Visar inlägg med etikett vad veta väl männen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vad veta väl männen. Visa alla inlägg

torsdag 9 februari 2023

Vad veta väl männen [1933] - i högtidsblåsa och hattskrålla

Annandag jul 1933 var det dags för ännu en filmpremiär. Den barnförbjudna Vad veta väl männen, i regi av Edvin Adolphson och baserad på en tysk förlaga, gick upp på Röda Kvarn i Stockholm. Birgits roll är en ung flicka som råkar i olyckliga omständigheter och filmen gestaltar hur hon och omgivningen hanterar detta.

Om Birgit var närvarande vid 9-föreställningen, vilket vi får anta, så borde premiärnerverna känts extra mycket då Svenska Dagbladet, 27 december kan rapportera att prins Gustaf Adolf och halva kungahuset: makan prinsessan Sibylla, prinsarna Sigvard, Bertil samt Lennart Bernadotte bevistade visningen. Ungdomarna var i sin tur eskorterade av några från den äldre generationen i form av prins Wilhelm liksom självaste prins Eugen, för kvällen indroskad från Valdemarsudde. Wilhelm, som själv pysslade med film, hade en egen kortfilm - "En dag ombord" - som förfilm till Vad veta väl männen.

Så man kan fundera på om de kungliga var intresserade av att se rollfiguren Margit bli på smällen eller om de 'bara' ville visa brorsan/farbrorn tillbörlig respekt.

Vad de kungliga ungdomarna tyckte är okänt, liksom i skrivande stund huvudstadspressens recensenter, förutom SvD:s Eveo som gav Birgit gott omdöme: "Spelet är utmärkt, Birgit Tengroth har sin egen typ i det unga filmgardet; en vacker, stillsam och allvarlig typ, riktig i denna film, liksom i åtskilliga föregående.". Stockholms-Tidningens Robin Hood uppskattar anslaget men klankar (enligt Svensk filmografi 1930-1939) på den tekniska och konstnärliga delen, inklusive regin. 

Om nu nyårshelgen och halva januari blev njutbar på grund av stärkt självförtroende så blev nog söndagsstämningen mer kluven i det tengrothska hemmet, liksom på Råsundakontoret och var nu Edvin Adolphson höll hus denna söndag den 14 januari 1934 då signaturen 'DIXIE' i Svenskans söndagsbilaga kommer med följande dubbelbottnade bredsida (jag tar mig friheten att citera inlägget i sin helhet):

"I en mycket klok tidskriftsartikel riktade nyligen en författarinna några beska och sanna ord till svenska filmproducenter med anledning av deras o-chevalereska behandling av kvinnan på den vita duken. Den kända sanningen, att Sverige är ett land för män, bevisas icke minst av våra filmer och det på ett sätt, som tyvärr icke är så smickrande, i varje fall inte för den svenska kvinnan. Hon uppdelas i filmen i två kategorier: gumfacket och tonåringsfacket, och dessa båda återigen i två avdelningar , den fryntliga, trevliga gumman à la Karin Swanström och satkärringen à la Dagmar Ebbesen samt flappern och det förälskade våpet. Med undantag för den första av de fyra schablonbilderna äro de varken tilltalande eller representativa för den feminina mentaliteten av i dag.

Lilla Birgit Tengroth har hittills sluppit vara flapper och fått ägna sig helt åt att spela ung och kär, i ett par fall med besvärliga följder. I 'Vad veta väl männen' har hon särdeles tråkiga saker att genomgå av denna anledning. Man frestas trots allt aldrig att ge Birgit Tengroth benämningen våp; trots sin ungdom har hon nämligen en rar, allvarlig värdighet, som hon är så gott som ensam om i svensk film. Men det är gott och väl att inte vara ytlig - en filmskådespelerska får nog ändå lov att tänka litet på sitt yttre, och hon bör ha hjälp i det fallet, om det behövs. En ung kvinna består inte bara av ett ansikte med ett par vackra ögon!

Det är inte första gången jag har anledning efterlysa det kvinnliga smaksinnet vad angår det yttre i svensk film. I det nu aktuella fallet är det särskilt anspråkslösa krav man har rätt att ställa, ty flickan i 'Vad veta väl männen' är en purung småstadstös av borgerlig familj. Men vad säger nu åskådaren om den 'festliga' stass, vari flickan uppträder? Skall det vara representativt för våra dagars sjuttonåring, denna slankiga högtidsblåsa och denna smaklösa hattskrålla? Måste det nödvändigtvis vara fula kläder för att verka blygsamt? Och har man inte rätt att fordra övervakande av att en ung flicka åtminstone för sig vackert och graciöst framför kameran? Det är inte möjligt annat än att även en förälskad man måste reagera mot kutig rygg, klumpig gång och tafatt tvinnande fingrar.

Birgit Tengroth är rar och långt ifrån obegåvad, men varken hon själv eller hennes arbetsgivare bör blunda för bristen på yttre kultur. I det fallet om inte annat kunna de små välvårdade amerikanskorna tjäna som förebilder."

Vem som dolde sig bakom 'DIXIE' är än så länge okänt, men visst anar man i textens tonfall en misogynt lagd man av oviss ålder med starkt könsbunden blick. Och sarkasmen slår både mot Birgit själv - hade hon riggat med egna kläder, eller hade hon klätts upp av Råsundas garderob? - liksom mot Adolphsons regi. Enligt egna anteckningar i självbiografin blev han förälskad i henne först i samband med Sången om den eldröda blomman dryga halvåret senare, men kanske var han redan här så betuttad att han förbisåg såväl 'klumpig gång' som den 'smaklösa' huvudbonaden?

Till protokollet: jag har inte tagit mig tid att se själva filmen. Återkommer så snart detta skett.

Dessutom: den 'kloka' artikel som 'DIXIE' hänvisar till är i skrivande stund oidentifierad, vi får väl se om den flyter upp till ytan framöver.
 

torsdag 3 mars 2011

Julen 1933: en Baby-star kommer hem

Lagom till julhelgen 1933 släpper Svensk filmindustri (SF) publikationen SF-nyheter med reklam och kringtexter runt bolagets julprogram! Här listas den aktuella repertoaren på SF:s olika biografer runtom Stockholm. På Arcadia (Birgerjarlsgatan 66), Capitol (S:t Eriksgatan 82), Flamman (Hornsgatan 145) och Göta Lejon (Götgatan 55) var Ivar Johanssons Hälsningar huvudprogram. På Garbio (Hornsgatan 72) och Lyran (Sveavägen 77) rullade Gustaf Molanders Kära släkten. John Lindlöfs Två man om en änka med Gösta Ekman himself i huvudrollen visades på Skandia (Drottningsgatan 82) och ville man se utländskt sökte man sig till Palladium (Kungsgatan 65) och Gold Diggers 1934 av Mervyn Le Roy eller till Regina på Drottninggatan 71 A där Cavalcade av Frank Lloyd efter 14 hela veckor rubricerades som "århundradets film"! Franska drama bjöds på Sture (Birgerjarlsgatan 28-30) där Bröllopsresan i regi av Erich Schmidt höll ut på sin femte vecka.

Nå, sådan såg mellandagstablån ut, men huvudnumret gick naturligtvis på Röda Kvarn (Biblioteksgatan 5)! Här visades på sin andra vecka Edvin Adolphsons Vad veta väl männen med Anders de Wahl i huvudrollen flankerad av det lilla stjärnskottet och kuttersmycket Birgit Tengroth.

Det lätthanterliga häftet, lagom stort för att bäras i vinterrockens vänsterficka, innehöll förståss inte bara annonser och allehanda reklam utan även lättare redaktionell text, notiser, porträtt och till och med en intervju med Edvin Adolphson om hans nya, barnförbjudna, film: en "prövosten på hur svensk publik tar emot en inhemsk film, som har stilla och intensiv inre handling, ett ämne med allvar i som man tycker är så märkvärdigt, då det är utländskt."

Väl inne i salongen får man, innan Birgit äntligen visar sig på duken, först uppleva två mindre (spännande) filmäventyr: först något som förmodligen var en sorts journalfilm - titeln Boliden tyder väl på det. Sedan filmen En dag ombord "med Prins Wilhelm", den gänglige kungasonen hade för vana att ställa samman rörliga bilder vid den här tiden.

Förutom några filmbilder på den väna Tengroth får vi också ta del av texten till sången En sommarnatt som framfördes i filmen - ovisst av vem, men med text av Åke Söderblom och musik av Sonja Sahlberg:

En sommarnatt kom du,
en sommarnatt gick du
med löften och tusen vackra drömmar.
Din kärlek för stunden
vid sommarn var bunden,
en sommar, som nu har blommat ut.
Jag läste min lycka i stjärnornas stråk
och trodde på skogarnas susande språk.
Men längta och drömma,
förlåta och glömma,
du lärt mej, du stilla sommarnatt!


för att nu citera refrängen. Och medan man nynnar på den bortglömda valsmelodien kan man under rubriken "Våra filmskådespelare och julen" få veta att Birgit har just kommit hem efter en utlandsfärd som fört henne till såväl London som Paris. Nu ska hon dock fira juldagarna hemma hos föräldrarna på Humlegårdsgatan med alla syskonen, "det är så klart de", "Om jag tycker om att få julklappar. Tror jag de'. Men det är nästan lika roligt att ge."

Utökat vetande: den Gull-Maj Norin som tänder julgranen på omslaget ovan, var årskamrat med Birgit ocu skulle redan nästa år - 1934 - spela mot, eller med, Tengroth i Sången om den eldröda blomman.