1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.

Cinemateket 2012

Även om Birgit Tengroth med all rätta kan tyckas diminutiv i vår samtid finns det nu chans att se henne larger than life. På filmduken, hennes halva hemmaplan.

 I alla fall om man är stockholmare eller nära på: Cinemateket på Filminsitutet visar nämligen under augusti månad två Tengrothfilmer. Ungdomsverk visserligen, men ändå. Fullscreen är det ju hur som helst.

Först kommer nu på onsdag, den 15 augusti, Sigurd Walléns Giftasvuxna döttar från 1933 under rubriken "100 svenska filmer du måste se". Hur många som får tillfälle kan man fråga sig då filmen startar på den mycket tittarvänliga tiden kl. 16,00 eftermiddagen! Men den som tar sig tid får här tillfälle att se den ännu 17-åriga Birgit glida in på scenen i delad huvudroll med generationskamraterna Maritta Marke och Karin Eklund. Förmodligen en enkel komedi men med sprittande livsglädje och bejakande underkjolar och framåtanda.

 Därefter, lördagen den 25 augusti, visas Gustaf Molanders Synd från 1928 som ett inslag i 100-årsminnet av August Strindberg. Filmen kan anses som Birgits tredje film, trots hennes 13 år. Hennes roll är här något anonym: "Grannflickan". Efter denna medverkan blev det ett hopp på fyra år till nästa film, hennes egentliga huvudrollsdebut i Branners Hans livs match. Men det är ju en helt annan historia.

Och slutligen: Filminsititutet har - naturligtvis - i tidens anda helt mörkat Birgits medverkan i båda dessa filmer i sin annonsering och programblad. Men det är bara att svälja förtreten och beslutsamt ta sig till biografen. Det lär dröja tills ett sådant tillfälle kommer tillbaka!

"Rospiggar (1942)"

Kors i taket den 3 maj 2010! Sveriges Television visar på bästa måndagseftermiddagsmatinétid en av Birgits filmer: Rospiggar från 1942 i regi av Schamyl Bauman. Här rullar Roslagens hela charm förbi i svartvitt, likt en föregångare till televisionens egen Hemsöborna någon gång långt senare under 1960-talets senare år.

Filmen är baserad på olika skrifter av Albert Engström, intellektuell skärgårdsnisse, författare och konstnär, dessutom Strindbergs kompis med mera, med mera. Alla som till äventyrs bläddrat igenom hans samlade karikatyrer och skämtteckningar finner sig väl till rätta i den här filmen: typer och gubbar balanserar lite vingligt på strandsten och kobbar - naturligtvis med koppen full av kaffekask.

Dramat i sig är knappt värt att redogöra för: skärgårsbonde går ner sig i isvak, oäkta son flyter upp i de efterlämnade papperen och likets granne och bror ger sig in till stan - Stockholm - för att finna och slutligen pröva den nye släktingens förmåga att göra rätt för sig. Motorn i allt detta är skådisen Sigurd Wallén som grimaserar, stönar och stånkar sig genom filmen på ett stundtals roande sätt, även om det i längden blir rätt enahanda och i sanningens namn ganska tunt. Han flankeras av vännen Emil Fjällström som med tofsigt getskägg gestaltar en grannbonde med äktenskapliga problem som bäst löses genom att öppna ytterligare en butelj.

Fjällström gör en duglig insats, gänglig och skinntorr svajar han med det yttre skärgårdsbandet i fonden, gormar och suckar likt en Åsa-Nisse med tillfälligt engagemang på Dramaten. Samme skådespelare skulle parallellt med denna film göra en
hyfsad insats i en annan Tengrothfilm: Kan doktorn komma? Även Sigurd Wallén var en gammal bekant till Birgit: tio år tidigare hade han regisserat Pojkarna på Storholmen, en av Tengroth första filmer. Även den med skärgårdsmotiv, Walléns egen hemmaplan!

Resten är mest enkla figurer och krumsprång, kanske med undantag av berättelsens unge man: den evigt bländande Karl-Arne Holmsten. Hans rollfigur bedåras av och uppvaktar också rätt snart flickan Anna som är någon sorts piga, eller snarare fosterdotter i huvudrollens boende. Det är här någonting händer. För Birgit ror minsann inte bara fosterfar Efraim Österman i en autentisk filmsekvens - och ror också hela rollen mot fast land! Här bottnar det plötsligt, här finns en äkthet i spelet, i gestaltningen av en flicka som kanske fastnat i en roll och som trosvisst försöker göra det bästa av det, men som också är medveten om tillvarons begränsningar, det andras möjligheter och den eviga längtan bort. Tengroth lägger blicken på andra sidan, över fotografens axelparti, vidare förbi tittaren själv och försvinner stundtals ut ur filmen, river stumt hål i celluloidremsan och blottar plötsligt betraktarens nakenhet och ensamhet. Minuten därpå kvittrar hon på nytt förtjust och käftar emot de inskränktas eviga sanningar och låter åtminstone en enskild individ i denna vattenomslutna värld gå sin egen väg.

Så, well done, Birgit! Vad jag kan förstå fick också filmen i stort ett gott bemötande av samtiden, den innehöll ju alla drag av humor, superi, kacklande sura fruntimmer medan individualismens och gränslandets evigt rosiga äppelkinder gav svalka åt en förhärjad samtid. Allt tonsatt av Evert Taube och Jules Sylvain, detta kunde naturligtvis inte bli en besvikelse!