Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]

Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

Giftasvuxna döttrar [1933]

Naturligtvis har de tre systrarna, alltså de giftasvuxna döttrarna som fått namnge Sigurd Walléns film från 1933, Gösta Ekmans idolporträtt i glas och ram på byrån i sitt gemensamma sovrum. Kameran sveper förbi fotografiet redan i inledningsscenen. Och därmed är tonen satt, det här är tre flickor närvarande i sin samtid och med öga för det stjärnbeströdda. Vare sig det nu är verklighet eller blott en dröm.

 De tre unga damerna bor med sin mamma postvaktsfrun en halvtrappa ner i port nummer 36 på en namnlös Östermalmsgata. Men drömmarna ligger långt högre än fyra trappsteg i motsatt riktning uppåt, här duger inga hantverkare eller anställda. Ska flickorna i hamn ska det vara med våning, firma och garanterat stadig inkomst.

Vill man läsa texten med positiva ögon kan man här se en socialt drama där en ensamstående mamma kämpar för och drömmer om att skapa en hyfsad trygg och värdig framtid för sina älskade barn, hon strävar och skyr inga medel - om hon så behöver förnedra sig själv - för att kratta gången och ordna allt till det bästa. Det är rätt rörande om det inte stundtals skorrade rätt falskt: mamman är ohjälpligt fångad i minnen från sin ungflickstid då hon hade egna drömmar som hon nu, sedan dessa havererat, aktivt och under ett evigt flaxande och fixande lägger över på sina egna barn.

Här funnes knappt ett moln på förväntningarnas himmel om det nu inte vore för systern Lotta, d.v.s. Tengroth, som förutom att ha oturen att finna sig rätt alldaglig, utan stora drömmar och med ganska grå förväntningar också hunnit bli förälskad i en privatchaufför i uniform och knähöga snörstövlar och dessutom redan hunnit göra sig med barn med densamme.

Så här har vi ett tidens kvinnodrama med fyra personer inblandade, fem om vi räknar portvaktskärringen i 38:an som gör allt för att göra livet surt för de övriga. Mamman spelas av Karin Swanström, Birgits chef ute på Råsunda filmstad som vällustigt porträtteras i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv, lite runt och gammalteatraliskt revyartat. De båda systrarna görs av Karin Ekelund och Maritta Marke, den första ser mest rätt förskrämd ut och trots Dramatenutbildning gravt genomskinlig i sitt spel (10 år senare tog hon igen det med råge och visade t.o.m. brösten i en Hasse Ekmanfilm). Marke försöker spela välmålat vällustig men hamnar mest i det rent vulgära, dessvärre. Trots snygga underkjolar och silkesstrumpor.

Återstår Birgit som kan tyckas hamna i skuggan av medsystrarnas mer offensiva spel. Trots en nedtonad approach och färgskala i sin framtoning gör hon rollen med bravur: hennes ansikte lever, replikerna glider fram utan ensidiga utropstecken på slutet. Ögonen rättar sig efter det som sägs, hon hoppar jämfota när hon blir glad, hon för sig helt i samklang med scenstämningen. Så ung och redan så bra.

Trots detta så blir som det blir: manssidan dominerar. Efter strålkastarna släckts ner samlas Sture Lagerwall, regissören Sigurd Wallén och Einar Axelsson i studions herrum med sina cigarrer och stora whiskeygroggen och summerar dagens tagningar: de som de redan vet sig ha gjort så självklart bra. Sture som bara glider in i scenerna, underklassigt självklart självsäker i allt som inte handlar om att tillvaron konfronteras med den sociala hierarkin, då han går loss på ett lite ogenomtänkt sätt: spottar och fräser, svär och frustar. Men det går över förståss. Dessförinnan har han på sitt eget bröllop hunnit sjunga serenaden På livets krokiga landsväg (han är ju chaufför; text av Åke Söderblom) så trovärdigt det kan bli med en dubbad röst på ljudbandet. Men naturligtvis alldeles charmerande!

Och så regissören Sigurd Wallén själv som en rätt dryg direktör på modestudion Maison Landé där systern Marke blir avdelningsföreståndare med som främsta merit sina fräscha kurvor och sitt mottagliga sinne. En studio där mannekängerna går runt i utdraget åskådliga scener i bara underkläderna i väntan på att någon ska komma in för att be dem visa en klänning för någon kund. Scener, som om man nu inte själv vore så förtjust i dem, skulle kunna ge skäl att ge Wallén ett postfestum-epitet av gubbsjuka. Men Wallén spelar vällustigt och fryntligt på. Han tycker ju helt enkelt om sina flickor. Senare generationer kan tänka Åke Fridell när han var som bäst och utlevande i sina sena roller. Så spelar Wallén slaskigt sliskigt underbart!

Så blir han också den enda av huvudpersonerna som inte innefattas i det lyckliga slutet, fyra trappsteg under den där Östermalmsgatan, när alla möts på nytt, som i en slutscen i en gammaldags deckare. Där försonas de alla efter uppkomna misshälligheter och låter de sociala klyftorna utjämnas med ett vift av ett trollspö. Berg sjunken, djup stån upp. Och alla hittar plötsligt sin lycka, skål alla vänner, och Birgits Lotta är gravid, trygg och ler som bara en talangfylld 17-åring kan göra när det man kan ana är en karriär just satt fart...

Slutnotering: under första halvan av filmen bryts handlingen av flera musiknummer, signerade av - vem annars? - Jules Sylvain. Huvudrollerna sjunger sig igenom flera nummer: Maritta, Karin den gamla, Karin den unga, Sigurd, Sture som redan nämnts fast det egentligen är John Wilhelm Hagberg (fast vilken mim, Sture!), Einar Axelsson och så för den riktigt tålmodige: Birgit som sveper med i tonerna tillsammans med sina systrar i filmens slutminut, närmast kameran tittar hon rakt in i bild och bara...sjunger!

Post scriptum: Filmen visades idag på Cinemateket i Stockholm, på bästa eftermiddagstid. Inte många var förståss där, förutom ett antal vetgiriga filmstudenter, äldre filmentusiaster av solokaraktär och en sångerska specialiserad på tidens kupletter. Och det är förståss helt underbart precis som det är!

Människor som minns 20: Agneta Wrangel af Sauss

Som hastigast har vi tidigare citerat Hasse Ekmans första fru, Agneta Wrangel. Hon publicerade i slutet av 1980-talet sina memoarer, Hallon och torr champagne (Bonniers, 1987) som i stort är en redogörelse för hennes tid som fru Ekman, i sus och dus på Cecil och andra tillhåll i sällskap med den tidens mediakändisar och stundtals även kungafamiljens unga garde. Däremellan fick hon i snabb följd fyra söner (hon kallades "gossexpressen" i vänkretsen), den siste var ännu inte född när Hasse försvann med fru nummer två, skådespelerskan Eva Henning.

Fröken Wrangel kom från ett slott i Skåne, Ellinge utanför Lund. Hennes far greven var en, ska vi säga excentrisk man - åtminstone med dagens mått mätt - som höll på den gamla bördsadelns värdighet. Hon flyttade i sinom tid till Stockholm, med sin mor, studerade konst hos Otte Sköld på David Bagares gata 9 och lät sig ryckas med i de ur hennes bakgrund sett rätt bohemiska borgerliga konstnärskretsarna i Stockholm. Det var under denna tid hon mer eller mindre enleverades av Hasse Ekman i hans gula Chevrolet. Året var 1937 eller däromkring.

Hasse hade nämligen tidigt, i all hemlighet, valt ut denna tjusiga adelsfröken till sin nästa trofé och kartlade hennes liv och rörelsemönster. Men det han missat, i alla fall enligt Wrangel, var att de var så gott som grannar. Mor och dotter bodde vid denna tid på Sven Rinmansgatan på Kungsholmen och Hasse huserade runt hörnet i en ungkarlslya på - just det, Norr Mälarstrand 76! Samma adress och samtidigt som Birgit Tengroth.

Vi är alltså tillbaka igen på Norr Mälarstrand. Huset kallades tydligen på den tiden Ungkarlshotellet då det inhyste många av den tidens fria själar: Birgit, Hasse, skådisen Maritta Marke, regissören Leif Amble-Naess, författaren Gösta Gustaf-Janson och filmskribenten Gunnar Tannefors för att ta de som Agneta Wrangel minns.

Så Hasse och Birgit mötte kanske varandra i trappen dagligdags. Därefter förblev de även bekanta, vänner och kollegor karriären igenom och möttes sporadiskt i sin profession. Men den mycket flitige Hasse Ekman engagerade Tengroth i sina egna verk först i och med Flicka och hyacinter, som vi vet också blev hennes final inom filmen. Synd på så rara ärtor.