Visar inlägg med etikett emil fjällström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett emil fjällström. Visa alla inlägg

måndag 15 april 2013

Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.



Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.

tisdag 5 juli 2011

Karl för sin hatt [1940]

"Men, snälla Ni, inte får man säga som det är, inte!" [fröken Gun Bergström, 24 år, Östermalm, Stockholm]

Dags för ny sommareftermiddagsmatiné! Dagens drama startar som en skissartad light-version av På liv och död, med en drös snabba skidåkare som svischar enligt tidens mode nerför det norrländska kalfjällets branter, ystra storstadsungdomar på fjällhotell och ensam ung dam som kommer ifrån gruppen och anmäls saknad. Fjällräddningsgrupp kommenderas ut att söka efter henne.

Men det rätar snabbt upp sig: efter några minuters filmtid har Gun (Tengroth) hunnit räddas mitt inne i djupa fjällskogen från en fallande gran av den för tiden sällsamt orakade Adolf Jahr som råkar vara inblandad i skogsavverkningen. Unga damen bärs avsvimmad hem till skogskojan en bit bort längs stigen och innan hon helt kommit till sans igen har Lill-Ola (Adolf Jahr) passat på att raka sig. Vilket ger omedelbart resultat: stockholmsflickan Gun finner sig i att med illa dold iver tvingas övernatta ensam med Jahr i storskogen, långt bortom allfarsvägarna. Här har vi händelsernas startpunkt.

Filmen, regisserad av en pålitlig Schamyl Bauman, består i stort av två delar: dels en sorts satir där den lille mannen från landsorten tvingas möta huvudstadens förvirrande och labyrintartade kungliga byråkrati: man jagar från det ena ämbetsverket till det andra.

Dels också en rapp komedi om lantisars möte med den välbeställda borgarklassen downtown Stockholm. Lill-Ola och hans farbror Stor-Ola (ja, så man vet vem som är vem) far till Stockholm för att slåss för sina rättigheter gentemot Bolaget men kanske mer för att få träffa unga Tengroth, fröken Bergström, bosatt med sin familj ståndsmässigt på Strandvägen 116. De två Olorna konverserar sinsemellan på en slags obegriplig Filmstadennorrländska där bara enstaka ord och uttryck kan identifieras av oss sörlänningar men tack och lov växlar de till rikssvenska när så krävs så att de kan kommunicera med ämbetsmän, borgarbrackor och unga skönheter.

Gun fyller 24 år! Och mitt i uppvaktningarna dyker Adolf upp, inbjuden som han blev däruppe i den insnöade skogshuggarkojan. På kvällen är det stor bjudning, frack påbjuden, och det är här som den snabba dialogen skjuter fart med friska syrligheter och muntra sanningar. Guns kompisgäng är en samling snobbiga snorvalpar med, ska vi kalla det bristande förståelse för livet bortanför Stureplan och Cecil och den stilige Adolf väcker ont blod genom sin blotta närvaro, även om de unga damerna flashar med ögonfransarna och suckar uppgivet. Det finns en rätt oemotståndlig tagning där kameran följer bordet och låter middagsgästerna i tur och ordning diskutera hans närvaro. De sekunder Gudrun Brost för ordet är värda sin eventuella vikt i guld. Även Stor-Ola charmar de äldre damerna genom sin avspända oförståelse för allt vad etikett heter.

Birgit spelar filmen igenom med en lysande självsäkerhet, hon är märkbart bekväm i rollen, miljöerna och med manuset som hon framför med en elegans, snabbhet och skärpa som verkar helt vara hennes egen. Rollerna är för övrigt in i minsta tjänsteflicka gediget besatta och det bubblar av en sorts munterhet även när stämningen går i moll.

Tre namn måste dock nämnas innan vi kommer till slutet: Emil Fjällström som Stor-Ola, den trulige norrlänningen, respektlös för allt och alla utom sin egen lättstötta självkänsla. Stig Järrel, strulputte och fyllkaja par excellence utan några bekymmer bortanför det han råkar se rakt framför sig.

Och så Hasse Ekman som är inblandad i manuset, vars dialog och formuleringar så tydligt kommer från hans penna, präglat av camparis och lättsinnig spjuveraktighet med tydlig skuggkant: så nära en hasse-film man kommer utan Ekman själv.

För övrigt borde någon, i ett annat sammanhang, skriva en essä om Hasse Ekmans gestaltning av borgarfruar, denna rad av till synes bortskämda medelåldersvåp kopplade till äkta makar med position, anständigt boende, pengar och ständiga statusbekymmer.

Nåja, lyckligt slut blir det till slut: Birgit far till Jämtland på nytt för att söka upp Adolf Jahr och reda ut en del bekymmer som uppstått under resans gång. Och här fegar filmen ut en del, det visar sig nämligen att de båda skogshuggarna i själva verket är lokala hemmansägare med stor gård och vida ägor. Birgit ser allt lite lättad ut i slutscenen.

tisdag 4 maj 2010

"Rospiggar (1942)"

Kors i taket den 3 maj 2010! Sveriges Television visar på bästa måndagseftermiddagsmatinétid en av Birgits filmer: Rospiggar från 1942 i regi av Schamyl Bauman. Här rullar Roslagens hela charm förbi i svartvitt, likt en föregångare till televisionens egen Hemsöborna någon gång långt senare under 1960-talets senare år.

Filmen är baserad på olika skrifter av Albert Engström, intellektuell skärgårdsnisse, författare och konstnär, dessutom Strindbergs kompis med mera, med mera. Alla som till äventyrs bläddrat igenom hans samlade karikatyrer och skämtteckningar finner sig väl till rätta i den här filmen: typer och gubbar balanserar lite vingligt på strandsten och kobbar - naturligtvis med koppen full av kaffekask.

Dramat i sig är knappt värt att redogöra för: skärgårsbonde går ner sig i isvak, oäkta son flyter upp i de efterlämnade papperen och likets granne och bror ger sig in till stan - Stockholm - för att finna och slutligen pröva den nye släktingens förmåga att göra rätt för sig. Motorn i allt detta är skådisen Sigurd Wallén som grimaserar, stönar och stånkar sig genom filmen på ett stundtals roande sätt, även om det i längden blir rätt enahanda och i sanningens namn ganska tunt. Han flankeras av vännen Emil Fjällström som med tofsigt getskägg gestaltar en grannbonde med äktenskapliga problem som bäst löses genom att öppna ytterligare en butelj.

Fjällström gör en duglig insats, gänglig och skinntorr svajar han med det yttre skärgårdsbandet i fonden, gormar och suckar likt en Åsa-Nisse med tillfälligt engagemang på Dramaten. Samme skådespelare skulle parallellt med denna film göra en
hyfsad insats i en annan Tengrothfilm: Kan doktorn komma? Även Sigurd Wallén var en gammal bekant till Birgit: tio år tidigare hade han regisserat Pojkarna på Storholmen, en av Tengroth första filmer. Även den med skärgårdsmotiv, Walléns egen hemmaplan!

Resten är mest enkla figurer och krumsprång, kanske med undantag av berättelsens unge man: den evigt bländande Karl-Arne Holmsten. Hans rollfigur bedåras av och uppvaktar också rätt snart flickan Anna som är någon sorts piga, eller snarare fosterdotter i huvudrollens boende. Det är här någonting händer. För Birgit ror minsann inte bara fosterfar Efraim Österman i en autentisk filmsekvens - och ror också hela rollen mot fast land! Här bottnar det plötsligt, här finns en äkthet i spelet, i gestaltningen av en flicka som kanske fastnat i en roll och som trosvisst försöker göra det bästa av det, men som också är medveten om tillvarons begränsningar, det andras möjligheter och den eviga längtan bort. Tengroth lägger blicken på andra sidan, över fotografens axelparti, vidare förbi tittaren själv och försvinner stundtals ut ur filmen, river stumt hål i celluloidremsan och blottar plötsligt betraktarens nakenhet och ensamhet. Minuten därpå kvittrar hon på nytt förtjust och käftar emot de inskränktas eviga sanningar och låter åtminstone en enskild individ i denna vattenomslutna värld gå sin egen väg.

Så, well done, Birgit! Vad jag kan förstå fick också filmen i stort ett gott bemötande av samtiden, den innehöll ju alla drag av humor, superi, kacklande sura fruntimmer medan individualismens och gränslandets evigt rosiga äppelkinder gav svalka åt en förhärjad samtid. Allt tonsatt av Evert Taube och Jules Sylvain, detta kunde naturligtvis inte bli en besvikelse!