Omläsning 3: "Julibarn"

1950 ger Tengroth ut sin tredje bok, romanen Julibarn. Och frågan är om inte detta är hennes största stund, endast minnesboken långt senare når samma höjder.

Romanen är uppdelad i två delar plus en tredje som närmast fungerar som ett appendix, ett efterord. Inledningsvis skildras barndomens Stockholm, i kvarteren kring Östermalmstorg och hemmet på Majorsgatan. Här passerar familjen och släktingar revy, här beskrivs motsättningen mellan dröm och verklighet, faderns molnvandringar och moderns nattvak för att arbeta ihop det dagliga brödet. Både mamma och pappa kommer ur välsituerade borgerliga familjer men hemma hos Billmans (d.v.s. Tengroths) finns inte många korvören. Sommarloven i skärgården i hyrda hus upphör, istället försäljs det ärvda möblemanget och barnen kläs upp i övertagna och omsydda kläder

"Jag visste inte vad som menades med konst. Men jag hade börjat tro på konsten. Som malen dras till ljuset drogs jag till denna andra verklighet."

Efter detta kommer en berättelse om skolåren på Operans balettskola. Här lever själva operahuset sitt eget liv och i dess inre syns udda personligheter, bakom stängda dörrar hörs främmande tungomål, här ställs krav och närs förväntningar. Flickorna springer i korridorerna och ser Jakobs kyrkas urtavla från sminkbordet. I den stimmande flickskocken skymtar Annalisa Ericson, "Gurli": "det lilla söta ansiktet ligger inkrympt i en pastejdeg av spackling och hon har varit uppkallad till operachefen och fått en skrapa." Precis samma historia berättas i någon av Ericsons memoarböcker. Här intrigeras och jobbas för fördelar, somliga kastas ut, andra når någon form av framgång, här finns målmedvetenheten att hela tiden positionera sig till omvärlden.

"Vi var fattiga. Vi var alla en smula på kant med tillvaron. Vi var på flykt från något. Vi bar allesammans på en längtan. Det var i denna längtans tecken som vi dansade."

Och ända från de tidiga barnåren, som en del av en stor syskonskara, beskriver Tengroth sin längtan att bli "något", att nå framgång, kosta vad det kosta vill; hon kanske saknar gemenskapen, vännerna, men hon är beredd att betala priset. Del II avslutas med barndomens sista dag, konfirmationen borta på Kungsholmen i vad som förmodligen är S:t Görans kyrka med ett par gamla mostrar som enda sällskap. Hemma i våningen väntar mamma, alla andra är frånvarande. Ensam i tillvaron, ensam i familjen. Hon gör en teatergest, trycker baskern på sned och går ut i "livet".

Del III tar vid tjugo år senare. Huvudpersonen firar sin 35-årsdag ensam på ett sjavigt matställe, "Här satt jag i alla fall inte i vägen. Här skräpade jag inte ner". Det vilar ett mörker över de år som gått. En kort promenad längs sommartysta gator bort till Kungsträdgården, en trevande konversation på en parkbänk med en främmande man som följt efter henne, lika vilsen som hon, en flykting som kommit någon annanstans ifrån. Hon samlar sig, reser sig och bryter upp igen.

I den här boken finns kanske också nyckeln mot det bråddjup jag kan känna öppna sig några steg framför mig, den känsla av fritt fall som emellanåt griper mig när jag möter Tengroths blick genom hennes texter: "hemlös, barnlös, skamlös, skoningslös."

Julibarn måste ha skrivits under perioden med Krag, och hon är vid denna tid högproduktiv, på tre år har hon gett ut tre böcker. Och redan i bokens förstaupplaga påannonseras nästa bok, eller "del" som det kallas, Jungfruburen.