Vi har redan, flera gånger, behandlat detta ämne: journalisten Birgit Tengroths besök hemma hos författarinnan Colette i Palais Royal i centrala Paris i juni 1952. Ett i den trängre kretsen av Tengroth-beundrare legendariskt reportage som i samtiden, åtminstone i den innersta cirkeln av Vecko-Journalens redaktion, åtföljdes av ett sus av lågmäld förtjusning.
Tidigare har vi tagit del av texten genom Birgits samlingsvolym Livs levande men nu har - äntligen - ett helt ex av Vecko-Journalen 1952, nr 29 kommit i rätta händer, det må vara vältummat och delvis sönderfallet men här finns i alla fall reportaget i sin ursprungliga form med tidstypisk layout.
Själva texten är kanske inte mycket att orda om än en gång: besöket är framförhandlat, "fem minuter" kort, besökaren granskas av Colettes betydligt yngre make monsieur Goudetek, en bukett rosor överlämnas, några fraser utväxlas och ytterdörren stängs på nytt bakom skribent med medföljande fotograf (Serge Lido, enligt ingressen). Sedan var det väl bara att återvända till hotellet och börja sammanställa intrycken och eventuella minnesanteckningar.
Det som framkommit sedan dess, i Mimi Pollaks memoar Teaterlek (1977), är att Birgit inte var ensam svensk(a) vid besöket. Medföljande var väninnan Pollak som rest ner till Paris tillsammans med Tengroth och, enligt boken, spenderade en stor del av tiden där tillsammans med henne.
Det var också Pollak som föreslog besöket och som följde med till Colettes våning, verifierat av ett fotografi i memoaren. Pollak hade nyligen, i september 1950, satt upp Colettes pjäs Chéri på Dramaten med Inga Tidblad i huvudrollen och Kenne Fant som 'chérin'. Tollie Zellman var också med och tog publiken med storm. Stor succé, 93 "proppfulla" föreställningar på Stora scenen som resulterat i en honorar till författarinnan på 40 000 kronor (i tidens penningvärde). Det borde vara argument nog, hävdar Pollak, att bevilja oss entré och, sagt och gjort, Birgit ringde bums de rätta kontaktkanalerna. Och beviljades. "Hennes glädje var enorm", myser Mimi Pollak.
Det lustiga är att Pollaks roll lyfts inte alls i reportaget. Tengroth nämner visserligen den "utomordentliga" förställningen i Stockholm när hon märker att maken tvekar att släppa in henne i det allra heligaste. Det slår an, herr Colette öppnar dörren in till makans rum och förtydligar: "Bara fem minuter, Madame!" I singularis, trots att Birgit och Mimi var två.
Att Pollak blivit bortskriven ur texten behöver ju inte vara av den i andra sammanhang välbekanta Tengrothska avundsjukan, det kan också vara av rena redigeringsskäl, för att fokusera. De båda var tydligen hyfsat nära ända till slutet. Men det var ju ändå Pollak som fått dörrarna att öppnas och att hon senare skrev om detta i sin bok tyder, kanske, på att hon på något sätt ville förtydliga sin roll i det hela. En liten tagg som kliade därbakom den kamratliga tonen i boken.
