Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker om"

Birgit Tengroth tycker om att vakna och vara lycklig. Att somna och vara lycklig. En sommardag i en segelbåt, solbad framför en öppen fjärd. Att vara en del av något som lyckas. Musiken som klingar överallt i naturen. Ärlighet hos män, för det är så sällsynt. Ärlighet parad med charm, vilket är det sällsyntaste av allt. Alltså: en uppriktig karl med charm, en tjusig karl som är ärlig. Att se lyckliga människor. Att dricka friskt vatten när man är törstig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Erkänner.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker inte om"

Birgit Tengroth tycker inte om dåligt väder. Att ha ovänner. Småsinthet. Nagellack. Kyla. När folk säger att jag ska låta bli att röka. Att inte få göra som jag vill, vilket är: det bästa möjliga av allt. Att bli betraktad som filmskådespelerska. Ensidiga människor och förståndiga - när förståndigheten bottnar i oerfarenhet. Att ha korsett - enda fördelen med bondflickroller är att man slipper.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker om.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Älskar"

Långt senare framgick det att Birgits hemliga dröm var att få skriva. Läsandet, som hon älskade, var något hon kunde ta till sig mellan inspelningarna, repetitionerna, turnérandet, men ron att sätta sig ner och skriva var något som kunde blomma ut först i samband med en strejk på Filmstaden i slutet av 1940-talet, de texter som senare skulle bilda debutboken Törst. Det första livstecknet av denna nya tillvaro var en novell publicerad under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All Världens Berättare.

Men följer man samtidens filmjournalistik hittar man redan långt tidigare spår av denna, om inte hemliga så undanträngda, böjelse. I Filmjournalen nr 27, 1943 publiceras en helsida under rubriken Jag Birgit Tengroth. Visst kan man ha invändningar att detta är en skapelse av en journalist, Stig Almqvist, som snabbt och liksom under en lunchrast intervjuat den pladdriga skådisen och knackat ner de tankar och associationer som hon råkade rabbla ur sig medan en ny cigarett grävdes fram ur paketet. Men det håller inte. Den korthuggna prosan, de fria associationerna under kärva rubriker, med grafisk design som vore den nerskriven direkt på tidskriftssidan med skrivmaskinen en kulen skymning uppe på Styrmansgatan påminner alltför mycket om Birgits senare språk för att detta inte ska vara ett första tecken på hennes egen kommande prosa. Alltså kan detta vara den första vittringen av hennes egen penna, liksom en av hennes första trevande skisser av författandets följande självbetraktelser.

Låt mig citera det hela ordagrant från tidningen. Vi tar det bit för bit. Låter bilden av den 28-åriga Birgit, och hennes värld, växa fram rubrik för rubrik. Dagens tema är Jag Birgit Tengroth Älskar:

äkta kaffe på morgonen, att vattna blommor. Nästan allting, för jag har just fått mina mandlar borttagna. Riktiga karlar - och det är jag glad för. Stockholm om sommaren: en stads personlighet kommer bäst fram i rötmånaden. Att umgås med och diskutera med få och trevliga människor men gärna känna och träffa många. Mozart över allting annat. Jag älskar solsken, musik och vår. Fågelkvitter. att känna brännheta klippor under mina nakna fötter - eller också daggigt gräs och veta att det blir en varm dag. Snälla människor - de får ha nästan vilka fel som helst. Vackra kläder i rätt ögonblick - inte av fåfänga utan för att ögonblicket blir ännu tjusigare då. Soluppgångar - dem tycker jag är spännande. Mitt lilla hem som jag plockat ihop så småningom sak efter sak, ingenting passar ihop. Drottningholm, Gustav III - jag har alltid varit svag för den tiden - kvinnorna gjorde sig gällande, människorna började uppfatta naturen. Att gå ut och gå, att gå på Koncerthuset. Näst Mozart Beethoven och rysk musik. Strindberg, Hjalmar Söderberg, Fröding, Karin Boye. Fantasi - frihet - allt levande. Grönt - moget blommor. Hela tillvaron - när den är spännande.

Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker inte om.

Texten illustreras med foton av Kristoffersson (ur samma svit som bilden här ovan), samt Ateljé Uggla.

Birgit bjuder blinda på knytkalas 1942

Hårt arbete långa filmdagar och sena teaterkvällar utesluter inte lite frivilligt arbete däremellan. Det var krig runtomkring och man ställde upp. I Filmjournalen nr 43, 1942 visas några fotografier från den tillställning som sällskapet Visans vänner ordnat i samband med De Blindas Dag i Konserthuset i Stockholm. Och detta bör ha skett någon gång under oktober månad. Och flera namnkunniga personer var på plats för att höja stämningen så gott det gick.

"En verkligt lyckad och originell tillställning" blir också journalens omdöme och mitt bland alla trubadurer och blindstyren intog Birgit positionen som kvällens värdinna i sällskap med Lennart Bernadotte som sin manlige motsvarighet. Lite improviserat antyds det. Vad nu det vill säga. Om det var hon som hittat på att det hela skulle vara ett knytkalas förtäljer inte den korta texten, men stor succé blev det med ett kraftigt tillskott i De Blindas kassa.

Ljuv musik framfördes, på bilden ovan ser man från vänster Eva Helena Grill som sjöng romanser, Gerd Hagman spelade flygel och längst till höger balladsångerskan Gull Åkermark med värdfolket i mitten. På en annan bild syns Lillebror Söderlundh knäppa på gitarren medan Birgit serverar tilltugg och Gerd Hagman fick också tillfälle att skåla med själve Nils Ferlin som var på plats för att läsa egna dikter. Att de skålade i porlande wichyvatten kan tyda på att man höll på att kvällens framträdande skulle vara någorlunda artikulerat och hörbart för publiken.

Minnenas journal

När var Birgit omslagsflicka senast? En gissning är att det var i juni 1952 då tidskriften Obs! publicerade ett självporträtt skrivet av författarinnan Tengroth herself. Men nu är det minsann dags igen, i runda slängar 60 år senare. Efter en viss möda lyckas det undertecknad att hitta Minnenas journal, nr 10 "anno" 2013 insorterad i den bakre raden av ett tidningsställ på en av Stockholms stormarknader, som ett tidens tecken ännu inhyst i en rivningskåk.

Anledningen till detta är att tidskriften innehåller en nyskriven text om Birgit Tengroth, skriven av Ingmar Norlén. Bläddrar man fram artikeln möts man av fotografier på rad av filmstjärnan Birgit i olika roller: på duken, teatern eller bara som privat flicka.  

Viker man sedan blicken till själva texten möter oss den gamla vanliga Blusen-Full-Med-Bröst-Birgit: den framgångsrika men snart olyckliga och sjuka bitchen. Vi följer henne från barndomshemmet på Östermalm, över filmkarriären, bokdebuten, äktenskapen med Ahlgren och Krag, vidare in i sjukdomen och de sista årens s.k. misär i Ösmo. 

Det handlar alltså om den rätt vanliga översiktsbilden av Tengroth, till nytta för de som aldrig eller sällan hört talas om henne. Och de är ju många.

Får man passa på tillfället att komma med några kommentarer? Om äktenskapen och karlarna i hennes liv, t.ex.? Norlén skriver om Ahlgren: "Birgit dominerade honom helt och han fann sig i det". Att Ahlgren var hopplös som traditionell äkta man var ju rätt uppenbart, Tengroth har inte dolt det och samtiden iakttog det säkert, men hon höll sig till honom för att han bidrog till så mycket hon drogs till, och behövde. Det intellektuella förhållningssättet, den litterära världen, samtalen, vänskapen som trots allt överlevde svårigheterna. von Platen nämner någonstans den sexuella gemenskapen och glädjen, inte att förglömma. Och hon gav naturligtvis en massa tillbaka, filmvärldens flärd, sitt offensiva jag som i sin positiva del bestod av spännande och ibland halsbrytande diskussioner och en livsstil utanför vardagen, i sin negativa den sarkastiska och i mångas ögon elaka jargongen. Vem vet, kanske njöt Ahlgren av Birgits offentliga tillmälen, fann henne rolig, sprudlande? Med fria yrken och stadiga inkomster var de två obundna människor som kunde unna sig vad de ville ha. I mina ögon är det lite orättvist mot både Tengroth och Ahlgren att ensidigt beskriva henne som den styrande och ställande: deras - kanske - mer jämlika äktenskap var naturligtvis i bästa mening otidsenligt, därför ligger så många åsikter om deras liv kvar och puttrar genom decennierna.

Dock får vi tack och lov veta att Ahlgren uppmuntrade hennes skrivande, och underförstått stöttade. På andra håll kan man förstå att Ahlgren mer eller mindre skrev hennes böcker, varpå hon slösade bort alla hans pengar.

Så det korta mellanspelet med Krag: även om han eventuellt var den rumlare och suput som han här får framträda som var det nog knappast de aspekterna Tengroth skyggade för. Det var mer hans fantasilöshet, bortskämdhet och uppblåsta självgodhet. Hans oförmåga till intellektuellt tänkande utanför den politiska karriärjargongen. Den första sprakande sensuella åtrån falnade snabbt och allt havererade så till den grad att när hon till slut konstaterades sjuk kom det som en befrielse för henne: att kunna ge sig av, komma hem igen.

Slutligen vet jag inte om hon verkligen var ett fattigbarn från Östermalm. Visserligen var barndomåren straxt efter första världskriget en knaper tid för alla men pappan gjorde gedigen karriär inom Tullverket och med en stor barnaskara krymper naturligtvis kassan för var och en. Birgit sägs ju senare i livet ha haft en aptit på gott liv vilket kan kännas som att hon visste vad som fanns att få mer än att hon aldrig fått det för egen del.

Vill man veta mer om skrivandet och de fria åren nere på kontinenten som journalist och krönikör får man söka andra källor, allt får naturligtvis inte plats i alla sammanhang. Men vi bjuds på en vad jag kan se komplett filmografi och förteckning över böckerna. Gott så.

Sedan kan man fortsätta att bläddra genom minnesjournalen som visar sig vara en rätt märklig skapelse. Som en sidoprodukt till tidningen Land är den garanterat opåverkad av samtiden, t.o.m. annonserna är ett eko från förr. Här blandas efterkrigstidens mode, Kongokrisen, folks inskickade fotografier från den gamla svartvita tiden med ett skrivet porträtt av revymakaren Tjadden Hällström, lite om Beatles (före genombrottet!) samt ett quiz kring skådisen och författarinnan (två sådana kvinnor i samma nummer!) Eva Dahlbeck.

Lite sorgesamt sorterar Tengrothentusiasten in sitt tidningsex i samma samlarhög där redan Kvällstunden som också skrev om Tengroth för några år sedan väntar. Birgit är numera inte ens att klassa som retro, hon är garanterat från en för länge sedan förlorad värld. 

  





Pausbild 1942

[Okänd fotograf.]

"Största filmfyndet sedan Garbo".

Låt oss fortsätta ett slag på ungdomstemat från förra inlägget, nu när sommaren planar ut och man gärna minns de drömmar som en gång fanns.

I Filmjournalen nr 8, 1932 rapporterar tidningen lite pliktskyldigast än en gång under rubriken Från filmfronterna där signaturen Skvallertanten noterar att säsongen börjar rulla igång ute i Filmstaden efter en tyst och lugn januarimånad: inspelningarna av filmer som "Svärmor kommer" och "Värmlänningarna" har satt fart och någonstans bakom sorlet, kommandoropen och strålkastarljusen i ateljéerna lyser en liten spirande stjärna upp den mörka vinterhimlen i Solna stad:

Någon som har anledning att vara nöjd och belåten är lilla Birgit Tengroth, sextonåringen, som debuterade i Lindorm-Branner-filmen Hans livs match, säsongens hittills största filmsuccé. Minst tre tidningar nämnde Greta Garbos namn i samband med Birgit Tengroths. Nu efteråt kan det avslöjas att regissören själv långt innan premiären på tal om lilla Birgit påstod att ett sådant filmfynd inte gjorts sedan Greta Garbos dagar. Och han blev tydligen sannspådd - det kan man kalla att ha fin filmnäsa.