Kvalificerad och stilren filmkritik i Aftonbladet var under en mycket lång tid undertecknad Jurgen Schildt (1923-1990). Vill man hålla honom mellan hårda pärmar kan man plocka fram hans bok om 1930-talets svenska filmkonst: Det pensionerade paradiset [Norstedts, 1990], en fängslande genomgång av mönster i den tidens svenska film, temata och upplägg, toppat med lite personhistoria.
Och vi kan här gå vidare från förrförra inlägget om Gustaf Molander då Schildt ägnar ett helt kapitel åt denne regissör och den värld han gestaltar i sina alster: "på 30-talet blev Molander salongskomediernas, ytelegansens och de sentimentala förvecklingarnas främste utövare i Sverige. Han kom att dominera årtiondet kvantitativt, med tjugotre inspelade filmer. I viss mån även kvalitativt, om vi med kvalitet avser hantverkskännedom, puts, teknisk fläckfrihet."
Från denna markering går Schildt vidare genom att peta i resterna av Molanders produktion, han vrider och vänder på denna, i Schildts tycke, eleganta, kliniska och i mångt och mycket asexuella värld.
Och i detta sammanhang kommer han också till Tengroths insatser, om än aldrig med namns nämnande. Flera av de filmer hon medverkade i läggs här upp för dissekering: Dollar, Familjens hemlighet och Ungkarlspappan, där Tengroths roller ofta präglades av ståndscirkulation, en "askungesaga", som han kallar det. Men där Molanders sympati innerst inne hela tiden fanns hos Börden, Egendomen, Arvet och Ståndet.
Med det inhemska 30-talets förutsättningar var Molanders filmer relativt förstklassiga. de ägde en regiteknisk finish som kontrasterade mot decenniets förhärskande och industriella skrovlighet. De uppvisade en personinstruktion som, i gynnsamma och vilsamma ögonblick, vittnade om Molanders teatrala bakgrund, hans sceniska professionalism.
Även Per Axel Branners Hans livs match - med unga Birgit i huvudrollen - visar sig vara ett exempel på tidens klassresor. Schildt går vidare genom att diskutera andra regissörers typiska och återkommande figurer i sina produktioner. Han presenterar en handfull "typiska" 30-talsfilmer, t. ex. Bomans pojke [1933], dominerad av smuggelsprit, där Birgit hade den kvinnliga huvudrollen. Men även här diskuteras rollen, men inte skådespelerskan.
En annan regissör som Schildt vrider ut och in på är Per Lindberg, "den ledande expressionisten i vår teatervärld", men - ack - knappast ledande i rollen som filmregissör, konstaterar Schildt. Birgit medverkade ju i två Lindbergfilmer, Gubben kommer, efter Gösta Gustaf-Jansons bok och Gläd dig i din ungdom (efter Vilhelm Moberg). Trots en visuell begåvning, vilken vår Jurgen villigt erkänner: "men så tar aktörerna till orda". Samtalen liknar mest uppläsningar, man mässar, överdriver "pekoralistiskt". Nu pekas inte skådisarna ut som haverade yrkesmän, eller i vårt fall -kvinnor, utan det är fullt ut regissören som tilldelas hundhuvudet.
Hur som helst, Schildt skriver initierat, rappt och fräscht. Tengroth mötte ju kollegan Thor Modéen i några filmer: Bomans pojke (här kommer den igen), Annonsera!, Kungen kommer, O, en så'n natt, Oss baroner emellan, Så tuktas en äkta man - för att rabbla titlar. Och det är i bokens avsnitt, snarast essä, om detta tidsfenomen som Schildt glänser i full styrka. Texten är en lysande äreräddning över vår egen Groucho Marx, en naturbegåvning med fullständig tajmning som övertog varje skriven roll, nåja, i alla fall de flesta, och gjorde den till något enastående och unikt. Förhoppningsvis kan vi återkomma på något sätt till Modéen längre fram.
Nu fanns det ju också ytterligare en koppling mellan kritikern Schildt och Birgit Tengroth: Jurgen blev Annalisa Ericsons tredje (och sista) man. Annalisa heter tydligen fortfarande som änka Annalisa Schildt. I sin lilla nätta volym Lätta bubblor [Norstedts, 1998] karaktäriserar hon ju Birgit under senare delen av sitt liv som "sjuk, nervös, irriterad och djävulskt svår när det passade henne". Till råga på allt uttryckte hon sitt ogillande av Annalisas förbindelse med Schildt:
Hon påpekade att Jurgen var intellektuell och kom från en kulturfamilj. Jag hade ju endast gått i Hedvig Eleonora folkskola, där jag för övrigt sällan var. Hon var orolig för min bristfälliga bildning.
Så är det, man har de kompisar man förtjänar!
Såja, åter till Schildt: mycket snack om en (bokstavligt) relativt tunn volym, där för övrigt Birgit gömmer sig bakom hörnet! Mer finns dock att tillgodogöra sig om man vill läsa mer om ämnet och tiden, om än kanske lite omständligare serverat: Per Olov Qvists Folkhemmets bilder [Arkiv, 1995] - en spännande fortsättning följer alltså! ...så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar