Visar inlägg med etikett inga tidblad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett inga tidblad. Visa alla inlägg

tisdag 15 april 2025

Birgit Tengroth ringer på hos madame Colette - igen.

Vi har redan, flera gånger, behandlat detta ämne: journalisten Birgit Tengroths besök hemma hos författarinnan Colette i Palais Royal i centrala Paris i juni 1952. Ett i den trängre kretsen av Tengroth-beundrare legendariskt reportage som i samtiden, åtminstone i den innersta cirkeln av Vecko-Journalens redaktion, åtföljdes av ett sus av lågmäld förtjusning.

Tidigare har vi tagit del av texten genom Birgits samlingsvolym Livs levande men nu har - äntligen - ett helt ex av Vecko-Journalen 1952, nr 29 kommit i rätta händer, det må vara vältummat och delvis sönderfallet men här finns i alla fall reportaget i sin ursprungliga form med tidstypisk layout.

Själva texten är kanske inte mycket att orda om än en gång: besöket är framförhandlat, "fem minuter" kort, besökaren granskas av Colettes betydligt yngre make monsieur Goudetek, en bukett rosor överlämnas, några fraser utväxlas och ytterdörren stängs på nytt bakom skribent med medföljande fotograf (Serge Lido, enligt ingressen). Sedan var det väl bara att återvända till hotellet och börja sammanställa intrycken och eventuella minnesanteckningar.

Det som framkommit sedan dess, i Mimi Pollaks memoar Teaterlek (1977), är att Birgit inte var ensam svensk(a) vid besöket. Medföljande var väninnan Pollak som rest ner till Paris tillsammans med Tengroth och, enligt boken, spenderade en stor del av tiden där tillsammans med henne.

Det var också Pollak som föreslog besöket och som följde med till Colettes våning, verifierat av ett fotografi i memoaren. Pollak hade nyligen, i september 1950, satt upp Colettes pjäs Chéri på Dramaten med Inga Tidblad i huvudrollen och Kenne Fant som 'chérin'. Tollie Zellman var också med och tog publiken med storm. Stor succé, 93 "proppfulla" föreställningar på Stora scenen som resulterat i en honorar till författarinnan på 40 000 kronor (i tidens penningvärde). Det borde vara argument nog, hävdar Pollak, att bevilja oss entré och, sagt och gjort, Birgit ringde bums de rätta kontaktkanalerna. Och beviljades. "Hennes glädje var enorm", myser Mimi Pollak.

Det lustiga är att Pollaks roll lyfts inte alls i reportaget. Tengroth nämner visserligen den "utomordentliga" förställningen i Stockholm när hon märker att maken tvekar att släppa in henne i det allra heligaste. Det slår an, herr Colette öppnar dörren in till makans rum och förtydligar: "Bara fem minuter, Madame!" I singularis, trots att Birgit och Mimi var två.

Att Pollak blivit bortskriven ur texten behöver ju inte vara av den i andra sammanhang välbekanta Tengrothska avundsjukan, det kan också vara av rena redigeringsskäl, för att fokusera. De båda var tydligen hyfsat nära ända till slutet. Men det var ju ändå Pollak som fått dörrarna att öppnas och att hon senare skrev om detta i sin bok tyder, kanske, på att hon på något sätt ville förtydliga sin roll i det hela. En liten tagg som kliade därbakom den kamratliga tonen i boken.

Bilderna som bifogas är några av de som publicerades i reportaget den gången. Vad omslagsflickan hette framkommer inte men fotot är taget av Reportagebild och det handlar om sommarens värmebölja. Det böljade för övrigt även i Paris enligt Pollaks text.

Fotot på den unga Colette är från hennes tid som varitéartist i Paris (tema Chéri). Serge Lido har tagit bilden av Birgit med "Hennes Majestät Colette, Frankrikes främsta författarinna" (Pollacks formulering).

Frågan är om Lido också står bakom fotot på Colette i fönstret till sin våning. I texten beskrivs hon som i det närmaste orörlig, men, vem vet, kanske de båda svenskornas besök (och minnet av de 40 000 kronorna) fått tanten att piggna till och hasa sig bort till det öppna fönstret för att kontrollera att de båda främmande damerna hittade rätt väg ut.


torsdag 17 december 2009

Kollegor på vift: Gustaf Molander

Synd (1928), Ungkarlspappan (1935), Familjens hemlighet (1936), Dollar (1938) samt Jacobs stege (1942) var fem filmer med Birgit i rollistan som hade en gemensam nämnare: regi, Gustaf Molander.

Molander började som skådespelare, och gick på Dramatens elevskola medan Oskar II fortfarande var kung; han stod faktiskt på scen vid teaterns stora premiärföreställning! Dramat hade han med sig hemifrån, född och uppvuxen i de svenskfinska bygderna hade han sett sin far regissera på Svenska teatern i Helsingfors - där sonen Gustaf också gjorde sin scendebut. Karriären fortsatte med fast engagemang i Stockholm, på Dramaten, först som skådespelare, sedan som chef för elevskolan. Lillebrorsan Olof hörde också dit men ägnade sig huvudsakligen åt teaterregi och blev med åren ett ansett namn inom facket, speciellt vad gäller Strindberguppsättningar. Ja, hela Huset verkar ha tillhört klanen Molander: Gustafs son Jan var skådespelare där, liksom Molanders första hustru Karin!

Rätt snart skippade dock Gustaf alltmer skådespeleriet och sögs in i filmvärlden genom manusförfattande åt tidens giganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Från den positionen rörde han sig från 1920 mot plasen intill kameran och blev med tiden kanske Sveriges "mest produktive och mångsidigaste filmregissör", för att citera Svenskt filmskådespelarlexikon, och hans insatser blev senare språngbrädor för såväl Ingrid som Ingmar Bergman. Och under denna hans produktiva gärning dök alltså Tengroth upp vid flera tillfällen som ovan nämnts, knappast förvånande.

Molander satte sig på ålderns höst och skrev sina memoarer, minnesboken Jag minns så gärna [Bonniers, 1970] som egentligen är en samling nedtecknade episoder från olika skeden av livet. Volymen är rätt tunn, bokstavligt, i alla fall med tanke på Molanders gärning och vad han måste ha upplevt. Här passerar i alla fall några utvalda karaktärer från filmens värld revy: regissören Stiller, medarbetaren Harry Malmstedt, skådespelarna Torsten Winge, Gösta Ekman och Inga Tidblad. Men i mångt och mycket är boken också en ömsint och varsam beskrivning av människor och platser som under åren kommit att korsa hans vägar, Molander verkar vara en sensibel man, en betraktare och diskret iakttagare. Det är varligt och fint skrivet och lyfter dået till nuet och placerar det i tidlöshet, men samtidigt också mycket långt borta. Det är sparsmakat, elegant och värdigt. Inte ett ont ord, som Lundell en gång skrev, och vi skulle mycket gärna ha fått tillfälle att läsa mer. Men Molander gick bort tre år efter boken kommit ut.

Tengroth nämns inte, men hon får minsann medverka på bild - på det pausfoto från Dollar-inspelningen som vi tidigare stött på, liksom på omslaget - minsann! En liten inklippt bild från Ungkarlspappan.

Post scriptum: den som söker fördjupning vad gäller den ovan nämnda Molanderfamiljen och kan stänga in sig med Bengt Forslunds bok Molander, Molander, Molander [Carlssons, 2003] som är en exposé med tonvikt på de två bröderna Olof och Gustaf. Ett försök att påminna eftervärlden, alltså oss, om ett stor- och svårslaget konstnärsskap.

måndag 16 november 2009

En första flirt

1926 satte Stockholmsoperan upp Richard Wagners Tannhäuser, och rollen som Wolfram tilldelades barytonen och nykomlingen Einar Larsson, han hade debuterat samma år. Och när denne Wolfram sjöng sina nummer på scenen stod en knappt ens tolvårig medlem av operabalettens elevskola i kulissen, tindrande och glittrande.

Den unga var naturligtvis vår Birgit, han var hennes idol, och ingen sjöng som han. Och ingen kunde stoppa kola i hennes mun som han, och det var minsann hon som fick ge honom lyckosparken innan han trädde in på scenen. Bytt är bytt, var deras överenskommelse.

Allt detta står att läsa i Filmjournalen, julnumret nr 51-52, 1941 under rubriken Ung och dum och kär och tokig - och vem känner inte igen sig i detta? Här får några av tidens filmfavoriter berätta om sina första svärmerier och fröken Tengroth bidrar med sina korta, och rätt oskyldiga tycks det, minnen av den stilige Larsson. De flesta av de medverkande mörkar sina förälskelser, men Birgit och Hasse Ekman skyggar inte inför namns nämnande: hon med sin baryton, han med ingen mindre än Inga Tidblad vars skönhet fick honom att hänga på Oscars i tid och otid. Säger han här, i alla fall. Inom kort for han ju ända till Hollywood för att spana in Tutta Rolf.

Einar Larsson? Jo, han var elev till John Forsell, operachefen vid den tiden som här och där dyker upp i Birgits barndomsskriverier. Han debuterade just 1926 och var sedan Kungliga Teatern trogen i många, långa år och fick genom åren tillfälle att sjunga åtskilliga av de stora rollerna. Dessutom bundis med en annan yngre förmåga: den främste av dem alla, själve Jussi Björling på vars bröllop han också fick äran att sjunga. Inte illa, minsann. Myggans nöjeslexikon informerar vidare om att han var en hejare på att studera in roller, var mycket populär i kamratkretsen och instiftade senare i livet en förening för sångare vid Operan: Stiftelsen Kungliga Teaterns Solister. Född redan 1897 dog han bara några veckor före sin unga beundrarinna.

[Bilderna: överst en illustration till reportaget i Filmjournalen med Birgit i position medan Larsson sjunger sin avslutningsaria i Tannhäuser, och fotografiet nedan visar Jussi (till vänster) och Einar Larsson tillsammans i en senare uppsättning av Puccinis Bohéme.]