Diplomatfru & författarinna

I februari 1951 publicerar veckotidningen Hemmets Journal, nr 7, 1951 ett skrivet porträtt av Birgit, utan någon egentlig redovisad anledning - mer än att någon på redaktionen tycker att hon är bra på det hon tar sig för.

Efter en genomgång av filmkarriären, rikligt garnerad med filmtitlar, kommer man till den dagsaktuella situationen:

Under de senaste åren har hon också gjort sig ett namn som författarinna med novellsamlingarna "Törst" och "Nattportier" samt den självbiografiska skildringen "Julibarn", där hon med frisk förtjusning och inte så lite humor berättar om sin uppväxt i en barnrik medelklassfamilj i Stockholm åren efter första världskriget.

Det som gör dessa korta citat lite intressanta, och charmiga, är ju att de så uppenbarligen befinner sig mitt i skeendet, det som vi läser med facit i hand. Här fanns fortfarande så mycket ogjort, oskrivet och oupplevt. Som den anonyme skribenten skriver: vid den åldern har man fortfarande så mycket framför sig.

F.n. har Birgit Tengroth sitt hem i Washington, där hennes make, då han frånträdde posten som handelsminister, placerades i ekonomiskt uppdrag vid danska ambassaden. Det är ovisst, om hon någonsin återvänder till scen- och filmarbetet. Annars bör ju 35 år inte vara någon ålder som motiverar ett tillbakaträdande. men det går säkert lättare att förena diplomatfruns plikter med författarinnans än med skådespelerskans.

En liten personkarakteristik smyger sig också in i spalterna: "12 år gammal började hon vid Operans balettskola, som i henne hade en av sina flitigaste elever. Det är ju en läroanstalt som kräver mycket, men Birgit Tengroth har aldrig ryggat tillbaka för arbete."

"Svårare hade den unga scenentusiasten att komma in vid Dramatens elevskola. Hon sökte dit ett par år efter debuten i Branners film men sprack ömkligen på prövningsuppgifterna. Vilket emellertid bara gjorde henne fastare besluten att slå igenom som skådespelerska utan dramatenskolans hjälp."

Detta lilla envisa energiknippe porträtteras också med hjälp av bild: ett foto ur sviten från filmen Törst: moget, beslutsamt och rentav vackert.

Ur egen fatabur 3

"De får skylla sig själva..."

Det är naturligtvis opassande att gotta sig i andras elände, inget sunt kommer ut av det förutom tvivelsmål på berättarens självbild och mörkerseende. Men här är det Birgit som citerar sig själv; med dessa ord försökte hon vifta bort det faktum att när hon någon gång under 1930-talets första år [1931 eller senare då hon gick ur Balettskolan) hade sökt in på Dramatens elevskola kuggades hon vid inträdesproven.

"I hjärtat desperat men utåt en bild av exalterad tillförsikt", beskriver hon senare i sitt artikelporträtt av Ingrid Bergman det egna agerandet och förklarade sitt halvdesperata uttalande ovan, "Vår tro på oss själva var som en flagga, ett segel, ett hurra! Men jag var innerst inne rädd".

Här syns klasskamraterna Birgit aldrig fick, två elevkullar från de år det gällde.

Den översta bilden visar årgångarna 1929-31, sittande andra från vänster syns den nyss nämnda Solveig Hedengran, med blicken skyggt någon annanstans, och på det undre fotografiet poserar årskurserna 1931-33 med den förhatliga Ingrid Bergman självsäkert leende och med full koll på soffans armstöd. I bakre raden står för övrigt även Gunnar Björnstrand och bakom Bergmans vänstra axel ler Signe Hasso.

Karriärmässigt innebar stukningen dock inget problem för Tengroth: redan under 1931 spelade hon sin första huvudroll ute i Filmstaden, handplockad av Per-Axel Branner och sedan följde engagemangen på rad, men visst: en tagg, ett törne satt kvar i själens innersta skrymsle. Oavsett alla dramatiska gester inför de som råkade stå närmast.

[Bilderna hämtade från Ingrid Luterkorts bok Om igen, herr Molander! (Stockholmia, 1998) om elevskolan genom åren.]