Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.

Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.

"Rospiggar (1942)"

Kors i taket den 3 maj 2010! Sveriges Television visar på bästa måndagseftermiddagsmatinétid en av Birgits filmer: Rospiggar från 1942 i regi av Schamyl Bauman. Här rullar Roslagens hela charm förbi i svartvitt, likt en föregångare till televisionens egen Hemsöborna någon gång långt senare under 1960-talets senare år.

Filmen är baserad på olika skrifter av Albert Engström, intellektuell skärgårdsnisse, författare och konstnär, dessutom Strindbergs kompis med mera, med mera. Alla som till äventyrs bläddrat igenom hans samlade karikatyrer och skämtteckningar finner sig väl till rätta i den här filmen: typer och gubbar balanserar lite vingligt på strandsten och kobbar - naturligtvis med koppen full av kaffekask.

Dramat i sig är knappt värt att redogöra för: skärgårsbonde går ner sig i isvak, oäkta son flyter upp i de efterlämnade papperen och likets granne och bror ger sig in till stan - Stockholm - för att finna och slutligen pröva den nye släktingens förmåga att göra rätt för sig. Motorn i allt detta är skådisen Sigurd Wallén som grimaserar, stönar och stånkar sig genom filmen på ett stundtals roande sätt, även om det i längden blir rätt enahanda och i sanningens namn ganska tunt. Han flankeras av vännen Emil Fjällström som med tofsigt getskägg gestaltar en grannbonde med äktenskapliga problem som bäst löses genom att öppna ytterligare en butelj.

Fjällström gör en duglig insats, gänglig och skinntorr svajar han med det yttre skärgårdsbandet i fonden, gormar och suckar likt en Åsa-Nisse med tillfälligt engagemang på Dramaten. Samme skådespelare skulle parallellt med denna film göra en
hyfsad insats i en annan Tengrothfilm: Kan doktorn komma? Även Sigurd Wallén var en gammal bekant till Birgit: tio år tidigare hade han regisserat Pojkarna på Storholmen, en av Tengroth första filmer. Även den med skärgårdsmotiv, Walléns egen hemmaplan!

Resten är mest enkla figurer och krumsprång, kanske med undantag av berättelsens unge man: den evigt bländande Karl-Arne Holmsten. Hans rollfigur bedåras av och uppvaktar också rätt snart flickan Anna som är någon sorts piga, eller snarare fosterdotter i huvudrollens boende. Det är här någonting händer. För Birgit ror minsann inte bara fosterfar Efraim Österman i en autentisk filmsekvens - och ror också hela rollen mot fast land! Här bottnar det plötsligt, här finns en äkthet i spelet, i gestaltningen av en flicka som kanske fastnat i en roll och som trosvisst försöker göra det bästa av det, men som också är medveten om tillvarons begränsningar, det andras möjligheter och den eviga längtan bort. Tengroth lägger blicken på andra sidan, över fotografens axelparti, vidare förbi tittaren själv och försvinner stundtals ut ur filmen, river stumt hål i celluloidremsan och blottar plötsligt betraktarens nakenhet och ensamhet. Minuten därpå kvittrar hon på nytt förtjust och käftar emot de inskränktas eviga sanningar och låter åtminstone en enskild individ i denna vattenomslutna värld gå sin egen väg.

Så, well done, Birgit! Vad jag kan förstå fick också filmen i stort ett gott bemötande av samtiden, den innehöll ju alla drag av humor, superi, kacklande sura fruntimmer medan individualismens och gränslandets evigt rosiga äppelkinder gav svalka åt en förhärjad samtid. Allt tonsatt av Evert Taube och Jules Sylvain, detta kunde naturligtvis inte bli en besvikelse!

Kollegor på vift: Solveig Hedengran

Helt nyligen har en av epokens filmer dykt upp på dvd: 'Swing it', magistern från 1940, i regi av Schamyl Bauman och med manus (och flertalet sångtexter) av Hasse Ekman. Bara det gör ju filmen sevärd!

Filmens fokus är ju sångerskan Alice Babs, eller Alice "Babs" Nilsson som hon vid denna tid ännu kallades. Detta är väl mer att se som en produktplacering som andra får bedöma. För att citera Julia Caesar som hushållslärarinnan i en av filmens ljuvaste repliker: "när det gäller musik och moral får andra avgöra". Vill man se bärkraftigt skådespeleri får man dock vända sig åt annat håll.

Filmens story handlar om förvecklingar på ett privat läroverk, Agda Löfgrens samskola. Ekman delar i sanningens namn manuskrediteringen med regissören men den snabba - och snärtiga! - replikföringen får betraktaren att ana att detta är ett av de manus han skrev i tiotimmarssessioner med hjälp av en räcka martinis antingen på Berns eller Ljunggrens Bar på Regeringsgatan 16 (telefon till tamburen för bordsbeställning: 10 82 09!). På denna skola dyker en ny musiklärare upp, gestaltad av en Adolf Jahr som faktiskt är mycket bättre än hans tangorabatt och kvinnotjusarutseende låtit åtminstone undertecknad utgå ifrån. Både han och eleven Alice lever dubbelliv visar det sig: som pianist respektive vokalissa i Thore Ehrlings orkester nere på den tvivelaktiga danskrogen Shanghai - långt borta, någonstans på Söder.

Nå, förutom utomordentliga rollprestationer av tidens garde med Thor Modéen, Julia Caesar och den i våra ögon osannolikt sippa Viran Rydkvist som rektorska i spetsen är filmens centrum trots allt Solveig Hedengran, en gång Birgits kollega på Blancheteatern och inom kort skulle de åter mötas i filmen Så tuktas en äkta man (1941). Här spelar hon skolans gymnastiklärarinna i välstittande träningsdräkt och på kvällen bjuder hon hem den stilige musikläraren till sin lilla lya, bjuder på inköpt supé, en pava vin och seg kotlett som t.o.m. foxterriern Johansson ratar. Och naturligtvis bär det frukt, redan vid avecen är de hej och du...

Hedengran var några år äldre än Tengroth; utexaminerad från Dramatens elevskola 1934 hade hon dessförinnan varit aktiv inom filmen alltsedan stumfilmens glansdagar och därefter också scenskådespelerska vid Dramaten, Blanche och Riksteatern. 46 år gammal gick hon bort redan 1956. Synd på så rara ärtor.

[Bild: Hedengran (till vänster) går på filmpremiär i sällskap med kollegan Marianne Aminoff, ständigt uppdaterad, hösten 1939]

Utvikning 1: Hedengran sjunger visserligen inte i filmen, men Regntunga skyar komponerad av Thore Ehrling & Eskil Eckert Lundin och med Hassetext kan man höra hur mycket som helst, även i flickkörsarrangemang! Som här.

Utvikning 2: något som måste vara svensk films mest uttrycksfulla ansikte uppenbarar sig en bit in i filmen i form av Linnéa Hillberg! Denna kvinna medverkade under 1940-talet i en uppsjö filmer i mindre roller, mestadels inom facken mor eller hustru. Förhoppningsvis kan vi återkomma till henne då hon kommer att dyka upp åtminstone i någon av Birgits filmer. Se där, man hittar alltid ytterligare en tråd att dra i.