Annandag jul 1933 var det dags för ännu en filmpremiär. Den barnförbjudna Vad veta väl männen, i regi av Edvin Adolphson och baserad på en tysk förlaga, gick upp på Röda Kvarn i Stockholm. Birgits roll är en ung flicka som råkar i olyckliga omständigheter och filmen gestaltar hur hon och omgivningen hanterar detta.
Om Birgit var närvarande vid 9-föreställningen, vilket vi får anta, så borde premiärnerverna känts extra mycket då
Svenska Dagbladet, 27 december kan rapportera att prins Gustaf Adolf och halva kungahuset: makan prinsessan Sibylla, prinsarna Sigvard, Bertil samt Lennart Bernadotte bevistade visningen. Ungdomarna var i sin tur eskorterade av några från den äldre generationen i form av prins Wilhelm liksom självaste
prins Eugen, för kvällen indroskad från Valdemarsudde. Wilhelm, som själv pysslade med film, hade en egen kortfilm - "
En dag ombord" - som förfilm till
Vad veta väl männen.
Så man kan fundera på om de kungliga var intresserade av att se rollfiguren Margit bli på smällen eller om de 'bara' ville visa brorsan/farbrorn tillbörlig respekt.
Vad de kungliga ungdomarna tyckte är okänt, liksom i skrivande stund huvudstadspressens recensenter, förutom SvD:s Eveo som gav Birgit gott omdöme: "Spelet är utmärkt, Birgit Tengroth har sin egen typ i det unga filmgardet; en vacker, stillsam och allvarlig typ, riktig i denna film, liksom i åtskilliga föregående.". Stockholms-Tidningens Robin Hood uppskattar anslaget men klankar (enligt Svensk filmografi 1930-1939) på den tekniska och konstnärliga delen, inklusive regin.
Om nu nyårshelgen och halva januari blev njutbar på grund av stärkt självförtroende så blev nog söndagsstämningen mer kluven i det tengrothska hemmet, liksom på Råsundakontoret och var nu Edvin Adolphson höll hus denna söndag den 14 januari 1934 då signaturen 'DIXIE' i Svenskans söndagsbilaga kommer med följande dubbelbottnade bredsida (jag tar mig friheten att citera inlägget i sin helhet):
"I en mycket klok tidskriftsartikel riktade nyligen en författarinna några beska och sanna ord till svenska filmproducenter med anledning av deras o-chevalereska behandling av kvinnan på den vita duken. Den kända sanningen, att Sverige är ett land för män, bevisas icke minst av våra filmer och det på ett sätt, som tyvärr icke är så smickrande, i varje fall inte för den svenska kvinnan. Hon uppdelas i filmen i två kategorier: gumfacket och tonåringsfacket, och dessa båda återigen i två avdelningar , den fryntliga, trevliga gumman à la Karin Swanström och satkärringen à la Dagmar Ebbesen samt flappern och det förälskade våpet. Med undantag för den första av de fyra schablonbilderna äro de varken tilltalande eller representativa för den feminina mentaliteten av i dag.
Lilla Birgit Tengroth har hittills sluppit vara flapper och fått ägna sig helt åt att spela ung och kär, i ett par fall med besvärliga följder. I 'Vad veta väl männen' har hon särdeles tråkiga saker att genomgå av denna anledning. Man frestas trots allt aldrig att ge Birgit Tengroth benämningen våp; trots sin ungdom har hon nämligen en rar, allvarlig värdighet, som hon är så gott som ensam om i svensk film. Men det är gott och väl att inte vara ytlig - en filmskådespelerska får nog ändå lov att tänka litet på sitt yttre, och hon bör ha hjälp i det fallet, om det behövs. En ung kvinna består inte bara av ett ansikte med ett par vackra ögon!
Det är inte första gången jag har anledning efterlysa det kvinnliga smaksinnet vad angår det yttre i svensk film. I det nu aktuella fallet är det särskilt anspråkslösa krav man har rätt att ställa, ty flickan i 'Vad veta väl männen' är en purung småstadstös av borgerlig familj. Men vad säger nu åskådaren om den 'festliga' stass, vari flickan uppträder? Skall det vara representativt för våra dagars sjuttonåring, denna slankiga högtidsblåsa och denna smaklösa hattskrålla? Måste det nödvändigtvis vara fula kläder för att verka blygsamt? Och har man inte rätt att fordra övervakande av att en ung flicka åtminstone för sig vackert och graciöst framför kameran? Det är inte möjligt annat än att även en förälskad man måste reagera mot kutig rygg, klumpig gång och tafatt tvinnande fingrar.
Birgit Tengroth är rar och långt ifrån obegåvad, men varken hon själv eller hennes arbetsgivare bör blunda för bristen på yttre kultur. I det fallet om inte annat kunna de små välvårdade amerikanskorna tjäna som förebilder."
Vem som dolde sig bakom 'DIXIE' är än så länge okänt, men visst anar man i textens tonfall en misogynt lagd man av oviss ålder med starkt könsbunden blick. Och sarkasmen slår både mot Birgit själv - hade hon riggat med egna kläder, eller hade hon klätts upp av Råsundas garderob? - liksom mot Adolphsons regi. Enligt egna anteckningar i
självbiografin blev han förälskad i henne först i samband med
Sången om den eldröda blomman dryga halvåret senare, men kanske var han redan här så betuttad att han förbisåg såväl 'klumpig gång' som den 'smaklösa' huvudbonaden?
Till protokollet: jag har inte tagit mig tid att se själva filmen. Återkommer så snart detta skett.
Dessutom: den 'kloka' artikel som 'DIXIE' hänvisar till är i skrivande stund oidentifierad, vi får väl se om den flyter upp till ytan framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar