Birgit minns: Signe Hasso

Sveriges television körde för en dryg vecka sedan på bästa eftermiddagstid filmen Karriär från 1938 i regi av Schamyl Bauman, en alldeles strålande berättelse om ett fritt teatersällskaps vedermödor och lyckans lynnighet. Förutom den alltid imponerande Sture Lagerwall i den manliga huvudrollen var filmens stora stjärna den 23 år gamla Signe Hasso, en, måste man säga, helt underbar varelse.

Fru Hasso, född Larsson, var en månad yngre än Tengroth. Född i Stockholm möttes deras stigar tidigt i samband med uppsättningen av pjäsen Flickor i uniform på Blancheteatern 1934. En föreställning som blev Hassos stora genombrott och i en artikel i Vecko-Journalen, nr 13, 1952 skriver Birgit ett porträtt av sin före detta kollega och minns där repetitionsarbetet inför pjäsen och succén som följde. Signes succé vill säga, Tengroth påpekar ödmjukt att hon själv hade en mycket enkel och okomplicerad roll. Istället ramlar Hasso in på scenen i samband med en tidig kollationering, nittonårig, redan gift och mor, utan direkt erfarenhet förutom ett par reklamfilmer och från första stund tar hon scen, regissör och uppsättning i besittning.

"Jag vill bli så stor att jag kan tala alla världens tungomål och bli förstådd av hela världen!" utbrister Hasso under repetitionernas gång och Birgit knycker på nacken åt en sådan förmätenhet och kan först senare identifiera yttrandet som taget ur Apostlagärningarnas andra kapitel och den heliga Andes utgjutning. Och visst, påpekar Tengroth, utgjöts Anden över den teaterscenen!

Birgit kan dock inte hålla inne med ytterligare funderingar: efter succén greps Hasso av "panisk rädsla" att förlora hettan i sitt spel, alltså kastade hon sig ut i vimlet, ut bland människorna, superade och gick på nattklubb: "Hon kom in i den där livsföringen som inte stoppar, inte stoppar...den ständiga upprivenhetens perpetuum mobile. Tanklösa människor avundas skådespelare deras sorglösa liv, beundran, publicitet, nattliga fester. De är nog sällan lyckliga", fortsätter hon och hon borde väl veta. Yrkets förbannelse är att, och sedan citerar hon Edith Södergran: "se till att varje dag hämta friska blommor från helvetet."

Sedan sticker Hasso till Hollywood, vilket aldrig erbjöds Tengroth, och hon berättar att där minsann platsade inte en skådespelerska som Hasso, hon var dömd på förhand. "Stora aktriser gör sig endast undantagsvis på vita duken". Istället fick hon slita hund i b-filmer, stå i kö och vänta men gav aldrig upp, "från sina hårda uppväxtår förde hon med sig ovärderligt kapital, utvunnen ur besvikelser." Nu, säger sig Birgit dock ha sett Hassos namn i meterhög neon i New York, hon hade slitit sig upp igen och författaren säger sig glädjas därvid, men fan tro't! Texten igenom finns allt en litet njugg ton, ett törne, en knapp förnimbar men skavande irritation.

Reportaget avrundas dock lite galant med en bild som förenar avundsjuka och erkännande: från en gemensam promenad längs Strandvägen, Hasso i ny-, men felsydd, promenaddräkt, med en barnvagn som var både ful och till låns och en baby på tok för stor och tung. Stjärnan går där med långa kliv, svettig och utmärglad, men runt henne, ser Tengroth, skiner likt en gloria tron på teatern, på framtiden och familjen.

[På bilden, ur Vecko-Journalen, flankeras den självlysande Hasso av sina medspelerskor på Blanche: t.v. den för mig hittills okända Solveig Hedengran och till höger - som alltid på andra sidan skarven - vår hjältinna.]