Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 7b

Låt oss lämna det förra inläggets raljanta och uppkäftiga dissande av Tengroth och återvända till det sena 1930-talets teaterscener, när ungdomen blommade och hoppet fnittrade ofrivilligt till när ridån hissades.

Det sker på nytt i sällskap med recensenten Herbert Grevenius som en fredagskväll i slutet av februari 1938 besökte Oscarsteatern för att få ta del av hur Edvin Adolphsons teatertrupp F.S. ("Filmsamfundet" gissar Grevenius) gestaltar pjäsen George and Margaret av engelsmannen Gerald Savory. Scenen består av två rumsinteriörer där de medverkande rör sig på ett vardagligt och naturligt sätt: de äter, pratar, telefonerar, läser tidningen, smågrälar, spelar piano, stiger upp, sätter sig ner, röker cigarretter. Så håller det på alltmedan pjäsen rullar vidare.

Grevenius gillar inledningsvis vad han ser: den rutinerade kvartetten Erik Berglund, Gull Natorp, Edvin själv liksom Sture Lagerwall. Till dessa sällar sig två ungdomar "mycket vinnande och sympatiska": Åke Ohberg och vår egen Birgit Tengroth - "familjens hejiga unga dotter". Och precis som noterats tidigare lyser hon upp i en snabb och rappkäftad dialog med Sture Lagerwall (hennes storebror i dramat) - "men något ohyvlad i rösten".

Och även om texten - och Adolphsons regi till och från - inte bär fullt ut utan på slutet kan kännas något seg blir det hela ändå lite småputtrigt hemtrevligt och för stunden roande, tycks Grevenius mena. Och för Birgits del, ungt och närvarande friskt!

Recensionen som ursprungligen fanns i Stockholms-Tidningen där Grevenius var stående teaterrecensent publicerades också i samlingsvolymen I afton kl. 8: premiärer och mellanspel (Fritzes Bokförlag, 1940) - en av tre böcker med samlad teaterkritik..

...som en tjuv om natten [1940]

Filmen ...som en tjuv om natten i regi av Ragnar Arvedson och Börje Larsson börjar på andra sidan jorden med en scen från San Fransisco - inte vid havet utan en trappa ner på "en sjätte klassens krog" som Sture Lagerwall summerar situationen. Där sitter han, småbuset Nils Ekberg, och hänger vid hamnbaren, så faraway from home, på flykt undan rättvisan och Långholmen men längtar hem. Åk hem, säger kompisen intill, även ett svenskt fängelse är bättre än att sitta här och ängslas. Och en bit bort spelar den kvinnliga barpianisten sin melodi på samma sätt som Dagmar Brink skulle spela på Hotel Adlon tio år senare.

 

Genom en ödets nyck på det svenska konsulatet får Sture möjligheten att fara hem till Stockholm, det är lite oklart hur länge han varit på drift men han hinner knappt sätta sin fot i hemstaden förrän han råkar på kompisen Thor Modéen, professionell klockkleptoman. Två minuter senare dyker Gösta Cederlund upp som poliskommissarie som minsann minns den kriminelle Sture och när Modéen och Sture sitter och groggar på närmaste krog råkar en gammal tjyvkompis från Jönköping sitta i båset intill. Han ser mest ut som Stieg Trenters kompis KW Gullers tvillingbrorsa och lockar raskt in Sture på nästa bedrägerirunda: som den förlorade sonen hos kassaskåpsfabrikanten Berglund.

 

När Sture samma kväll stiger in hos sin nya familj möts han på nytt av pianoklink. Men nu är det Birgit som spelar i salongen medan änkan Berglund med sina två husors hjälp tar emot tjuven, d.v.s. den återvändande Sture, och inkvarterar honom i familjen med öppen famn och rena lakan i sängen. Här ska han bida sin tid för att komma åt kassaskåpsfabrikantens alla kunders dublettnycklar.

 

 

 

Härifrån utvecklar sig handlingen till ett drama med tydligt uttalad moralisk värdegrund. Förbluffad över den vänlighet och förtroende som möter honom i familjen vacklar Stures kriminella själ. Han får allt större ansvar över firman, han avslöjar en fifflare bland personalen och ryar om moral men i övrigt verkar kontorslivet till största delen bestå av att gå runt i rummen med händerna i byxfickorna.

 

Tengroth som spelar hans kusin in spe - de har båda Hilda Borgströms fru Bergsten som farmor - bor i huset, är en ensamstående yrkeskvinna som arbetar pedagogiskt med barn som på något sätt verkar ha problem.

 

Vad är det för sätt!, utbrister farmor när Birgit sträcker fram handen för att hälsa sin föregivna kusin välkommen hem, Du ska väl ge honom en kram och inte stå där som en annan träbit? Så hon omfamnar honom lätt och kysser honom på kinden: det från början oplanerade dramat kan börja. 

 

Det här var fjärde gången hon fick spela mot Lagerwall och som det skulle visa sig under 1940-talets gång kan man redan här fråga sig om han inte var hennes idealiske motspelare. Deras scener tillsammans utgörs huvudsakligen av inspirerade och flyhänt spelade dialoger, båda är kaxiga och snabba i repliken, flirtiga i blicken och spelar spelet fullt ut. Det är här Tengroth visar sina starka sidor i skådespeleriet: replikföringens tennismatch och när kärleken allt eftersom sjuder upp inom henne, den med små nyanser gestaltade passionen.

 

Det hela slutar naturligtvis i dur efter en del kringelikrokar. Sture får sin Birgit, Ann-Marie sin Nils.

Men på vägen dit skymtar allehanda filmkändisar i gediget besatta småroller: Stig Järrel som kontorschefen Bengtsson, Carin Swensson som husan Alfhild och Nils Poppe (!) i en väldigt löst ihopknuten men friskt dråplig scen som en dyngrak direktör som kommer hem utan nyckel. Thor Modéen kajkar mellan tröttsam och imponerande: han lyser i gruppscenerna där han är en av flera, men är nästa stund minst sagt tjatig i sina monologer och solosketcher.

 

Men människorna i sammanhanget förlåter, stöttar och tröstar. Till och med polismyndigheten ser mellan fingrarna och klappar den som ändrar sig på axeln: Samhället vill inte ha hämnd utan önskar god fortsättning till den som ångrar sig, som Gösta Cederlunds poliskommissarie sammanfattar upplösningen.

 

Filmen har visats några gånger på TV och finns därigenom tillgänglig på Kungl. bibliotekets audiovisuella avdelning.

Den starkaste kärleksupplevelsen

Kärleken är naturligtvis stor. Och utan kärlek ingen film, konstaterar Damernas värld, nr 1, 1944. Ja, kärleken är ju drivfjädern i de flesta filmers handling, och utan ungdom ingen kärlek liksom utan kärlek inget liv. Så därför frågar man runt bland det unga gardet i dåtidens svenska film om vilken som varit deras starkaste kärleksupplevelse: på film, nota bene!

En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.

Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:

Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.

Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."

Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!

Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.

Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.

Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.

Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]

Giftasvuxna döttrar [1933]

Naturligtvis har de tre systrarna, alltså de giftasvuxna döttrarna som fått namnge Sigurd Walléns film från 1933, Gösta Ekmans idolporträtt i glas och ram på byrån i sitt gemensamma sovrum. Kameran sveper förbi fotografiet redan i inledningsscenen. Och därmed är tonen satt, det här är tre flickor närvarande i sin samtid och med öga för det stjärnbeströdda. Vare sig det nu är verklighet eller blott en dröm.

 De tre unga damerna bor med sin mamma postvaktsfrun en halvtrappa ner i port nummer 36 på en namnlös Östermalmsgata. Men drömmarna ligger långt högre än fyra trappsteg i motsatt riktning uppåt, här duger inga hantverkare eller anställda. Ska flickorna i hamn ska det vara med våning, firma och garanterat stadig inkomst.

Vill man läsa texten med positiva ögon kan man här se en socialt drama där en ensamstående mamma kämpar för och drömmer om att skapa en hyfsad trygg och värdig framtid för sina älskade barn, hon strävar och skyr inga medel - om hon så behöver förnedra sig själv - för att kratta gången och ordna allt till det bästa. Det är rätt rörande om det inte stundtals skorrade rätt falskt: mamman är ohjälpligt fångad i minnen från sin ungflickstid då hon hade egna drömmar som hon nu, sedan dessa havererat, aktivt och under ett evigt flaxande och fixande lägger över på sina egna barn.

Här funnes knappt ett moln på förväntningarnas himmel om det nu inte vore för systern Lotta, d.v.s. Tengroth, som förutom att ha oturen att finna sig rätt alldaglig, utan stora drömmar och med ganska grå förväntningar också hunnit bli förälskad i en privatchaufför i uniform och knähöga snörstövlar och dessutom redan hunnit göra sig med barn med densamme.

Så här har vi ett tidens kvinnodrama med fyra personer inblandade, fem om vi räknar portvaktskärringen i 38:an som gör allt för att göra livet surt för de övriga. Mamman spelas av Karin Swanström, Birgits chef ute på Råsunda filmstad som vällustigt porträtteras i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv, lite runt och gammalteatraliskt revyartat. De båda systrarna görs av Karin Ekelund och Maritta Marke, den första ser mest rätt förskrämd ut och trots Dramatenutbildning gravt genomskinlig i sitt spel (10 år senare tog hon igen det med råge och visade t.o.m. brösten i en Hasse Ekmanfilm). Marke försöker spela välmålat vällustig men hamnar mest i det rent vulgära, dessvärre. Trots snygga underkjolar och silkesstrumpor.

Återstår Birgit som kan tyckas hamna i skuggan av medsystrarnas mer offensiva spel. Trots en nedtonad approach och färgskala i sin framtoning gör hon rollen med bravur: hennes ansikte lever, replikerna glider fram utan ensidiga utropstecken på slutet. Ögonen rättar sig efter det som sägs, hon hoppar jämfota när hon blir glad, hon för sig helt i samklang med scenstämningen. Så ung och redan så bra.

Trots detta så blir som det blir: manssidan dominerar. Efter strålkastarna släckts ner samlas Sture Lagerwall, regissören Sigurd Wallén och Einar Axelsson i studions herrum med sina cigarrer och stora whiskeygroggen och summerar dagens tagningar: de som de redan vet sig ha gjort så självklart bra. Sture som bara glider in i scenerna, underklassigt självklart självsäker i allt som inte handlar om att tillvaron konfronteras med den sociala hierarkin, då han går loss på ett lite ogenomtänkt sätt: spottar och fräser, svär och frustar. Men det går över förståss. Dessförinnan har han på sitt eget bröllop hunnit sjunga serenaden På livets krokiga landsväg (han är ju chaufför; text av Åke Söderblom) så trovärdigt det kan bli med en dubbad röst på ljudbandet. Men naturligtvis alldeles charmerande!

Och så regissören Sigurd Wallén själv som en rätt dryg direktör på modestudion Maison Landé där systern Marke blir avdelningsföreståndare med som främsta merit sina fräscha kurvor och sitt mottagliga sinne. En studio där mannekängerna går runt i utdraget åskådliga scener i bara underkläderna i väntan på att någon ska komma in för att be dem visa en klänning för någon kund. Scener, som om man nu inte själv vore så förtjust i dem, skulle kunna ge skäl att ge Wallén ett postfestum-epitet av gubbsjuka. Men Wallén spelar vällustigt och fryntligt på. Han tycker ju helt enkelt om sina flickor. Senare generationer kan tänka Åke Fridell när han var som bäst och utlevande i sina sena roller. Så spelar Wallén slaskigt sliskigt underbart!

Så blir han också den enda av huvudpersonerna som inte innefattas i det lyckliga slutet, fyra trappsteg under den där Östermalmsgatan, när alla möts på nytt, som i en slutscen i en gammaldags deckare. Där försonas de alla efter uppkomna misshälligheter och låter de sociala klyftorna utjämnas med ett vift av ett trollspö. Berg sjunken, djup stån upp. Och alla hittar plötsligt sin lycka, skål alla vänner, och Birgits Lotta är gravid, trygg och ler som bara en talangfylld 17-åring kan göra när det man kan ana är en karriär just satt fart...

Slutnotering: under första halvan av filmen bryts handlingen av flera musiknummer, signerade av - vem annars? - Jules Sylvain. Huvudrollerna sjunger sig igenom flera nummer: Maritta, Karin den gamla, Karin den unga, Sigurd, Sture som redan nämnts fast det egentligen är John Wilhelm Hagberg (fast vilken mim, Sture!), Einar Axelsson och så för den riktigt tålmodige: Birgit som sveper med i tonerna tillsammans med sina systrar i filmens slutminut, närmast kameran tittar hon rakt in i bild och bara...sjunger!

Post scriptum: Filmen visades idag på Cinemateket i Stockholm, på bästa eftermiddagstid. Inte många var förståss där, förutom ett antal vetgiriga filmstudenter, äldre filmentusiaster av solokaraktär och en sångerska specialiserad på tidens kupletter. Och det är förståss helt underbart precis som det är!

Jacobs stege [1942]

Nyligen nämndes Gustaf Molander-filmen Jacobs stege som en beröringspunkt mellan Birgit och den nyligen avlidna kollegan Gaby Stenberg. Den är dessutom rena vändkorset då en hel drös med kända namn från Tengroths övriga filmografi passerar kameran från alla håll och kanter: Sture Lagerwall, Bullen Berglund, Carl Björk, Marianne Löfgren, Sven Eric Gamble - de är alla där, vi har sett dem förut. Och vi kommer att se dem snart igen.

Dramat i sig är pekpinnebok över karriärismens raka väg mot himmelriket. No matter the cost. Skit samma vem som offras på vägen. Det finns bara en väg och den går uppför stegen. Det kan låta enkelt och måhända tunt men det skildras åtminstone bitvis med den lödighet och känsla som var Molanders signum. Jacob är i det här fallet Jakob från Första mosebok, han som i en syn såg den stege som förenade jorden med Gud. Den stegen anar också den bohusländske fiskarpojken Sture Lagerwall som sliter mot sjöarna, tomma nät, fattigdom och elände. Samt dessutom grosshandlare Möller som tar familjens hem för obetalda skulder.

Filmen är så gott som helt och håller Lagerwalls, historien bärs på Stures axlar, han är här åter den charmerande cyniker, bufflige förförare, orädde gåpåare som är hans paradroll. Och han gör det med den äran, faktum är att det enda tillfälle då han verkar lite obekvämt teatralisk är i de inledande scenerna från fiskartillvaron: en strävsam arbetare utanför salongerna eller i deras närområde verkar Sture inte riktigt veta hur han ska gestalta. Nå, han mobiliserar alla resurser han har: påhittigheten, snacket och alla flickor inom synhåll - alltså de han har nytta av - och inom en dryg timme har han klättrat upp till det översta skiktet i den lilla stad där han först prövade lyckan sedan föräldrahemmet gått förlorat. Solvent medlem i Köpmannaföreningen, ledamot i bankstyrelen sitter han så i flott våning med nyanlagd mustasch och lyssnar tyst då han nått den översta stegpinnen: när grosshandlarens vackra och minst sagt chica dotter - Gaby Stenberg - tar förnedringen i vacker hand och erbjuder sig själv i utbyte mot att fadern slipper göra konkurs. Sture förmåga känner vi till.

Vad gör då Birgit? Tengroths namn är måhända skrivet i versaler på affischerna som kvinnlig huvudroll i denna männens småstadsvärld, men i själva filmen syns hon inte mycket. I stort sett bara i tre scener, men å andra sidan är de alla centrala för vännen (ja, de är ungdomsvänner från fiskehålan) Stures utveckling i det här dramat. Den första är dessutom bedårande vacker: Sture har fått anställning i samma affär som Birgit och redan första natten smiter han in på hennes rum (en trappa upp från butikslokalen) och de talar om framtiden och hans drömmar, läs: hämnd. De sitter båda i profil, ner till skuldrorna, tungt skuggsatta samtalar de lågt med varandra, låter orden dras ut ur tystnaden mellan stavelserna, ansiktena vibrerar av längtan och liksom förundran. Det är riktigt stort skådespeleri med utsökt känsla för bild och komposition, ljus och mörker som lyfter fram människorna och de hjärtan som så vilset klappar på olika sätt, att betraktaren känner hur luften liksom tvekar mellan varje andetag.

Så plötsligt kysser han henne, länge och nästan ömt. Hon svarar, låter det ske, betraktar honom på nytt, de dröjande rörelserna när de åter får ögonkontakt och samtalet fortsätter. Det är tyst, det är enastående gestaltat av alla inblandade, såväl framför som bakom kameran.

Många svek senare sitter Birgit som hushållerska vid Stures middagsbord. Ett kort ögonblick trodde vi nog alla att när han kom hem till våningen och ropade "Eva" att han hade gift sig med henne, trots allt. Men nej, hon var bara anställd. Nu ombeds hon sitta ner medan han äter för han behöver pröva sin planer på någon, men hon förklarar klart och tydligt och vältaligt om vad andra människor - de utanför hans egen krets - egentligen tycker om honom. Hon är inte imponerad av vad han blivit, tvärtom. Ingen håller honom för stor. Han tiger, men orden tar. Sista scenen: Sture försöker ställa det mesta tillrätta, återförena lycka med kärlek, han förbluffar och vill vara dramats goda centralgestalt. Det kommer kanske lite plötsligt, att Birgit kunde tala för sin sak har vi förstått - men till den milda grad? Men å andra sidan är resans mål nått, överskottet behövs inte längre och efter lite inledande gnabb sitter ring på finger och ridån kan gå.

Detta bitvis rätt brutalt ärliga drama med gedigna prestationer över lag - Holger Löwenadler lyser, Hjördis Pettersson övertygar - finns tillgängligt för alla och envar på Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning. En promenad eller ett X2000 bort.

Sammanfattningen, från nånstans vid resans början:
Birgit: ”Lura? Man ska aldrig luta nån, det har man ingen glädje av i längden.”
Sture: ”Läs Bibeln då, läs om Jakob. Han var listig han. Han lurade och bedrog men Gud tyckte om honom i alla fall. Det är konsten: att vara knepig och lurig och ändå bli omtyckt. Då blir man rik också.”
Birgit: "Läs Bibeln lite bättre du. Jakob blev straffad, han brottades med Gud och fick ett slag på höften och blev märkt för livet.”
Sture: "Jag tänker inte låta någon märka mig. Så dum är jag inte. Nej. Jag ska gå stegen upp, pinne för pinne. Om jag måste brottas med någon på vägen, den blir det synd om.”
Birgit: "Jakob klättrade aldrig på någon stege, förresten. Han såg änglar gå på den.”
Sture: ”Jag går själv, jag. För säkerhets skull. Så når jag himmelriket fortare. Det himmelrike där Möller och sådana gör sig rika. När jag kommer dit, då ska de få konkurrens."

Gaby Stenberg [1923-2011]

Fru Gabriella Koch gick bort under förra veckan, säkert mer ihågkommen under sitt film- och flicknamn Gaby Stenberg. Och för en samtida generation förmodligen mest bekant som en av figurerna i TV-serien Rederiet.

Men det började långt tidigare än så: född in i en svunnen tid i ett avlägset kejserligt Japan kom hon redan som spädbarn tillbaka till Sverige, drogs i unga år in skådespelarfållan och hade i tidens anda en bred repertoar och talang: hon agerade under många långa år såväl på teater- som revyscenen, både här och där, samt deltog i en lång rad åtskilliga filmer. Förutom förståss att hon sjöng operett och spelade piano i koncertsammanhang.

Vid två (kända) tillfällen kom hon i närheten av tengrothska närområdet, dels som medspelare i filmen Jacobs stege från 1942 där hon som dotter till en skrupelfri grosshandlare sånär tvingas gifta sig med karriäristen och hämndgirige Sture Lagerwall för att förhindra familjens ekonomiska ruin. Det slapp hon dock då Sture istället i sista sekunden väljer sin gamla ungdomskärlek, hembiträdet Birgit.

Mer betydande i dessa sammanhang - om än inte i speltid - var hennes insats i Bergmans Törst som hustru till den uniformerade fähunden Raoul, huvudpersonen i Birgits debutnovell som behandlades i förra inlägget. Även här står hon alltså i någon sorts konkurrens till Birgit, som är makens lilla älskarinna. Även om det just här är Eva Henning som så att säga spelar Tengroth.

"Med sitt ovanligt älskliga utseende och spirande talang" som översiktsverket Svenska konstnärer uttryckte det redan 1943. Den recensionen gällde ännu så sent som 2008 då hon fick ta emot applåder från en fullsatt salong när hon tillsammans med Annalisa Ericson närvarade vid Cinematekets visning av den gamla filmen Kyss henne! från 1940 på biografen Sture.

Bilden ovan av den till synes evigt chica Gaby till vänster är tagen vid ett annat tillfälle de båda damerna var samlade, Annalisa till höger. Som tidigare sagts: det blir allt glesare bland de som en gång var med.

Sif Ruud [1916-2011]

Skådespelerskan Sif Ruud har gått bort vid hög ålder och med en gedigen spellista bakom sig, såväl på film och som på teaterscenen.

Fanns det då några mötespunkter med Birgit? Vad gäller film så spelade de båda i Åke Ohbergs 1940-talsdrama Dynamit och i Bergmans Törst där de delar en scen på Norra Kyrkogården och kör duett, eller snarare Ruuds roll gör en monolog, så energisk att Birgit hastigt måste lämna valplatsen.

Samma år - 1948 - hängde de helt visst backstage på Nya Teatern där de båda ingick i tripletten Henne vi glömmer, där tre enaktare samlats ihop till ett program i regi av Georg Funkquist. Birgit spelade i det första numret Livet är vackert och Sif i det sista, Rött i grått. Båda hade de Sture Lagerwall som motspelare, han körde nämligen i alla tre delarna.

"I farligt sällskap (1944)"

Redan före filmen På farliga vägar hade haft premiär började marknadens hjul att rulla: i Filmjournalen, nr 50, 1944 lanserades Branners film i form av en "bildnovell" med bilder och korta kommentarer som skissade upp handlingen utan att avslöja för mycket. Redaktionell reklam så att säga.

Den som hade oturen att missa senaste visningen, se förra inlägget, kan här ana sig fram till intrigen och få en visuell känsla av de inblandade skådisarnas karisma. Miljöerna i är de vanliga i tidens Stockholmsskildringar: borgarhem med viss klass och stil - gärna med etagetrappa i hallen och spännande gardinupphängningar, bättre restauranger med vita dukar och unga, sköna damer i eleganta hattar och pälsbrämade kappor uppassade av serveringspersonal i korta vita jackor.

På gatan är krigstidens vedstaplar en chic bakgrund till de snärtiga replikerna och de tomma körbanorna. Utanför ateljéfönstren vilar samma panoramabilder över ett idealiserat Gärdet klätt i vit funkis som så många gånger förr!

Att tidskriftsredaktören tillåtit sig en liten knorr på filmtiteln verkar ha berott på eget hugskottt: den preliminära titeln på filmen under arbetets gång ska ha varit För att finna varann, inget annat.

Ett par godbitar bara ur Ragnar af Geijerstams och Per-Axel Branners manus:

Bullen Berglund till sin dotter: "En modern kvinna av i våra dagar tycks ta mej fan kunna tillåta sig vad som helst! Jag skulle, sannerligen, ha lust att ge dej ett rejält kok stryk!"
Dottern: "Om det ändå bleve bättre genom det så!"

Och, avslutningvis, sista ordet till Sture: "Ja, vinet, serru, vinet tycker jag om!"

På farliga vägar (1944)

"Se glad ut - och du blir glad!" [Ingenjör Martin Lannier, 1944]

Sommaren är min själ inte förbi! Obekymrad av molnformationerna skiner solen fram i form av den statliga televisionens matinétablå: Per-Axel Branners filmdrama På farliga vägar, tisdagen den 18 augusti.

Filmen hade premiär på nyåret 1945, med huvudsakligen goda recensioner; Sture Lagerwall var Birgits motspelare vad gäller den manlige huvudrollen: den onde hallicken från Sonja nu transformerad till ingenjör med arvspengar i fickan. Det var också andra gången på kort tid som Birgit spelade dotter till Bullen Berglund, som också han skördade ett rättvist samtida beröm för sin tolkning. Under 1940-talet producerades förvisso rekordmånga filmer men kombinationsmöjligheterna var kanske lite förutsägbara.

Birgit gestaltar här fru Lannier, barnlös hemmafru som tycker att äktenskapet börjar gå lite på rutin. Efter att ha försökt piffa upp vardagen och samtidigt utmana den kaxige maken misstänks hon plötsligt för mordet på en ute på sta'n rätt ökänd fransk ingenjör och tillika förförare som av ett oblitt öde hamnat här i kalla Norden. Tengroth stultar i filmens inledande parti runt i en frisyr som kanske inte är den mest klädsamma på henne, "gummig" för att använda sig av Kid Severins vokabulär. Allt hon satts att bära gestaltar för övrigt idel runda former.

Innehållsmässigt har hon dock en roll som liknar de hon gjorde mot slutet av filmkarriären: kvinnor som av omständigheter kastas ut från den ombonade tryggheten, men också individer som med egen vilja söker sig bort från det som utåt verkar vara en harmonisk tillvaro, men som minsann inte alltid är det. Det är roller som på något sätt skaver och för över en sorts klåda på betraktaren. Sture däremot är ett i hemmamiljö galant energiknippe där alla bekymmer åker av som vatten på en gås i bästa form, näbben far skränande åt alla håll. Hans spel är bitvis så intensivt att man liksom pustar ut när han försvinner ur bild.

Hans hustru tar naturligtvis inte tillvaron lika enkelt, när ångesten och oron övermannar Birgits rollsfigur på ett mera konkret sätt tillåts hon släppa ut håret och, oj, blir plötsligt en samtida och modern figur!

En kort eloge till den franske skådespelare som här gör sin enda svenska filmroll: Michel André, snabbt och elegant blir hans en tolkning av fenomenet "fransk man, medveten om sin egen förmåga", något som heter duga. Filmen släpper dessutom fram en rad kvinnofigurer: obundna kvinnor som röker ikapp med herrarna över krogborden eller som puffar i ring kring salongsmöblemanget medan skvallret stod som spön i backen! Men också de som bundits till mer påvra förhållanden, t. ex. Sif Ruuds tolkning av Birgits svägerska.

Det hela reder naturligtvis upp sig till slut i detta lite lätta kriminaldrama: det visar sig att den opålitlige och hale charmören mött sitt öde i form av en av de kvinnor han svikit och Birgit, som aldrig hunnit komma så långt, går fri och försonas med sin man.

Även i notisskrivarnas värld verkar något ha hänt: i de kortfattade tv-tablåéerna har Birgit minsann återtagit sin position som huvudrollsinnehavare. Rätt kvinna tillbaka på rätt plats!

Birgit, 17: för ung för att gå i skola

Låt oss än en gång kliva bakåt genom decennierna, till en värld som inte längre är men som likväl en gång var avstampet till det som komma skulle. 1932, när man ännu kanske inte anade kraften i det högtryck som lurade bortom horisonten har unga Birgit Tengroth just avslutat sin andra huvudroll inom filmen, skärgårdsdramat Pojkarna på Storholmen och i Filmjournalen nr 41, 1932 ägnas ett par sidors bildreportage den nya stjärnan med den för mig obegripliga rubriken "Birgit Tengroth är för ung för att gå i SKOLA". Reportern med pseudonymen Remo sätter sig tillrätta med penna och notesblock och låter unga fröken berätta vad hon vill.

I alla fall är det journalistiska greppet så, 17-åriga Birgit ges intrycket av att haft en enorm svada och i ett par spalter verkar hon bara bluddrat på med en ungflickaktig entusiasm där nedtecknaren får stoppa in ett och annat skiljetecken för läsbarhetens skull.

"Asch, jag är så ointressant så det kan ni inte tänka er", inleder hon och klipper med ögonlocken, knycker på nacken och berättar sedan frejdigt självupptaget om sin utbildning, sina roller och om att vara en trofé i kamratkretsen. Hon är rätt frank och kan klädsamt glida in i ironier om sin egen begränsning: "Skolan, Operan och filmen - det var ju mycket på en gång för en så ung flicka som jag!" Så fick hon också pröva två gånger för rollen i Hans livs match innan regissör Branner var nöjd, men vad skulle han göra när han nu chansat och telegraferat hem henne från ferien nere på tyska Rügen.

Genom sitt lyckliga öde befriad från barnaårens skolplikt kostar hon på sig ett inlägg i dagens skoldebatt: "Att gå i skolan är väl för rysligt. Ja, nog var lärarinnorna och kamraterna väldigt snälla och rara, men tänka sig att ränna upp varje morgon vid sju-, åttadraget. Det är ju helt enkelt upprörande barnplågeri. Jag för min del tycker att ungarna både kan och behöver sova till framemot nio, tio."

Men i övrigt är det berättelsen om det senaste filmäventyret som dominerar, hon minsann lite hänförd av att fått komma så nära stjärnor som Fridolf Rhudin, Margit Manstad, Sigurd Wallén och Sture Lagerwall! "Sture Lagerwall är väl hygglig, tycker ni inte det!". Och en dansk prins seglade in och räddade Manstad från att drunkna. Förutom bad och lek med lokala småungar så var filminspelningen rätt arbetssam. Hon fick läras ett och annat: som att rensa strömming. Tretton (13) kilo innan filmcrewet var nöjt med handlaget. Påstår hon.

Och vad nu, då? Birgit har fått upp ögonen för sin motspelare Björn Berglund från förra filmen och påstår sig vilja spela in en hel räcka filmer med honom, som ett Sveriges svar på Janet Gaynor och Charles Farrell - ett av dåtidens mest exponerade filmpar, med en romans som utvecklades till ett famlande efter varandra medan de hela tiden gav efter för andra, samtidigt som de kommersiellt var sammantvinnade som ett par.

Men reportaget är rätt frejdigt, charmigt och förhoppningsfullt. Ett avstamp med den första vägsträckan inom synhåll, med betyg och rekommendationsbrev i väskan. Spelet kan börja.

"Er filmstjärnas autograf"

Det är tufft att vara filmstjärna, det vet vi nog alla lite till mans! Det kan vara jobbigt om man ska gno ihop till en någorlunda trygg, kanske kontraktslös ålderdom.

I Filmjournalen nr 49, 1934 uppmanas läsekretsen att utnyttja tidningens erbjudande om att förvärva nya autografkort. Några av de mest kända skådespelarna har suttit på tidningens redaktion och signerat fotografier som den intresserade allmänheten kan köpa. De publiceras i två serier innehållande fyra stjärnor vardera, serie A består av Tutta Rolf, Inga Tidblad, Fridolf Rhudin och Sture Lagerwall. Serie 2 innefattar Anne-Marie Brunius, Birgit Tengroth, Edvid Adolphson och Bengt Djurberg.

Skynda, skynda! hojtar tidningen: snart åker Tutta till Hollywood och har därefter varken tid eller möjlighet att signera fler! Och hur var det då med ålerdomen? Jo, av de 50 öre som korten kostar går 20 öre till Stiftelsen Höstsol och 20 öre till "filmfolkets välfärdsorganisation Pingstfonden". De återstående tio örena skall bland annat täcka portot. Korten var utformade som en enklare form av vykort med tunt papper och lite snett handklippta sidor.

Beställarna uppmanas ha ett visst tålamod: "De skådespelare som stå till tjänst med sina autografer äro nämligen icke alltid genast till hands, utan vistas på turnéer i landsorten, på filmarbete utanför Stockholm etc., vilket kan fördröja kortens expediering."

På bilden ovan, ur nämnda nummer, syns den kanske inte numera så namnkunnige skådespelaren Bengt Djurberg sitta och signera en bunt kort. Han har ett gediget arbete framför sig, men telefon finns på skrivbordet om filmbolaget skulle höra av sig. Och mycket riktigt, 1934 års telefonkatalog ligger intill.

Här intill ses några exempel på kort ur såväl serie 1 som serie 2, märk väl att Birgit verkar ha haft rätt bråttom, eller fått kramp i handen, för reservoirpennan har haft problem att hitta framåt. Dessutom kan man glädjas åt att den tidigare nämnda fotografen Anna Riwkin fått bidra med bilder, hennes omisskännliga logga pryder både Birgits och Sture Lagerwalls bilder.

En av den tidens filmentusiaster som tog sig råd att skicka efter dessa bilder var unga Anna Lisa Ohlson på Bagaregårdsgatan 20 i Göteborg, det är delar ur hennes kollektion vi här kan se.

Tengroth på tiljan 7: George och Margaret

Sedan 1937 ingick Birgit i teatersällskapet F.S. - Filmens Scen, och som bestod av fast engagerade skådisar vid Svensk Filmindustri, S.F. De hyrde in sig på fasta scener i Stockholm under vintermånaderna då filmjobben var fåtaliga och satte upp pjäser i egen regi, med sig själva i rollerna. 1938 leddes gruppen av Edvin Adolphson då man på Oscarsteaterns scen presenterade en engelsk komedi, George and Margaret.

Signaturen Philip den Magre var på plats i salongen vid premiären, och i Filmjournalen nr 11, 1938 presenteras ett tvåsidigt bildreportage kring det hela. Premiärpubliken var fulltalig, uppklädd och "redan på förhand välvilligt inställd", parkett bestod nämligen huvudsakligen av bekanta och goda vänner till skådespelarna och applåderna hördes regelbundet under spelets gång.

Pjäsen beskriver förvecklingarna i en dåtida kärnfamilj med Bullen Berglund och Gull Natorp som föräldrar och med Sture Lagerwall som son i huset. Denne hade tydligen en strålande kväll då han mer eller mindre kunde spela sig själv med full bravur. Recensenten antyder kanske att Lagerwall gjorde det lite enkelt för sig i all sin yvighet. Hans syster gestaltades av Birgit som "var sötare och charmfullare än på länge".

[På bilderna ses Birgit med två pekande medspelare: Sture och därunder Åke Ohberg.]

Även om uppsättningen tycktes tappa något i tempot efter pausen var det summa summarum en lyckad skrattfest. Och direkt efter föreställningen sjösattes också nästa föreställning! Eftersom Adolphson råkade fylla 45 samma kväll firades premiär och jubilar i ett och samma svep vid framdukat bord i foajén efter ridåfallet. Här minglade huvudstadens kändaste teaterkvinnor i vackra kreationer, här reste sig männen och höll "vackra tal".

Men utifrån vår synvinkel utvecklades det största dramat kanske vid sittande bord, förmodligen utan repliker men säkerligen med menande blickar och höjda ögonbryn hos de införstådda. Vid festbordets ena kortsida satt nämligen fru Adolphson, norskan Mildred Folkestad, mor till Edvins barn, och sex placeringar till höger om henne längs långsidan Adolphsons älskarinna sedan flera år, ensemblemedlemmen Birgit Tengroth.

Den med goda ögon kan se Birgit på fotografiet från bordet med ansiktet diskret halvt bortvänt rakt under serveringsdamen som syns på höger sida, fru Adolphson närmast kameran med fläta över skulten. Vem av de två som är mest besvärad återstår att reda ut, här möts i alla fall inte deras blickar. Däremot verkar Sture Lagerwall girigt sukta tvärsöver bordet.

Den strålande blick som däremot möter oss, tittarna, rakt genom vår tids scanner och förbi ett drygt halvsekel, direkt under den inklippte Edvins lyfta vinglas och med det egna nubbeglaset frejdigt höjt i vänster hand är den självlysande Karin Kavli - tvärtemot vad den blicken antyder spelade hon husa i pjäsen. Tur för fru Adolphson att hon inte hade den kvinnan att slåss emot.

Flickornas Alfred (1935)

Idag, måndagen den 14 juli, med högsommarvärme och seneftermiddagsregn, visade Sverige Television på bästa matinétid den av Edvin Adolphson regisserade Flickornas Alfred.

Historien utspelar sig en en mindre stad, eller tätort, utanför de stora städerna i dåtidens Sverige. Inledningsvis kan sägas att filmen, liksom flera från denna tid, mest gestaltar sig som ett etnologiskt drama av en tid sedan lång tid förgången, med replikföring och moralcodex som snarast associeras med dagens Saudi-Arabien än med samtidens verklighet. Ändå är det inte långt borta, de flesta av vår tids rollatorförsedda medmänniskor växte upp under denna epok där den rike kan köpa sig fri från moral, ansvar, rättvisa och skriven lag. Här gestaltar Anders Henrikson med undermåligt överspel dåtidens godsherremanér, här vandrar tidens småstadsdoktor i Carl Barcklinds gestalt omkring, mer lik en Lavrentij Berija vid Stalins begravning 1953 än en ömsint fader, här ställs högt mot lågt i form av kontrahenterna: på ena sidan en nyexaminerad föräldralös advokat Björk som åtar sig att stå upp för alla försvars- och hjälplösa, på den andra: friherrens son som befruktar pigorna på godset alltmedan han drönar runt mellan cigarrlådan och golfbanan. Om jag så att säga nämner att allas vår Sture, Lagerwall, gestaltar den ena karaktären och en mycket ung Georg Rydeberg den andre. Hur tror ni att rollerna fördelats?

Filmen inleds som ett lustspel där sympatiska, men blamerade, figurer ställs mot varandra och avslutas som ett rent klasspel, där delvis förstenade rollgestaltningar endast övervinns av kärlekens rop, denna överskridande lockelse från andra sidan. Så även här.

Och mitt i all denna turbulens: Birgit Tengroth som Birgit Brink, stadens lite glassiga läkardotter, trolovad med friherrens odåga till son men ohjälpligt förälskad i unge Sture som i filmbilderna närmast fysiskt nafsar efter hennes ansiktshud. Rollen är rättrådig, klar och tydlig - för att inte säga modärn. Hennes ögon vilar i kameran med ett rådjurs bottenlösa blick. Med de accentuerade höga kindknotorna och läckert påmålade läppsiluetter blir hon riktigt vacker. Rösten bär dessutom med en klang som tränger genom tidsepoker - liksom fylld av självförtroende visslar hon sig igenom ytterligare ett musikstycke.

Knappt fyllda 20, gestaltar här unga fröken Tengroth den person som snart skulle bli kloka fru Tengroth när hon efter att hört sin fars uråldriga, ska vi säga stendöda, förmaningar, rycker upp salsdörren och gastar:

"Jag blir hellre en nucka i hela mitt liv än jag gifter mig med Ulf von Harrebow!"

Bara mamma minns väl Birgit Tengroth påstod Katarina Wikars en gång i Sveriges Radio. Tyvärr verkar inte ens mamma göra det längre på systerföretaget. I Sveriges Televisions information om filmen och dess rollinnehavare nämns inte ens Tengroth trots att hon klart innehar filmens kvinnliga huvudroll! Skuggorna sluter sig.

Birgit slipper gå på gatan

Tidigare denna vecka körde SVT som eftermiddagsmatiné filmklassikern Kungsgatan [1943] i regi av den gamle filmräven Gösta Cederlund. Filmen är som kanske bekant baserad på Ivar Lo-Johanssons roman och skildrar en äventyrslysten statarflickas färd till Stockholm där hon rätt snabbt hamnar i s. k. dåligt sällskap och blir någon sorts lyxluder med bättre dansrestauranger som arbetsfält. Efter en tid i sus och dus, insvept i pälsar och med flashig funkisvåning, hamnar hon i alla fall på Sankt Görans sjukhus för behandling av onämnbar sjukdom. Sedan rasar det snabbt utför, hon snubblar omkring rejält på dekis och utan vare sig hopp, drömmar eller för den delen pengar.

Barbro Kollberg i huvudrollen är vacker som en dag, utsökt svalt sminkad och med en beslöjad, drömmande blick under tunga ögonlock. Hennes ungdomsflirt från vischan spelas av vår vän Sture Lagerwall som kanske känns lite vilsen i denna jordnära karaktär, klädd i arbetsoverall och jobbarkeps. Och runt om dem, ett gäng unga kvinnor som cyniskt och med en axelryckning gör sitt värv längs Kungsgatans trottoarer, hänger tillsammans på fik eller rumlar om mellan arbetspassen tills de försvinner en efter en. Den tidigare nämnda Linnéa Hillberg är också värd att nämnas, i rollen som ängslig och tröttsam morsa.

Nå, nu finns det en Tengrothkoppling till detta. Om man kan lita på Birgit själv så var det hon som ursprungligen var tänkt till huvudrollen, till och med kontraktet var påskrivet när hon plötsligt fick kalla fötter. Enligt henne var projektet tydligen alltför kommersialiserat, det var business och "pengar, pengar, pengar" som gällde. Hon antyder att gaget var därefter men det stank, som hon skriver i minnesboken. När dessutom Lorens Marmstedt samtidigt frestade med huvudrollen i Sonja - för betydligt färre kronor - var måttet rågat. Men Birgit hade en plan! Hon begärde företräde hos läkaren Nils Antoni, en dåtida auktoritet inom psykiatrin, professor i neurologi vid Karolinska institutet och ledamot av Vetenskapakademien. Därtill författare till ett stort antal skrifter inom professionen. En av dessa otaliga läkare som passerar revy i Tengroths skrivande.

Inför denne man lade hon fram sin syn på livet, hur upplägget var förblir ovisst men besöket gav vad hon (och Marmstedt) åstundade - ett sjukintyg som gjorde att hon kunde bryta kontraktet till Kungsgatan. "Jag slapp vara hora på Kungsgatan", avrundar hon anekdoten. Å andra sidan fick hon vara före detta i Sonja.

[Bilden: Kollberg visar upp minstingen i Vecko-Journalen, nr. 41, 1943. Inte ens efter så många år (1972) kan Tengroth låta bli att ge Kollberg ett tjuvnyp: "då gift med journalisten Guido Valentin, nu välbeställd krögarfru i Motala". Det är inte utan att det känns som att Birgit kunde vara rätt jobbig. Faktum är att Kollberg fick slita, som nybliven änka med småbarn drev hon Skansenteatern under flera år på 1950-talet, senare engagerad vid Norrköpings stadsteater (vid sidan av hotellverksamhet i Motala) - och därefter teaterpedagog i Göteborg. Välbeställd eller inte: så sent som 2004 var hjältinnan från Kungsgatan med i Kay Pollaks megasuccé Så som i himmelen, och 2006 syntes hon i Linus Tunströms mycket snygga TV-serie Mästerverket med Livia Millhagen och Ulf Brunnberg i underbara huvudroller! Ett rätt värdigt sätt att knyta ihop en karriär.]

Kollegor på vift: Sture Lagerwall

Den som en gång sett Hampe Faustmans film Sonja (1943) kan inte glömma Sture Lagerwalls iskalla kille i rollen som före detta sutenör till Birgit Tengroths Sonja. Ett alldeles utmärkt skådespeleri och Lagerwall var också en av tidens stora aktörer, såväl på film som på teaterscenen. Inte för inte var det ju också den gamle Gösta Ekman som en gång plockat fram ynglingen Sture och gett honom sitt beskydd och stöd.

Läser man en hyfsat ny biografi över Lagerwall skriven av f. d. Expressenjournalisten Ulf Kjellström, Sture Lagerwall, teatergeni - och busfrö (Norlén & Slottner, 2005) tonar dock en annan bild av vår Sture fram: en rätt krävande och oberäknelig typ som med sina evinnerliga practical jokes på och utanför scenen utsatte vänner och kollegor för den ena påfrestningen efter den andra.

Utöver detta verkar tillvaron ha haft två stående fundament: damer och drinkar. Gift åtskilliga gånger, och med den ena frun snyggare och mer välformad än den andra spreds det dock i Lagerwalls tidiga karriär ett rykte om homosexualitet genom hans närhet till och samarbete med Ekman. Inget kunde ju dock vara mer felaktigt. Spriten intogs på tidens nöjesställen: en värdig runda förbi Cecil bar, Strands bakficka, Fenix vid Adolf Fredriks kyrkogata, Auditorium (senare Vinterpalatset vid Norra bantorget), Bal Palais på Kungsgatan samt förståss Riche. Alltid Riche, där han hinkade ikapp med kompisen Hasse Ekman.

Och när glaset var tömt och notan fixad var det lätt att kila bort till Strandvägen 1 där stora delar av Hasse Ekmans Banketten utspelar sig, en film där Stures tolkning av en ovanligt slemmig rikemansson är näst intill fulländad. Och ytterligare en bit längre bort, nattrundans sista stopp: svartklubben Grotta Azurro, en f. d. potatiskällare på Grev Magnigatan 5, där dåtidens "alla" hängde.

Framgångarna inom filmen - och mängden filmer han medverkade i - genererade efterhand stora inkomster, vilket möjliggjorde ett stilenligt boende ute i Djursholm. Dessvärre ledde det också till trubbel med skattemyndigheten, en lång och sorgesam följetong som under många år kryddade Lagerwall med en misstänkt och förfinad doft av rättshaverist.

Tengroth nämns knappt i biografin av Kjellström, trots det möttes de åtskilliga gånger i jobbet, dels på teatern, dels i en rad filmer förutom Sonja: Pojkarna på Storholmen (1932), Giftasvuxna döttrar (1933), Flickornas Alfred (1935), ...som en tjuv om natten (1940), På farliga vägar (1944) [omslaget ovan] samt Synd (1948).

En säkert sann bild av fenomenet Lagerwall bjuds i boken Samtal med stjärnor: 20 skådespelarintervjuar av Allan Beer (Hugo Gebers förlag, 1953) där stjärnan själv på en sju sidor lång intervju får chans att ondgöra sig över såväl stort som smått: klimatet, svenskens grådaskighet, skatteväsendet, kändispressen, skådespeleri, teaterkritik, spritpolitiken, sin [andra] fru... Intervjun är uttryckligen gjord på, ja, Riche efter att Sture - som det heter här - "just fått sin dagliga vitamininjektion i baken."

[Den undre bilden, här intill, från Kjellströms bok: scenfoto från en oidentiferad uppsättning på Nyan.]

Sonja (1943)

En av Birgits filmer har faktiskt visats flera gånger på SVT:s eftermiddagsmatinétid, nämligen Erik "Hampe" Faustmans Sonja från 1943 som gått hela två gånger bara de senaste åren om jag lyckats hålla räkningen.

Manuset baserades på en pjäs av Herbert Grevenius som tidigare gått på Dramaten (1929) och som är en äktenskapsskildring i arbetarmiljö. Åke Grönberg spelar maken som jobbar på verkstad, ung, rund och ambitiös, och som under filmens gång avancerar till förman och Birgit är hans maka, Sonja, som sköter hemmet, ekonomin och håller maken borta från sitt tidigare rumlande. Paret bor i lägenhet nedanför Mariahissen, några trappor upp i hörnhuset där Bastugatan möter Brännskyrkagatan. Och in i denna idyll kliver Mr. Kool Kat himself, "Nick", slemmigheten personifierad och lysande gestaltad genom hela filmen av Sture Lagerwall som så fort han visar sig i första filmrutan får hela bilden att spricka. Inte nog med det: han flyttar dessutom hem till det unga paret!

Den lyckliga och husliga Sonja har nämligen en hemlighet i bagaget, en mörk historia som ingen - utom Nick förståss - känner till. I sitt tidigare liv var hon hålldam och gatflicka i Göteborg med Nick som sammanboende hallick, eller sutenör, som Cornelis sa. Och som hon "delade vinsten med" som han så rättrådigt berättar. Och nu utnyttjar han denna historia för att pressa den allt mer förtvivlade Sonja på pengar och dessutom fritt boende. Tengroths rollfigur får efter Stures ankomst en alltmer frånvarande, beslöjad blick som än vänder sig djupt inåt eller långt bort i fjärran, hur trevligt än personerna runt omkring henne har. Hon står plötsligt utanför alla sammanhang: skräckslagen.

När Nick slutligen börjar snärja Grönbergs lillasyster för att få henne i sitt garn vaknar Sonja upp, ingriper och ställer allt tillrätta, till priset av sin egen framtid.

Maken, den nyblivne förmannen, får nämligen spelet när Lagerwall med resväskan packad och klar slutligen berättar Sonjas historia. Han faller rakt genom golvet, vräker ur sig allt en förnedrad man kan säga till en kvinna han inte har kontroll över, slänger ut henne och koncentrerar sig huvudsakligen på pilsnerdrickande. Och det är här filmen känns förvånansvärt modern, med ett snarare kvinnligt perspektiv där damerna står för sanningsägandet, bl. a. Gunn Wållgren (under denna period fru Faustman!) i en självlysande scen mot filmens slut, medan karlarna mer eller mindre tuffar på i sina ogenomtänkta, sjävupptagna banor.

Jag tycker nog att filmen fortfarande håller och känns oväntat fräsch med genomgående starkt skådespeleri, även i biroller med Bengt Ekeroth och Barbro Fleege - någon som hört talas om henne? Manuset är också välskrivet och framför allt nyanserat där ingen av personerna framstår som enbart svarta eller vita, t.o.m. Nick tillåts få förtvivlan i ögonen och kan darra på rösten. Slutet kan dock kännas något jolmigt, när den stolta och nyvaknade Sonja går tillbaka till (den i detta läge mycket eventuella) tomtebolyckan så fort maken annonserat i tidningen efter henne, hänger av sig trenchcoaten i tamburen och börjar städa upp i den vid det här laget lätt stökiga ungkarlskvarten. Men, men: lyckan har ju sitt pris och det kan vara rätt starkt att gå tillbaka, trots allt. Maken Kurt är hursomhelst en erfarenhet rikare, och ser ut att kunna förvalta den.

Erik Faustman var när filmen kom 24 år och detta var hans andra film. Han var vid denna tid något så ovanligt som en regissör med vänsterperspektiv. Fram tills femtiotalets slut skulle han stå bakom en rad uppmärksammade filmer och dyker också upp som skådespelare här och var. I Sonja gör han på knappa minuten rollen som verkstadschef med knivskarp replik, en av filmens höjdpunkter. Redan 1961 var dock sagan all då Faustman dog i förtid, tydligen efter en period av rejält supande, 42 år gammal.

Här syns Faustman till höger med Birgit till vänster på en bild från samma år, 1943, men tagen i samband med inspelningen av Natt i hamn, debutfilmen, även den feat. Birgit.

Slutligen: tillåt mig citera Åke Grönbergs slutreplik när han upptäckt att den försvunna hustrun/slampan har återvänt till boet: "Säg ingenting. Vi talar inte om det. Vi glömmer det bara!" Även en karl kan lära sig något, känns betryggande. Tack, Hampe.