Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]

Annalisa Ericson [1913-2011]

Så har ytterligare ett ögonvittne lämnat oss: Annalisa Ericson. Birgits gamla väninna, balettkamrat, kollega. Det blir allt tystare därute, de som minns och har sett allt färre.

Helt outnyttjad som resurs är dock inte fru Schildt, född Ericson: hon har skrivit två läsvärda böcker där Birgit nämns och porträtteras. De har tidigare behandlats på dessa sidor, här och här. Och Birgits egna reflektioner hittar man här och här. Dessutom skymtar hon lite varstans under allehanda rubriker under de år som gått sedan det här projektet startade.

Utöver detta finns inte mycket att säga: Annalisa Ericson var en av de bredaste, duktigaste och mest lysande stjärnor den svenska scenkonsten någonsin ägt. Läs Leif Furhammars runa i Dagens Nyheter. Det räcker så.

[Foton på denna sida: överst Annalisa Ericson live i biografen Stures foajé januari 2008 vid Cinematekets visning av Kyss henne! Alexander Rosso tog bilden. Samt i rar pose med Hasse Ekman någonstans i karriärens början, då det mesta ännu var oskrivet, och ogjort.]

Biobesök 1: Kyss henne! [1940]

Eftersom samtiden knappast kryllar av Tengrothrelaterade evenemang måste jag kanske beröra det spektakel som för två veckor sedan gick av stapeln här i Stockholm. Då visades nämligen i Svenska filminstitutets regi och som en del av Cinematekets program filmen Kyss henne! från 1940 och i regi av Weyler Hildebrand.

Och i närvaro av filmens stjärna: Annalisa Ericson! Tengroths äldre väninna, skolkamrat (på balettskolan) och kollega; längre bort befinner vi oss alltså inte från denna värld än att en av deltagarna nu står i foajén och minglar med ett glas vitt i handen!

Stödd på en hjälpande arm skrider sedan fru Ericson in på främre bänk, med små danssteg minsann och snart bjuder hon den jublande publiken på slängkyssar och sjunger sedan frejdigt med i filmens signaturmelodi Vi har så mycke' att säga varandra, text och musik: Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Visningen föregicks av ett kortare anförande av professor Leif Furhammar som satte filmen i ett sammanhang och Annalisa svarade på frågor och hjälpte till att reda ut ett och annat. Sedan gick ridån upp och publiken kunde njuta av en schvungfull historia med allehanda förvecklingar och snygga koreografier. Dessutom som vanligt storartat skådespel av övriga aktörer: Thor Modéen, Åke Söderblom, Sigge Fürst, John Botvid bara för att nämna några vars namn någorlunda överlevt till vår tid. Som Ove Säverman påpekar i sin anmälan i Dagens Nyheter den 18 januari: vissa saker åldras inte alls. Särskilt om de serveras på bio.

Och inleds med en nästan utdragen duschscen med Ericson i bara mässingen. "Jag blev djärvare och djärvare för varje film", var hennes egen kommentar.

Även en annan av filmens aktriser fanns på plats: Gaby Stenberg, ungflicka i sammanhanget, fick också resa sig upp och emottaga välförtjänta applåder. När filmen spelades in var hon bara sexton år, men redan moget damig.

Och: ser man på! Synd att man inte hade ögonen med sig: Alli Halling, tidigare nämnd, deltar som icke-krediterad Elsa, skådespelerska i filmen.

Behöver jag tillägga att stjärnan efteråt möttes av stående ovationer från den fullsatta salongen och att detta var ett alldeles förtjusande arrangemang?

Ska man komma med något gnäll så går det till Cinemateket som ordnat en miniserie med Annalisafilmer där detta var det inledande numret. Övriga tre är alla Hillmanfilmer av Arne Mattsson, nog så bra men är de representativa för Ericsons konst i sin helhet - hon är ju kanske främst comédienne, showartist och dansös! Dessutom finns alla Hillmans lätt tillgängliga på DVD! När hon själv förklarade från scenen att hon var stolt över och uppskattade mest sina filmer med Nils Poppe gick en ängel genom rummet. Synd på en så bra början.

[Några bilder från minglet i foajén kan ni hitta här, på Alexander Rossos Doodoopistol Photoblog.]