Visar inlägg med etikett fjällvärlden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fjällvärlden. Visa alla inlägg

tisdag 28 maj 2013

Birgit på semester, nyår 1940/41

I väntan på en just slutredigerad och inom kort publicerad bok om den svenska filmhistoriens avtryck i landskapet Jämtland, låt oss göra ett snabbesök i 1940-talets skidort nummer 1: Åre.

I Filmjournalen nr 4, 1941 har skvallerspalten Veckans Philip den Magre ett längre inlägg från den fjällvistelse Birgit Tengroth just avslutat i den jämtländska fjällvärlden. Det verkar handla om ren rekreation, en välförtjänt avkoppling i januari 1941: Birgit i sällskap med väninnan Marga Frunck. Fru Frunck rar alltså i det här numret skrivit följande reserapport som ger en så välfångad bild av vår 25-åriga hjältinna - den tiden då allting hände - att jag inte vill missunna eftervärlden det porträttet:

"Det kommer en blå- och vitklädd skidåkerska rutschande utför ett av Åreterrängens mest förrädiska stup. Ögonen lysa av dödsförakt, kinderna glöda av den friska luftens klädsamma kosmetik och underläppen trutar energiskt. Plötsligt försvinner alltsammans i ett moln av snö: stavar, skidor och klädespersedlar skingra åt olika håll och endast ett förargat mummel antyder, att den förolyckade inte bara lever utan också uppfylls av helig vrede mot terrängen i allmänhet och de omöjliga skidorna i synnerhet. Undsättningsexpeditionen rycker fram och ur snöhögen framgräves ett blossande flickebarn - Birgit Tengroth.



Eftersom hon ingalunda är 'svensk films ängsligaste ingénue' som tryckfelsnisse en gång till hennes egen förtjusning behagade säga i ställer för älskligaste, så störtar hon oförtrutet vidare mot resans mål - smörgåsbordet på Grand Hotel. Ty skidsportens största förtjänst ur amatörsynpunkt är dess fördelaktiga inverkan på sömn- och matlusten och att bara den senare tillfredsställes 100%-igt under nyår i Åre beror på att det är så roligt att dansa och så är man ju faktiskt bara ung en gång. - Och då Birgit, liksom alla vi andra, är på semester och skönhetssömnen uppväges av den friska jämtlandsluften då kan det ju hända att klockan kilar över på småtimmarna innan den definitivt sista dansen är dansad och den sista goda förestasen för morgondagen är uttalad.

Men för Birgit, till skillnad mot många andra, stannar det inte vid föresatser. Precis klockan 9 på morgonen kommer kaffebrickan in - vi har alla våra små svagheter, och Birgit Tengroth hör inom parantes till de mest oförargliga. En kaffetår då och då när andan faller på, och det gör den strängt taget när som helst under dygnets 24 timmar. Med morgonbrickan följer rostat bröd och marmelad, och därmed också en regelbunden envis kamp mellan vilja och böra.

Denna kamp gäller även hur det ska gå till att komma upp ur sängen. Det är nämligen hemskt kallt i rummet. Man riskear att frysa tårna av sig när man sticker dem utanför täcket. Ibland händer det att en brasaåste bäras in i rummet - precis som det ska vara uppe i fjällen. Och först när denna spritt sin härliga värme från den öppna spisen vågar man sig upp i sin söt pyjamas. Och den första tanken gäller naturligtvis dagens skidtur. Vart ska den ställas?

Så konsulteras termometern och mängden av ylletröjor och köldsalva på näsa och kinder avpassas därefter. Omkring 20 grader anses som en behaglig medeltemperatur, men när kicksilvret strävar neråt 40 och varje andetag känns en näve krossad is i strupen, då backar t.o.m. de mest patenthurtiga skidhajarna och således också en filmstjärna med ansvarskänsla mot sin publik. I stället spelar Birgit ping-pong eller ägnar sig med häpnadsväckande framgång åt en annan form av inomhussport - armbrytning. Det var första gången på nyårsafton som Birgit upptäckte sina stora talanger på det området, och sedan dess har hon i rask följd brytit ner samtliga hotellets kvinnliga och några av dess manliga gäster.

När mörkret sluter sig tätt omkring fjället blir det glögg vid brasan samt en stilla bridge eller poker. Det är bara när det gäller kortspel som Birgit inte vill vara med - det intresserar henne inte och hon är för livlig, för att kunna hålla sig stilla vid ett spelbord. men kommer någon priviligierad och ber att bli spådd kan det hända, att Birgit tar kortleken i hand och eftertänksamt lägger ut en stjärna. Det är en vanlig förströelse bland teaterfolk, och den nödvändiga kombinationen av intuition och klokhet, som Birgit besitter i hög grad, gör, att hon ofta träffar mitt i prick

Så gå dagarna med behaglig lättja, lite sport och mycket skratt. Men så märker jag plötsligt något oroligt hos Birgit och det dröjer inte länge förrän förklaringen kommer.

'Ja, du förstår, nog är det härligt att lata sig och må bra, men nu måste jag faktiskt börja tänka på arbete igen. Jag har en roll som ligger och väntar på att blir läst. Det kanske kan vara någonting intressant och roligt... Du får inte bli ledsen, men nu reser jag faktiskt ner till Stockholm igen och ser efter vad som finns att göra.' Och så far hon då, lite missnöjd med att behöva lämna fjällen och vännerna, men ändå mest nöjd med att få återvända till nya spännande arbetsuppgifter.

Och så var det slut från Åre."

Foton: Melander. Kvinnan i den ljusare jackan och vinterturbanen är skribenten Margo Frunck och den glade gossen i vit skidkeps är skidtränaren Magnus Hansson från Åre som tillsammans med storstadsflickorna försöker sig på att tolka efter en gengasbil.

Du hittar fler fotografier från samma skidutflykt här.

Snart måste vi nog ge i kast med dessa porträttraders upphovsman: Margo Frunck, sedemera gift fru Rydeberg. Det här är andra gången hon dyker upp i denna spalt. På återhörande i ämnet...

måndag 15 april 2013

Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.



Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.

torsdag 4 augusti 2011

Människor som minns 23: Rolf Husberg

Rolf Husberg verkar ha varit en man som varit överallt, mött alla, sett allt, gjort allt. Lyckans ost, med andra ord. Hur korsar en sådan man vår väg? Jo, han regisserade två filmer med Birgit Tengroth: Kan doktorn komma? (1942) och På liv och död (1943), båda har behandlats tidigare.

Men Husberg hade en lång och gedigen erfarenhet av yrket, långt före dessa insatser. Han hade kommit in i filmvärlden, genom Filmstaden, under stumfilmens slutfas och sedan arbetat sig igenom yrket från grunden. Han assisterade - och därmed hanterade Tengroth - redan i Hans livs match, Pojkarna på Storholmen, Giftasvuxna döttrar, Vad veta väl männen?, Sången om den eldröda blomman, Ebberöds bank och Annonsera. Hans regisserade dessutom valda delar av Karl för sin hatt.

Husberg var Filmstadens och branschens alltiallo: han hade jobbat med Gösta Ekman, Viktor Sjöström, Julius Jaenzon. Han drog sitt strå till stacken med Edvin Adolphson (vars filmer han klippte om utan att regissören märkte det) och jobbade med Hasse Ekman. Han klippte andras filmer, skrev manus, skrev om manus, fixade, riggade och donade. Till och med Pensionat Paradiset fanns med i hans CV. Tills han då blev regissör fullt ut, och gjorde hyfsat sammansatta filmer, gedigna arbeten om än inte med det där lilla extra, med en speciell vurm för det norrländska: kalfjäll, samekultur, isvidder. Motiv som återkom under åren, med eller utan egen förskyllan.

Om allt detta skriver Husberg själv i en memoar över sitt arbete: Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria [Arena förlag, 1993]. Ja, den är extremt fokuserad på arbetet, allt som beskrivs sker på Filmstaden, i konkurrerande Stockholmsstudior eller på avlägsna utsocknes (mest norröver) filminspelningar. Då och då på krogar i samband med inspelningar eller förhandlingsarbetet som föregick projekten. Husbergs ton andas en faiblesse för drickandet, i alla fall hanterandet av spriten, eller kanske snarare kulturen kring det hela. En dimmig kväll nånstans står Jussi Björling och sjunger i baren. Men när väckarklockan ringer igen är allt åter arbete. I samband med någon inspelning någonstans träffar han sin blivande fru, det noteras helt snabbt i en bisats.

Men boken är snygg, fint och rikt illustrerad, välskriven med charmig skvallernivå. Dessvärre verkar Husberg dock inte ha något som helst förhållande till Birgit, trots de många, många mötena i hennes tidiga filmkarriär: hon nämns då och då, som "Birgit Tengroth" eller "Tengroth", även om hon förvisso får posera på ett fotografi. Så antingen var hon helt ointressant (vilket hon knappast verkar varit som typ rent allmänt) eller så var det något som inte fungerade, eller hakade samman, dem emellan.

Husbergs regiarbete rullar på under 1940- och 1950-talen för att sedan hamna i en brant kurva i lodrätt riktning under 60-talets första år. Han skriver något om TV-produktioner, men ingenting preciseras närmare. Som om en andra del av boken var planerad. Eller att sagan härmed var slut.

I en annan, samtida, bemärkelse är sagan inte alls slut: om jag säger Moln över Hellesta? Titlar som folk minns: Barnen från Frostmofjället eller Luffaren och Rasmus (han var bland de första att regissera filmer som vände sig till barn och ungdomar)? Och dessutom har flera av hans senare, även kan man tycka relativt ouppmärksammade filmer nyligen getts ut på dvd, vilket som vi vet inte är alla förunnat. Rolf Husberg lever än, mer genom sitt arbete än genom sitt namn.

[Bilder: förutom på porträttbilden överst syns Husberg på gruppfotografiet nedan klädd i golfbyxor. Filmen som spelas in är något som kallas Trötte Teodor (1931), alltså straxt innan Birgit korsade spår med honom.)

Post scriptum: Ett minus med boken som måste påtalas, och som den har gemensamt med många andra av den här typen - minnesböcker på mindre förlag med motiv från det vi kallar populärkultur - är avsaknaden av ett personregister. Denna typ av litteratur, det är ju trots allt fackböcker, måste också fungera som referensverk. Dumsnålt. Illa, mycket illa!

måndag 11 juli 2011

Birgit landar mjukt i Åre

I det förra inlägget uppmärksammandes den underbara filmen Karl för sin hatt, och redan nu finns det anledning att återkoppla till den.

I tidningen Se nr 4, 1941 publiceras ett bildreportage från Åre (under ämnesrubriken Sport) där Birgit ses åka kälke, långfärdsskidor - både i spår och efter bil, i terrängen bort mot Hålland, enligt uppgift 2 mil från centralortens Grand hotell.

Birgit var ju lite hurtigt lagd och hymlade inte om sina friluftsintressen så visst kunde hon tänkas fara upp till Åre på egen hand men det som kan göra betraktaren nyfiken är att hon i bildsviten ses klädd i en skiddräkt som mycket liknar den hon bär i den nyss nämnda filmen! Och den spelades in på vårvintern 1940 och när tidningen kommer ut har det redan hunnit bli sista veckan i januari 1941. Vi har ju redan tidigare sett exempel på att Tengroth vårdade sina kläder och återanvände dem långt efter de först varit synliga i offentliga sammanhang, och att bära samma skiddräkt under två säsonger är väl ingen orimlighet, krigstider som det var och allt.

Men det kan ju också vara så att bilderna (av fotografen Melander) kan vara tagna i samband med filminspelningen nästan ett år tidigare. Hur som helst, Birgit är på ett stålande humör och flashar upp sitt leende mot alla och envar, på ett lika gott humör som så tydligt präglade filmen vi nyss nämnt - och som den samtida filmkritiken också noterade.

Nåja, det kan vara som det är: bakom Birgits mörka uppenbarelse syns en annan kvinna i turban, mörka byxor och något som liknar en renskinnsjacka. Hon presenteras i bildtexterna som Marga Lettström-Frunck, i fotograferande stund fru till advokat Carl Olof Frunck från Stockholm. Vad hon har att göra i Åre med Birgit är dock oklart: hon hade tidigare jobbat med veckopress, därtill översatt en roman av Irving Stone, så hon fanns säkert i kretsarna som Birgit rörde sig i.

Men om ett par år skulle hon än mer tangera den film- och teatervärld som är ett av dessa sidors ämnen: nämligen i rollen som Georg Rydebergs tredje hustru! En sådan lycka medför åtföljande olycka, såklart: ytterligare några år och två barn senare skulle hon fara rätt illa, delvis på grund av Rydebergs hämningslösa fixering vid Viveca Lindfors. Det kan vi just nu lämna därhän och istället låta flickorna spexa och skratta obekymrat därborta i de jämtländska snövallarna.

tisdag 30 november 2010

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.

måndag 2 juli 2007

Kan doktorn komma? (1942) revisited

Åh, sommareftermiddag och äntligen en Tengrothfilm på TV! Kan doktorn komma? från 1942, en ödesmättad melodram från övre Norrlands inland. Ambulansflygaren letar på stora väggkartan och finner sitt mål alldeles innanför norska gränsen. Filmen är en vacker (och då talar jag inte bara om naturscenerierna och Lars-Erik Larssons kraftfulla och medryckande musik som översköljer betraktaren redan före filmtexterna) och trovärdig skildring av den lilla människans vilja till kärlek och överlevnad i ett kargt och nästan väglöst, kanske gudsförgätet land.

Doktorn, spelad av Olof Widgren, är någon form av distriktsläkare vars ansvarsområde sträcker sig upp över trädgränsen och bort till de yttersta lappkåtorna. I denna värld tar han sig fram med bil längs oändliga grusvägar och vandrar sedan sista biten, ett par mil eller så - med hatten på skallen, pipan i hand och strumpehållarna fastspända på vadorna under gummistövlarna - över utbredda hedar och gränslösa fjällsluttningar. Här ute i nowhere finns enstaka pörten och gårdar där människor harvar och hukar under bördorna, här hjälper man varandra mot centralmaktens påfund och illvilja, här hoppas man fortfarande på överlevnad och kärlek.

Tengroth spelar Anna i Kraja, en ung dam som föräldralös får slita på hemmanet och driva upp sina tre småsyskon. Från att ha varit en rätt oskyldig, flirtig och småglad flicka utvecklas hon, i Birgits tolkning, till en vass och beslutsam kvinna som värjer sig mot alla, i synnerhet de män som kommer för nära. Här finns ögonblick då man tydligt ser den tvärhet och vrånghet som Tengroth uppenbarligen hade i sig själv.

Filmen är inte bara fint filmad, med ett sug i dramatik och dialog och med värdiga, lågmälda porträtt av alla människor som passerar revy, skådespeleriet är långt ute i birollerna av högsta klass. Två unga vildmarksgossar slåss handgripligen om den sköna, men de kämpar sedan tillsammans för hennes skull och skulle båda förlorat henne om inte det där ambulansflyget kunnat landa på sina flottörer just där forsen strömmade något lugnare.

Rolf Husberg som stod för regin skulle snart återvända till miljön, fast med ännu värre elände, i Barnen från Frostmofjället (1945). Dessförinnan, redan 1943, släpade han med sig Birgit till fjällvidderna på nytt vid filmatiseringen av Hasse Ekmans manus På liv och död. Och Birgit och Olof Widgren skulle mötas vid en annan fors några år senare i Ödemarksprästen (1946). Den duktige Widgren beskrivs f.ö. i Svenska konstnärer som "en typisk intellektuell skådespelare, som skapar sina gestalter på grundval av en psykologiskt genomträngande och djupgåpende analys. Kännetecknande för hans konst är den nästan fanatiska intensitet, varmed han upplever sina roller."

Det kan nämnas att liksom i Atlantäventyret sjunger Tengroth i filmen! Denna gång psalmen Se, Jesus är ett tröstrikt namn.