Förr eller senare måste vi komma fram till Tengroths förhållande till skådespelerskan Ingrid Bergman, ett litet riskabelt eller rentav tveksamt steg eftersom det oundvikligen ställer Tengroth i en något ofördelaktig dager. Den internationella stjärnan mot den förbisprungna bygdegårdstalangen; den kontinentala skönheten mot den litet rundnätta landsflickan. Självsäkerheten mot ångest med andnöd. Att Birgit hyste agg till sin kollega och konkurrent är allmänt bekant och inget hon själv hymlade med, hon har satt det på pränt flera gånger. Och, faktiskt, hennes uppriktighet mixad med den sedvanliga självdistansen gör hennes redogörelser både bitska och roande. Hon skonar ingen, "allra minst sig själv. Hon visste hur man kan darra av självförtroende" som Katarina Wikars säger i sitt radioprogram.
Det började inget bra. Den snart tjugoåriga Stjärnan från Filmstaden får au passant höra att en ny flicka är på väg in på Dramaten och att denna nya är så slående lik Birgit att man skulle kunna ta fel, "ryggen blev rak som en eldgaffel...jag var ett djur som vädrade fara", berättar hon. Inom kort är fröken Bergman tätt inpå: Tengroth stormar in på kontoret för att få ett kontrakt omskrivet (för Ungkarlspappan, 1935) och gaget höjt. Ånej, blir svaret, nu finns det en ny förmåga tillhands som är så lik Tengroth att det är bara att byta: filminspelningen stoppas också och Bergman får provfilma. Birgit faller tillföga och får tillbaka rollen, "men det låg i luften att något inträffat. En ny stjärna hade fötts." Och inom kort är vi där: Bergman drar in på Filmstaden och plockar roller. Formellt är de två kollegor men Tengroth sitter med fallande självföretroende inne i sin loge och hör genom väggen Bergman skratta och diktera därute i korridoren.
Se bilden här: de spelar komedi mot varandra på Oscars [Jean, 1936]: Bergman i den kvinnliga huvudrollen, Tengroth som husan iklädd näpet förkläde och söt liten hätta. Säg, vem vet sin karriär är på uppåtgång, vem ligger efter redan vid andra kurvan?Många, många år senare, 1954, drar Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman in på Stockholmsoperan med en turnérande uppsättning om Jeanne d'Arc. Stig Ahlgren går dit och publicerar sedan en imfam krönika i Vecko-Journalen där han skriver heder och ära av Bergman: hon är ingen skådespelerska, hon reser runt och visas upp för pengar, en affärskvinna som iskallt spekulerar sig till vinsterna. "Hon är kall som en räknemaskin" som Tengroth skrev i ett annat sammanhang. Ahlgrens krönika vållade en folkstorm utan like och han fick likblek erkänna för sig själv att han gått för långt: prenumerationer sades upp, han mordhotades och fick skithuspapper i posten. Signaturen "Bildad Vecko-Journalen-läsare" sammanfattade:
Flintskalle! Far åt helvete ditt jävla as, skithög, fanskap, jävla lumphög, sathelvete!
Och att det var Tengroth som låg bakom anses numer självklart. Ahlgrens operabesök föregicks av en supé i sällskap med Annalisa Ericson och när det var dags att bryta upp väste Birgit (som stannade hemma): "Ahlgren, du skulle bara våga skriva ett enda vänligt ord om Ingrid!". Resultatet, krönikan, finns att läsa i Gustaf von Platens Min vän Stig Ahlgren (1997): Att visa sig för pengar. von Platen är för övrigt i sin efterföljande kommentar beredd att ge Ahlgren rätt, Bergman var, vid denna tid i alla fall, en rätt tunn och halvkass skådespelerska.
Vi låter naturligtvis Birgit få sista ordet:
Här säger sig läsaren: Tengroth var avundsjuk. Ja, det var jag. Med det var inte ett utslag av simpel jalousie de métier. Jag var avundsjuk på hennes svalka och friskhet, avundsjuk på att hon var så klok och riktig, på hennes härliga förmåga att möta och avfärda motgångar med ett klingande skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar