Vi har tidigare närmat oss Nya Teatern, den scen som låg vid Regeringsgatans norra ände och som under det tidiga 1940-talet drevs av mångsysslaren, regissören, skådespelaren, författaren, direktören Per-Axel Branner - mannen som en gång i tidernas morgon skickade telegram till Sassnitz och därmed startade Tengroths filmkarriär. Under dessa ofärdsår ledde Branner arbetet på den lilla teatern där man omväxlande gav dramatiska, låt oss säga tunga, pjäser och mer revyaktiga alster samt en återkommande typ av litterära kabaréer med samtidskommentarer och musik av Lillebror Söderlund. Dessutom en sorts återkommande kulturaftnar där poesi, prosa och musik blandades med dramatik med utvalda nationsteman. Branner har beskrivit tiden i sin välskrivna och njutbara bok Vår lilla teater (Bonniers, 1944) som alltså egentligen är en biografi av en teaterscen under några korta, händelserika år. Här passerar alla inblandade, från direktören själv ner till biljettförsäljerskan (i ett rätt roligt munhuggeri med chefen/författaren). Här beskrivs med- och motgång, ekonomiska tvister och politiska ränker och regeringsdekret. Teatern höll sig med en någorlunda fast ensemble med Stig Järrel, Gunn Wållgren, Willy Peters, Anders Ek, Nils Kihlberg, Sture Lagerwall, Bengt Ekerot, Irma Christenson och Inge Waern som några namnkunniga. Men här framträdde också Karin Kavli, Gunnar Björnstrand, Bullen Berglund och Eva Henning. Och detta var scenen där Karl-Arne Holmsten fick sitt dramatiska genombrott! Gammalt blandades med nytt, tidens stora namn föstes ihop med en yngre skara aktörer som gemensamt, verkar det, lyckades leverera en dynamisk repertoar.
Nå, på dessa sidor kommer kanske också svaret på den "gåta" som tidigare berörts: när och hur och varför titulerades Birgit teaterdirektör på ett veckotidningsomslag 1941? Branner nämner i sin genomgång att han uppvaktades av "några aktörer, vilka med mig som regissör och Söderberg som dekoratör ville för egen kostnad spela på vår lilla teater. De hade valt Ung kärlek av Samson Raphaelsson, en pjäs som under titeln Fire unge menniskor spelats av en bejublad och begåvad kvartett norska skådespelare, en del år tidigare."
Det var alltså grupperingen Tengroth, Rydeberg, Fant och Roeck Hansen som drog in i dessa "kamratliga och trevna" lokaler som Branner uttrycker det. Och sätter man upp något för egna pengar kanske man tituleras teaterdirektör?
"Vi kände oss först som vilsna fåglar, men efter några veckor fattade även de vår ton. Vi hade ett mycket behagligt men intensivt repetitionsarbete i 11 dagar och premiären slog så väl ut att pjäsen upplevde 50 föreställningar."
Även längre fram passerar Birgit som hastigast. I januari 1943 hade scenen stor succé med pjäsen Jag har rätt att älska av Denys Amiel. Uppsättningen lämnade Nya Teatern för Göteborg och for sedan på en omfattande landsortsturné, sammanlagt 131 föreställningar - och vem hade köpt in pjäsen under ett besök i Paris? Och sedan ställt den till Branners förfogande? Jo, allas vår Birgit - inte bara filmstjärna utan även teatermecenat! Eller var det en gentjänst för att Branner en gång gett henne såväl filmen som Edvin Adolphson?
Vi får säkert anledning att återkomma till denne Branner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar