1952 besöker det franske författaren Francois Mauriac Stockholm för att mottaga Nobelpriset i litteratur. I samband med detta anordnas en träff med katolska trosfränder i van der Nootska palatset på S:t Paulsgatan på Söder. Dit beger sig en 28-årig Vilgot Sjöman, vid den tiden författare och grubblare, senare uppmärksammad filmregissör. Sjöman hade stött på Mauriacs författarskap genom en artikel av Sven Stolpe där denne behandlat någon variant av kris i skärningspunkten katolisk tro/sexualångest i Mauriacs liv, Sjöman sugs in av Stolpes formuleringar: här möts tre män med neuroser, förskräckelser kallar Sjöman det, på området.
Nu är tillfälle att konfrontera Mauriac med denna tidiga upplevelse i sitt liv. I sin bok "Mitt personregister, urval 97" (Natur och Kultur, 1997), beskriver Sjöman händelsen. Han förbereder frågor, får hjälp med översättningen till franska, repeterar i förväg och får en behaglig rytm i uppläsningen. Han är nöjd med sig själv. Sjöman reser sig upp och börjar: åh, skam! - när han nu står där i församlingen inser han mitt i anförandet att han klampat för långt med för närgångna frågor, han tystnar, får tunghäfta. Blicken flackar över de tigande åskådarna:
"Och där sitter Birgit Tengroth...vad gör hon i publiken? Henne är jag ju van att se på bioduken, hon fyllde hela min barndom med käcka knyckar på nacken, tänk när hon kom ridande i "Ungkarlspappan"...och nu skriver hon "Törst" och andra romaner. Jovisst! Hon är katolik hon också."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar