Stieg Trenters kompis KW Gullers tvillingbrorsa och lockar raskt in Sture på nästa bedrägerirunda: som den förlorade sonen hos kassaskåpsfabrikanten Berglund.

 

När Sture samma kväll stiger in hos sin nya familj möts han på nytt av pianoklink. Men nu är det Birgit som spelar i salongen medan änkan Berglund med sina två husors hjälp tar emot tjuven, d.v.s. den återvändande Sture, och inkvarterar honom i familjen med öppen famn och rena lakan i sängen. Här ska han bida sin tid för att komma åt kassaskåpsfabrikantens alla kunders dublettnycklar.

 

 

 

Härifrån utvecklar sig handlingen till ett drama med tydligt uttalad moralisk värdegrund. Förbluffad över den vänlighet och förtroende som möter honom i familjen vacklar Stures kriminella själ. Han får allt större ansvar över firman, han avslöjar en fifflare bland personalen och ryar om moral men i övrigt verkar kontorslivet till största delen bestå av att gå runt i rummen med händerna i byxfickorna.

 

Tengroth som spelar hans kusin in spe - de har båda Hilda Borgströms fru Bergsten som farmor - bor i huset, är en ensamstående yrkeskvinna som arbetar pedagogiskt med barn som på något sätt verkar ha problem.

 

Vad är det för sätt!, utbrister farmor när Birgit sträcker fram handen för att hälsa sin föregivna kusin välkommen hem, Du ska väl ge honom en kram och inte stå där som en annan träbit? Så hon omfamnar honom lätt och kysser honom på kinden: det från början oplanerade dramat kan börja. 

 

Det här var fjärde gången hon fick spela mot Lagerwall och som det skulle visa sig under 1940-talets gång kan man redan här fråga sig om han inte var hennes idealiske motspelare. Deras scener tillsammans utgörs huvudsakligen av inspirerade och flyhänt spelade dialoger, båda är kaxiga och snabba i repliken, flirtiga i blicken och spelar spelet fullt ut. Det är här Tengroth visar sina starka sidor i skådespeleriet: replikföringens tennismatch och när kärleken allt eftersom sjuder upp inom henne, den med små nyanser gestaltade passionen.

 

Det hela slutar naturligtvis i dur efter en del kringelikrokar. Sture får sin Birgit, Ann-Marie sin Nils.

Men på vägen dit skymtar allehanda filmkändisar i gediget besatta småroller: Stig Järrel som kontorschefen Bengtsson, Carin Swensson som husan Alfhild och Nils Poppe (!) i en väldigt löst ihopknuten men friskt dråplig scen som en dyngrak direktör som kommer hem utan nyckel. Thor Modéen kajkar mellan tröttsam och imponerande: han lyser i gruppscenerna där han är en av flera, men är nästa stund minst sagt tjatig i sina monologer och solosketcher.

 

Men människorna i sammanhanget förlåter, stöttar och tröstar. Till och med polismyndigheten ser mellan fingrarna och klappar den som ändrar sig på axeln: Samhället vill inte ha hämnd utan önskar god fortsättning till den som ångrar sig, som Gösta Cederlunds poliskommissarie sammanfattar upplösningen.

 

Filmen har visats några gånger på TV och finns därigenom tillgänglig på Kungl. bibliotekets audiovisuella avdelning.

O, en så'n natt [1937]

Studio S Entertainment har sedan flera år gjort en alltjämt pågående och banbrytande insats för att återuppväcka möjligheten att se gammal god svensk film, klassiker efter klassiker väcks ur sin törnrosasömn och strålar på nytt i en tid, en tidsanda, lika angelägna som de en gång var.

Ett av den senaste tidens släpp har varit samlingsvolymen Den Stora Pilsnerboxen som innehåller sex filmer vars gemensamma nämnare är främst Thor Modéen och delvis Åke Söderblom samt det faktum att de en gång - av vissa av samtiden utvalda - sågs som representanter för ett av svensk films lågvattenmärken. I alla fall till vissa delar. Här finns filmen Kyss Henne! från 1940 som minsann är en riktigt upplyftande historia. Som annat kattguld finner man också O, en så'n natt!, i regi av Anders Henrikson och med Birgit i en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu är det visserligen bara dessa båda filmer som avslutas med utropstecken, övrigt innehåll får innehavaren att vrida och vända på boxen om undra om det handlar om en samlingsvolym av svensk lyteskomik.

Som sig bör går vi direkt till Tengrothfilmen. Med denna den femte av Tengroths alla filmer som kommer ut i DVD-format är alla sanna Birgitfans naturligtvis förväntansfulla. Dessvärre havererar filmen redan efter en minut eller två. De inledande scenerna visar en rätt pigg, alert och repliksnabb Edit Zelin (Tengroth), och att en kvinna som hon skulle kunna bli så dånande kär i en sådan töntig, uppblåst och världsfrämmande gestalt som Åke Söderbloms Efraim är i alla fall för en samtida betraktare fullständigt, fullständigt obegripligt.

Efter det vandrar vi målmedvetet vidare längs samma dike. Söderblom spelar över genom i stort hela filmen, släpper inte ifrån sig ett enda trovärdigt tonfall, Modéen domderar på sitt allra värsta vis, plutar med Leif G.W. Persson-munnen och är så allmänt barnsligt tramsig att man inte för en sekund betvivlar att hans familj i övrigt består av just tre fullständigt hysteriska fruntimmer. Birgit springer omkring hulkande, gråtande och täcker ansiktet med sin näsduk mer än halva filmens längd, hennes syster Sickan Carlsson har en något mer tacksam roll med ett fåtal regelrätta dialoger men ser mest ut som en arbetarklassig prinsessan Victoria á la sent 1930-tal. Julia Cæsar som Modéens hustru och de båda flickornas mamma kan i vissa ögonblick behärska sig, stanna upp och flunka på ytan som den livboj hela familjen Berggren kan hänga sig fast i.

Detta är avsett att vara en komedi, man springer också på bästa Falkenbergsmanér - eller Fredriksdalsteatern om ni föredrar det - ut och in i dörrar och ropar ut replikerna mer mot publiken än mot medspelarna, men inget, så gott som ingenting, är roligt.

De enda som genomför sin insats med värdighet är Bullen Berglund, här en 55-årig ungkarl och enklare godsägare på tillfälligt besök i storstaden och som efterhand blir alltmer svärmande för den lätt vampiga skådespelerskan Katie Rolfsen. Där finns ett samspel och replikväxling som faktiskt känns verkligt och som, för ett ögonblick eller två, berör. Ännu bättre är den norska skådisen Kirsten Heiberg, som här gör en av sina tre svenska filmroller innan hon reste vidare söderut mot det Tredje Rikets filmstudios. Här uppenbarar sig en begåvning som med ett snett leende och all sin tids diskreta flärd går hela vägen från filmstudion över biosalongen in till betraktarens hjärta. Inte en replik hamnar fel i hennes sällskap!

Summa summarum: knappast en av Tengroths stora stunder, snarast tvärtom. Men så var hon ju aldrig en komedienne av den mer flabbiga sorten. Hon bar något annat med sig, insvept i svartare kläde, som skulle gestalta sig bättre under det decennium som närmade sig med stora kliv.

Tack ändå, Studio S, för att ni orkar hålla på! Ville bara säga det avslutningsvis.

Den stora pilsnerboxen [2013]

Det är bara att bita ihop: hoppas att sommaren snart är över så att vi når fram till den 28 augusti 2013. Det datum då enligt dagens braskande nyhetsutskick Studio S Entertainment släpper den av många efterlängtade pilsnerboxen, dessutom stor. Med Thor Modéen överallt och den mytomspunna Pensionat Paradiset som främsta slagnummer.

Men tittar man noga i texten och kisar en aning när den modéenska strålkastaren skiner rakt i ögonen så innefattar denna filmbox en riktig liten raritet: O, en så'n natt med vårt eget tema Birgit Tengroth i den kvinnliga huvudrollen. Flankerad förståss av kaxiga herrar som Åke Söderblom och jo, just det: Thor Modéen. Samt rivjärnet nummer ett: Julia Cæsar. Men med Erik Berglund, Sickan Carlsson, Katie Rolfsen, Allan Bohlin och Elof Ahrle bland övriga roller kan vi nog hoppas på en del utmärkta rollprestationer.

Birgit nämns för övrigt inte i pressmaterialet, men så var hon ju inte heller en komedienne i pilsnerfacket.

Regin står Anders Henriksson för, han har för övrigt ställt samman två av boxens filmer, Weyler Hildebrand har också gjort två, medan Ivar Johansson samt - Thor Modéen själv i den tidiga Augustas lilla felsteg från 1933 kreerat varsin.

Detta blir alltså, om jag räknat rätt, den femte Tengrothfilmen som transformeras i DVD-format: Törst, Flicka och hyacinter, Oss baroner emellan och Dollar har varit föregångarna. Med lite tur kanske fler halkar in på banan, även om de som nu åker snålskjuts med andra, mer tacksamma namn.

Bläddra också fram till boxens Kyss henne! med Annalisa Ericson, en liten fin safir i svartvitt. Inte bara Ericson, utan hela filmen. Tack, Studio S. Det blir en film man kan Njuta av.

Så tuktas en äkta man [1941]

”Flicka med ofördelaktigt yttre sökes av modernt, uppåtsträvande arkitektkontor.”

Med den tänkta annonsen startar hela intrigen till det här tidiga 1940-talskomedin med enstaka djupare bottnar. Om Tengroths filmkarriär avslutades med fem-sex års gestaltningar av svartvita kvinnor med reella öden i ryggsäcken så ligger den här filmen kvar i epoken dessförinnan: lätt flyhänt gjorda komedier som  i och för sig förankrades i en verklighet men där den snabbt avverkade, och ibland putslustiga, repliken var bränslet som förde dramat framåt. Det behöver inte vara sämre för det det, men nog blir det lite frisim här och var.



Den unge inredningsarkitekten - ledigt gestaltad av Håkan Westergren - med egen studio har problem att behålla sina (kvinnliga) assistenter, han har nämligen lite lätt för att bland ihop arbete och privatliv. Den unge arbetsgivaren förstår inget alls varför han måste säga upp dem altt eftersom: "Ja, söta det är dom nog hela bunten, men arbeta det varken kan eller vill dom! Vad jag vill ha är deras arbete!". Det lite äldre vändkorset i kassan har naturligtvis sedan länge genomskådat det hela: "Flickorna vill inte ha arbete, de vill ha arkitekten. Så enkelt är det." Och så det enda vettiga rådet efter den insikten: "Ta en ful flicka, arkitekten. Dom kan arbeta!"

Så är startrepliken avfyrad och filmen svajar iväg. I Ragnar Arvedsons lite si-och-så-regi. För att rätt omärkligt övergå till att bli ett drama om kvinnors arbete, företagsamhet och eventuella självständighet.

Sagt och gjort, den nyutexaminerade Tengroth får nys om tjänsten och för att ha en chans tvingas hon klä ner sig inför anställningsintervjun. Hon riggas i runda läsögon, skogshuggarblus och lägger på en framåt och påläst stil som för vår tid knappast betyder oattraktiv, snarare tvärtom: Birgit flashar och charmar betydligt mer som yrkeskvinna än som den dam i långlänning hon lite längre fram i filmen skrider in som på stans bästa nattklubb.

Väl på plats visar hon upp sin gåpåaranda: Får jag komma med ett förslag så är jag tacksam? Jag har en massa vilda idéer om hur en sak ska göras. Och chefssnickaren herr Fager - spelad av Thor Modéen - piggas upp av alla dessa nya och vilda idéer. Birgit lägger huvet på sned: Herr Fager vet hur det kan göras. Jag önskar bara att jag hade herr Fagers handlag… Så skaffar man en bundsförvant.

Lite förvånande är, att trots att han genast faller för Tengroths uppenbart spekulativa flirtar, håller sig herr Modéen för en gångs skull filmen igenom på mattan och kör rollen alldeles lagom, d.v.s. spelar på toppen av sin förmåga. Det är faktiskt riktigt nöjsamt att se. De hehehe och höhöhö som trots allt måste släppas fram här och var är alldeles på plats och ger t.o.m. lite svärta åt figuren.

Modéen: Det ska jag säga, ett fruntimmer med huvudet på skaft är i allmänhet rejälare att ha och göra med än någon karl.”

 Nu faller inte bara herr Fager för flickan, arikitekten själv friar såklart och vips är den pigga fröken Hedberg Fru Arkitekt Brehmer och dessutom delägarinna i firman. Birgit driver på med påhittighet och - framför allt, kan vi förstå - god smak. Studion går bättre än någonsin. Hon rycker i alla tåtar, hon är närvarande i alla hörn i butiken, hon kontrollerar alla siffror.

Kom ihåg, kunderna har alltid rätt men det är vi som bestämmer, förklarar hon.

Arbetet fyller henne, nöjeslivet försakas, och arkitekten får bita ihop och hänga med men blir alltmer en figur i marginalen.

Och det är i det här läget, med känslan av att inte riktigt räcka till som de gamla ungkarlsfasonerna bubblar upp till ytan igen. Vid ett arbetsbesök i högreståndsmiljö på landsorten möter han unga fröken Gripclou som på många sätt är Birgits motsats. Visserligen flödar hon också över av en vild och sprudlande fantasi, och hon är van att få vad hon vill. Men samtidigt låst i det gamla,  i anorna och kraven, fjättrad vid förväntningarna. Men hon tar vad hon kan få, spelar de kort hon har och arkitekt Brehmer retarderar snabbt till 1800-talets herrgårdsliv, här finns ju plats för honom och den invanda formen av manlighet!

Och en rätt förtjusande Liane Lindén viskar till honom: Låt mig vara lycklig bara idag. Bara idag? Idag är det bara du och jag.

Tills dess att Birgit kommer för att hämta honom. Och allt blir uppenbarat: hans svek mot kärleken och därmed också mot henne. Och deras gemensamma projekt. Och hon tar ingen skit, hon vill skiljas och driver igenom hemskillnaden mot hans uttalade vilja. Samtidigt stannar hon i firman, med sin andel, och de fortsätter att arbeta parallellt med varsitt fritt liv. Det vill säga: hon lever fritt. Hon för. Hon tar igen. Hon sveper som sagt in på nattklubbarna med fem kavaljerer i släptåg. Det är hela tiden dans, rökverk och drinkar. Men med naturligtvis fortsatt arbete på dagarna. Han förtvinar alltmer: sårad som äkta man, svartsjuk och förbigången i sin yrkesroll blir han alltmer en skugga till henne. En mer och mer löjlig figur.

Men nu är det ju trots allt 1941 och påsen måste på något sätt sys ihop och man tråcklar naturligtvis ihop ett lyckligt slut till sist. Just precis innan hemskillnadsåret nått sitt slut. Här skulle man mycket väl ha kunnat slagit in på en annan väg, men varken regissören eller manusförföttaren Torsten Flodén var väl några giganter inom vare sig filmen eller tanken bortom allfarsvägen.

Men alla vet ju att inget som skett kan göras ogjort och kanske har de inblandade lärt sig något under resans gång: att lyckan får man inte gratis, man måste betala den. Och så lära sig den svåra konsten att behålla den.

Så tuktades en äkta man. Men så tyglas också den kvinna som kanske inte riktigt förmår se sin mans behov. Bortom alla dessa eviga roller vi är satta att spela.

Oss baroner emellan [1939]

Nu handlar det om Ivar Johanssons film Oss baroner emellan som just släppts på dvd! Efter de inledande textskyltarna får man ge sig till tåls under några långa minutrar: sedan introduceras Birgit Tengroths rollfigur sittande på parkbänk ute på Djurgården, i chic dräkt, liten hatt på bakhuvudet och med en tjock roman uppslagen i knät. Hey, det var alltså så hon såg ut den tiden: den unga skådespelerskan som under filmarbetet, enligt eget och andras vittnesmål, drog sig undan inspelningspausernas skvaller och kaffeslask för att istället ägna sig åt böcker och läsning!

Men lugnet är bara tillfälligt: naturligtvis uppmärksammas en raring som hon av en snuskhummer som slår sig ner sig bredvid och som, dessbättre, inom någon minut har förpassats ut ur bild av filmens huvudperson: den tvättäkta baronen Lejoncloo, här getaltad av den i sin tur rätt opålitligt leende Adolf Jahr. Han blir (naturligtvis) omedelbart förtjust i den stiliga kvinna som han just räddat, bara för att omedelbart börja antasta henne själv - i form av raka inviter och aktiv stalking. Den unga bokläserskan fintar dock bort honom men naturligtvis kommer de unga tu att mötas igen längre in i filmens handling. Han besatt, hon retsamt sval.

Manuset är baserat på en engelsk roman från 1920-talet: Following Ann, som på svenska fick heta För en flickas skull. Åtminstone i filmversionen är det ett förväxlingsdrama i herrgårdsmiljö, Tengroth är guvernant på gården, Jahr uppträder - falskeligen - som sekreterare till godsägaren för att kunna snärja guvernanten, en sjavig skumraskfigur spelar Jahrs baron och allt blir lite huller om buller. Birgit klarar sin något tunna gestalt utan problem, hon är lite sipp i mitten av dramat men kompenserar det med att då och då flasha upp ett alldeles bedårande leende. Hon är också uppriggad i rätt ärtiga kreationer.

Men filmens höjdpunkt är nog ändå samspelet i ett fåtal scener mellan Tollie Zellman som nyrik godsägarinna med vurm för det adliga och hennes betjänt i form av Hilding Gavle. Stundtals helt obetalbart! Och båda skulle ju senare, var och en för sig, göra strålande insatser under Hasse Ekmans regi: hon i Medan porten är stängd, han i Flickan från tredje raden.

Att filmen nu getts ut på nytt får väl tillskivas Thor Modéens insats, eller minnet av honom. Antagligen har han fortfarande en eventuellt entusiastisk fanclub som köper vad de kommer åt. Hans spel i det här sammanhanget är typiskt Modéensk, dock lite återhållet och han frustar inte på med öppna spjäll utan sköter sig rätt bra. Vilket skådespelarna överlag får sägas göra. Detta gäller även regiarbetet: veteranen Johansson och Tengroth hade tidigare samarbetat 1933 i Bomans pojke och skulle ytterligare en gång gå in i samma studio: då handlade det om Skogen är vår arvedel och året hade hunnit bli 1944.

Trots alla intrigens trassligheter och missförstånd reder det hela till slut upp sig. Förståss. Baronen Lejoncloo får sin väna guvernant, de kopplas till och med ihop i slutscenen med hjälp av landsfiskalens handklovar och nog glimtar det till i den tengrothska blicken inför de möjligheter detta svala järnlås kring handleden kan föra med sig.

Filmvärldens friska fläktar: ny Tengroth-film i butiken!

Knappt har man hunnit lägga undan dvd-versionen av filmen Dollar förrän nästa nyutgåva dyker upp! Plötsligt visar det sig nämligen att ytterligare en Tengroth-film getts ut kommersiellt, dessutom för ett halvår sedan. Vilket avslöjar en märkvärdigt haltande omvärldsbevakning på den här sidan. Hur som helst rör det sig om den av Ivar Johansson regisserade Oss baroner emellan från 1939. Lite otippat kanske, den är väl knappast att räkna till klassikerna och att namn som Thor Modéen och Adolf Jahr i denna vår tid kan förväntas ge pengarna tillbaka är i alla fall för undertecknad minst sagt tveksamt. Men någon kan antas ha tänkt till och bolaget Sandrews är värd all respekt för detta eventuella vågspel.

Utgåvan ingår i alla fall i serien Sandrews Filmpärlor och är vad jag kan förstå den fjärde av Tengroths filmer som nu finns tillgänglig ute i butikerna. Huruvida filmen verkligen är en pärla får jag återkomma till så snart jag hunnit forcera vintervallarna till en välsorterad filmbutik.

Rapport kommer inom kort!

Epoker på vift: Det pensionerade paradiset

Kvalificerad och stilren filmkritik i Aftonbladet var under en mycket lång tid undertecknad Jurgen Schildt (1923-1990). Vill man hålla honom mellan hårda pärmar kan man plocka fram hans bok om 1930-talets svenska filmkonst: Det pensionerade paradiset [Norstedts, 1990], en fängslande genomgång av mönster i den tidens svenska film, temata och upplägg, toppat med lite personhistoria.

Och vi kan här gå vidare från förrförra inlägget om Gustaf Molander då Schildt ägnar ett helt kapitel åt denne regissör och den värld han gestaltar i sina alster: "på 30-talet blev Molander salongskomediernas, ytelegansens och de sentimentala förvecklingarnas främste utövare i Sverige. Han kom att dominera årtiondet kvantitativt, med tjugotre inspelade filmer. I viss mån även kvalitativt, om vi med kvalitet avser hantverkskännedom, puts, teknisk fläckfrihet."

Från denna markering går Schildt vidare genom att peta i resterna av Molanders produktion, han vrider och vänder på denna, i Schildts tycke, eleganta, kliniska och i mångt och mycket asexuella värld.

Och i detta sammanhang kommer han också till Tengroths insatser, om än aldrig med namns nämnande. Flera av de filmer hon medverkade i läggs här upp för dissekering: Dollar, Familjens hemlighet och Ungkarlspappan, där Tengroths roller ofta präglades av ståndscirkulation, en "askungesaga", som han kallar det. Men där Molanders sympati innerst inne hela tiden fanns hos Börden, Egendomen, Arvet och Ståndet.

Med det inhemska 30-talets förutsättningar var Molanders filmer relativt förstklassiga. de ägde en regiteknisk finish som kontrasterade mot decenniets förhärskande och industriella skrovlighet. De uppvisade en personinstruktion som, i gynnsamma och vilsamma ögonblick, vittnade om Molanders teatrala bakgrund, hans sceniska professionalism.

Även Per Axel Branners Hans livs match - med unga Birgit i huvudrollen - visar sig vara ett exempel på tidens klassresor. Schildt går vidare genom att diskutera andra regissörers typiska och återkommande figurer i sina produktioner. Han presenterar en handfull "typiska" 30-talsfilmer, t. ex. Bomans pojke [1933], dominerad av smuggelsprit, där Birgit hade den kvinnliga huvudrollen. Men även här diskuteras rollen, men inte skådespelerskan.

En annan regissör som Schildt vrider ut och in på är Per Lindberg, "den ledande expressionisten i vår teatervärld", men - ack - knappast ledande i rollen som filmregissör, konstaterar Schildt. Birgit medverkade ju i två Lindbergfilmer, Gubben kommer, efter Gösta Gustaf-Jansons bok och Gläd dig i din ungdom (efter Vilhelm Moberg). Trots en visuell begåvning, vilken vår Jurgen villigt erkänner: "men så tar aktörerna till orda". Samtalen liknar mest uppläsningar, man mässar, överdriver "pekoralistiskt". Nu pekas inte skådisarna ut som haverade yrkesmän, eller i vårt fall -kvinnor, utan det är fullt ut regissören som tilldelas hundhuvudet.

Hur som helst, Schildt skriver initierat, rappt och fräscht. Tengroth mötte ju kollegan Thor Modéen i några filmer: Bomans pojke (här kommer den igen), Annonsera!, Kungen kommer, O, en så'n natt, Oss baroner emellan, Så tuktas en äkta man - för att rabbla titlar. Och det är i bokens avsnitt, snarast essä, om detta tidsfenomen som Schildt glänser i full styrka. Texten är en lysande äreräddning över vår egen Groucho Marx, en naturbegåvning med fullständig tajmning som övertog varje skriven roll, nåja, i alla fall de flesta, och gjorde den till något enastående och unikt. Förhoppningsvis kan vi återkomma på något sätt till Modéen längre fram.

Nu fanns det ju också ytterligare en koppling mellan kritikern Schildt och Birgit Tengroth: Jurgen blev Annalisa Ericsons tredje (och sista) man. Annalisa heter tydligen fortfarande som änka Annalisa Schildt. I sin lilla nätta volym Lätta bubblor [Norstedts, 1998] karaktäriserar hon ju Birgit under senare delen av sitt liv som "sjuk, nervös, irriterad och djävulskt svår när det passade henne". Till råga på allt uttryckte hon sitt ogillande av Annalisas förbindelse med Schildt:

Hon påpekade att Jurgen var intellektuell och kom från en kulturfamilj. Jag hade ju endast gått i Hedvig Eleonora folkskola, där jag för övrigt sällan var. Hon var orolig för min bristfälliga bildning.

Så är det, man har de kompisar man förtjänar!

Såja, åter till Schildt: mycket snack om en (bokstavligt) relativt tunn volym, där för övrigt Birgit gömmer sig bakom hörnet! Mer finns dock att tillgodogöra sig om man vill läsa mer om ämnet och tiden, om än kanske lite omständligare serverat: Per Olov Qvists Folkhemmets bilder [Arkiv, 1995] - en spännande fortsättning följer alltså! ...så småningom.