Getingåret 1955 surrade åter en av dåtidens ettrigaste steklar: skriftställaren Sven Stolpe - även om han just vid det här tillfället kanske inte vässat gadden helt fullt. Detta år redigerade han nämligen och gav ut boken Varför jag blev katolik: en samling inlägg (Wahlström & Widstrand, 1955) med en rad texter där olika personer försökte förklara varför de konverterat till den romersk-katolska trosuppfattningen. Stolpe var ju själv en sökare och i denna utgåva hade han samlat ihop en hop likasinnade, många ohjälpligt bortglömda men tydligen i dåtidens kyrkliga sammanhang aktiva debattörer, andra har väl överlevt i vår tid, i alla fall som namn: akademiledamoten Gunnel Vallqvist, regissören Olof Molander, nobelpristagaren Francois Mauriac. Och Stolpe själv förståss, liksom en liten underlig notering av skådisen Gunnar Björnstrand samt ett längre inlägg av densammes hustru, även hon konvertit: Lillie Björnstrand. Frågan är hur läsbara de är. Vid en förströdd genombläddring är det att svårt att hitta någon rubrik som känns särskilt lockande.
Stolpe hade ju några år tidigare gått hårt åt Birgit Tengroth genom sin recension av debutboken Törst, vi har tidigare berört följderna av detta: hur det samtida Stockholm - nåja, i alla fall enligt författarinnans minnesbild - häcklade Tengroth och anonyma röster viskade de mest förskräckliga saker så att hon tvingades lägga in sig på klinik. Sedan dess hade de stött på varandra in real life och Stolpe hade visat sig vara ett mönster av gentilitet: artig, konversabel och vänlig. Han hade även recenserat andra Tengrothalster med betydligt färre invektiv.
I bokens inledning sträcker han ut en försonande hand. Här skriver han mångordigt och gillande om en artikel av Tengroth som tidigare publicerats i Året Runt och som nu också fick ge boken själva dess titel. Genom att publicera sin text i en "folklig" tidning som också "har en väldig spridning" hade Birgit riktat uppmärksamheten mot den fåtaliga skara katolska svenskar som vid denna tid levde undanskymt i ett ännu solitt prostantistiskt Sverige. Hon hade fört gruppens talan med brett anslag och formulerat tankar som kunde leda en människa in i den katolska fållan, allt med Stolpes gillande. Han ser också en rörelse i dåtidens trosliv, bort från det trist traditionella och etablerade till just "de andra", katolikerna. Naturligtvis påverkade det att Sverige så sent som några år tidigare, 1952, lagstiftat om religionsfrihet i landet men det fanns också ett mer svärmiskt blickande efter katolska ceremonier, svängande rökelsekar, en lite ängsligt drömmande position bland intellektuella. Stolpe fnyser lätt åt hur grunda sådana böjelser kan visa sig vara. Men det fanns i det dåtida samhället en debatt - delvis inspirerad av Ingemar Hedenius - som mer seriöst inriktade sig på tron vs förnuftet där katolicismen i många stycken tycktes dra det längsta strået. Det iskalla kalla kriget vid denna tidpunkt med sin neddragna järnridå påverkade säkert, sägs det, också att åtskilliga i det katolska såg ett skydd mot det kommunistiska hotet. Dessa frågor tas också upp i en artikel av Sten Hidal i den katolska tidskriften Signum, nr. 6, 2005 där bokens 50-årsjubileum uppmärksammas.
Det Stolpe huvudsakligen gillar i Tengroths text är den sakliga, lågmälda beskrivningen av hennes upplevelse, utan teatraliska gester och högljudda åtbörder, hur hon nästan nära nog glider in i övertygelse allt eftersom.
Han citerar henne: "Jag har knäböjt för första gången i mitt liv. Katedralen låg i mörker. I ett sidoskepp flämtade en låga för Our Lady. Jag låg på knä och såg på Maria som hade neonljusglorian på trekvart som hade hon tagit en dry Martini för nmycket. Jag kände ingenting."
Han säger sig också rekommendera läsning av Tengroths text i sin helhet även om hon alltså inte inbjudits till volymen. Processen hade, vad jag förstått, skjutit fart i samband med hennes ganska skyddslösa vistelse i Washington, D.C. Även om hon alltid påstått sig vara troende. När steget sedan var taget fullt ut beskrev hon alltså det hela i sin artikel som nämndes ovan. Den kom senare att ingå i volymen Njut av livet, Madame. Den boken förelåg tydligen ännu inte i tryck när Stolpe skrev sin introduktion, han benämner den nämligen Flicka på glid, som är rubriken på Tengroths reportage om Francoise Sagan som skulle komma att ingå i samlingen. Eller var det passning till sköra Birgit?
Skulle någon vara nyfiken på att blicka in denna gränsöverskidande tankevärld kan man tydligen finna spår av den i Vilgot Sjömans debutroman Lektorn (1948) och det var ju samme författare som 1952 skymtade Birgit i åhörarskaran vid litteraturpristagaren Mauriacs föreläsning vid S:t Paulsgatan på Södermalm.
