Omläsning 1: "Törst"

Hon sa: Men jag släpper dig aldrig. Då skulle du kanske få det bra.

Tengroth gjorde bokdebut med novellsamlingen Törst som kom 1948 på Wahlström & Widstrands förlag. Titelnovellen hade dock redan tidigare publicerats under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All världens berättare.

Boken består av fem noveller av varierande längd. Inledningsvis kommer alltså Törst som tar upp till synes evigt tema: ojämlikheten mellan könen, de skiftande normerna och orättvisa värderingarna. Här visas Mannen med byxorna nere trots att han själv tror sig bära nyskräddad uniform. Den följande novellen, Helbrädgagöraren, beskriver en psykiatikers kamp för att behålla, dominera, krossa en patient, i detta fall en ung kvinna som vaknar upp ur snömosdimmorna. Avant de Mourir bekriver ett möte mellan två ensamma kvinnor en öde sommardag i centrala Stockholm, de är barndomsvänner men har inte setts på länge och hamnar i den enas lägenhet, portvinpimplande växer en attraktion fram emellan dem. Även här har männen svikit. Stycke nummer fyra, Rapsodi under våt handduk, är en rapp barndomskildring med ett flyt som Tengroth kommer att återkomma till i senare arbeten, här går minnesbilderna in och ut ur varandra, samhällets mekanik avslöjas obarmhärtigt och musten och oräddheten i språket är påfallande.

Hon gjorde sig mjuk i munnen, slirade lystet med tungan, ormade med könet, fick samma brustna blick som hundar, när de förrättar sin tarv och vet sig försvarslösa, samtidigt som de njuter av tarmens arbete.

Boken avslutas sedan med ett längre bärande stycke, Resa med Arethusa, som beskriver ett äkta pars resa med tåg från Basel upp till Sverige. De båda är knappt ens hjälpligt teatersminkade - här är det Tengroth och Ahlgren själva som tjafsar sig upp genom ett krigshärjat Europa. Båda lika avslöjade: småaktiga, gnälliga, självupptagna. Det har klagats på att T. hänsynslöst lämnade ut Ahlgren i denna text, men hon går minsann lika hårt åt sig själv: hon, en f.d. balettdansös, som häller i sig alltför mycket vin och är så fixerad vid sin egen kropp; han en självgod akademiker som anser sig ha lösningen på allt även om han väjer undan vid varje konflikt. Dialogen är blixtrande vass och porträtten skickligt målade.

Vad det var kvavt och så något äckligt i luften. En äcklig söt doft. Hon vätte de spruckna läpparna. Hade hon mått illa? Ja, hon hade mått illa. Hade de grälat? Ja, de hade grälat. Hade hon varit för jävlig? Ja, men det hade han också. Fast hon hade nog varit värre, mycket värre, om man skulle hålla sig till sanningen, och det kunde man ju...för sig själv...ibland.

Så avslutas texten, ja hela boken, med att två människor förenas åter, ansikte mot ansikte, hud mot hud, öden sammantvinnade.

Tengroth skrev novellerna i samband med en strejk på Filmstaden i Råsunda som råkade ge extratid. Den tiden förvaltade hon väl. Hon beskrev själv senare boken i tidskriften Obs! (18 juni 1952) som ett "vrål som man säger att en kvinna kan vråla, ett gurglande skrik mitt inne i en psykisk blodstörtning." Boken väckte stor uppmärksamhet, bl.a. förorsakat av en totalsågning från skribenten Sven Stolpe som staplade invektiv på varandra; försäljningen sköt i höjden och nya upplagor följde varandra. Per Wästberg flinar i sin memoar "De hemliga rummen" (Wahlström & Widstrand, 2006) åt att Tengroth gjordes rik tack vare Stolpe. Men hon blev en hånfull visa på stan, i alla fall enligt henne själv. Det hela ledde till en "nervkollaps", författarinnan fick läggas in på sjukhem där hon möts av nattsköterskans fråga:

- Säg, fru Tengroth, vart ska man gå för att bli frälst?
Jag fann mig emellertid och svarade:
- Gå till Frälsningsarmén. Där anordnar pastor Hjelm massmöten mot min "förfärliga" bok på temat: Det vore bättre att en kvarnsten hängdes kring hennes hals än att hon förför en av dessa små.
- Det vet jag, svarade hon uppriktigt. Jag har försök komma in, men det var fullspikat.