Mans kvinna [1945]

Sommaren 1944 var krigets men också kärlekens tid. Den som stundtals smärtsamt ställer till oro, rör vid gardinerna, rycker i skärpet, binder upp banden. Det var tid att dra till ett fiktivt bondesmåland för att filmatisera Vilhelms Mobergs uppmärksammade roman Mans kvinna som kommit några år tidigare.

Mörkret faller i salongen. Över tittaren sköljer musiken av Hugo Alfvén, uppmärksammad redan av samtiden, dess våg är så kraftig att man knappt noterade regissörens namn. Men han hette Gunnar Skoglund.

 Holger Löwenadler spelar rollen som Birgits make, han gör rollen hundraprocentigt ren men vi vet redan från den allra första scenen: det här är inte den typ av man som tillfredsställer sin kvinna. Han är snäll, förstående, månar om andra, vill hjälpa, arbetar hårt, uppoffrande - men det är ju inte en sådan som hon längtar efter. Istället dyker grannen upp från en närbelägen gård, ensamstående, lite manligt famlande. Men driftigt går han först i vargdrevet och sätter så spjutet i den nätfångna ulven. Så står han där, med sitt "varggrin" som Birgit sammanfattade honom i sin memoar, mannen som går in i ett rum och man vet det långt innan han ens syns. Han lyfter blicken från det spetsade djuret och möter hennes. Hon är fast. Hans namn var Edvin Adolphson.

I manlighetens andra ände raglar vår gamle bekant Bullen Berglund fram till byns brunn, ber om lite vatten då han är väldigt torr i halsen. Gumman han ber skäller: "Den svider nog efter allt brännvin du tvingar igenom den." Han: "Mig behöver ingen tvinga när det gäller brännvin och kvinnfolk. Det vet du väl, Karna?" Hon: "Jo, jag vet nog att du söp dig från går'n och ställde dina pigor med barn." Han: "Ja, jag har aldrig fått lära mig skillnaden mellan pigor och andra kvinnor, inte hittar man nån skillnad i sängen inte." Gumman går hastigt därifrån: "Skäms! Gamla bock!"

Nu vet vi, det är en lantlig liten by, men människorna lever och de trängtar. Nu sätter dramat fart, denna berättelse om lusten som får gamla bekanta att plötsligt se varandra på ett nytt sätt. För här handlar det om ren sexuell attraktion. När Edvin råkar lätt röra vid henne är det plötsligt uppenbart för henne vad hon saknar och vad hon vill ha. Här, nu, fort! Hon kämpar visserligen emot, krånglar, föser honom ifrån sig men eftersom hettan också kommer från andra hållet blir det svårhanterligt.

Hon: "Vad har du gjort med mig?" Han: "Inget illa, väl? Du behöver inte ängslas." Hon: "Jo, jag är rädd, rädd för att bli en dålig kvinna.Vi får inte träffas ensamma mer, det leder oss i fördärvet!" Han: "Jag vill i fördärvet med dig." Hon: "Vad har du för en eld som bränner mig så? Nä, låt mig vara om du vill mig väl." Han: "Ja, jag ska låta dig vara, jag vill bara ha vad du ger mig av fri vilja."

Hon upprepar: "Vad har du gjort med mig? Han: "Och du med mig?" Hon: "Kroppen lyder mig inte mer." Han (förhoppningsfullt): "Du vill bli min kvinna?" Hon (förskräckt): "Nä! Nej, Håkan, jag vill inte! Förskona mig!" Han: "Jag gör vad du begär, men vad är du rädd för? Hon: "Förtappelsen! Domen." Han svarar henne: "Jag var klen i katekesen, men jag minns ett språk till: var och en som ser på en kvinna med begär har redan gjort hor med henne i sitt hjärta." Hon: "Ja, det är sant, när jag tänker efter så är det redan försent. För mig." Han stryker över: "Nej, det språket gäller mig, det var ju jag som kom till dig."

Ja, det handlar om människor som vill varandra väl, men kroppen vill sitt, längtan kastar sitt lasso efter dem. Det är kärlek, det är kättja, allt går ihop. Tengroths spel vibrerar, hon är modern, totalt närvarande, jag vill kalla det excellent. Hon gestaltar förlöselsen i kärlek och kött så att man nästan rodnar lätt. Hon ropar högt i sängen efter att det hela slutligen skett och fullbordats: "Nu är jag mans kvinna!" Han: "Och du ångrar dig inte?" Hon svarar i ren lycka och övertygelse: "Aldrig ska jag ångra mig! Fast jag har brutit mot Guds bud och är nersjunken i fördärvet."

Så drar hon djupt efter andan: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad?"

Hur var det nu Buster von Platen formulerade det i en privat minnesbild av henne från just den tiden? "En primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa".

Men här i bädden som ännu ångar av övningarna pratar hon liksom sönder de där spröda morgontimmarna. Om Gud och straff. "Håkan, ska jag brinna i helvetet för det här, så har jag ändå varit i lycksaligheten."

 

Plötsligt kommer hon att tänka på sin bortreste man: "Jag delar dig inte med honom, kom ihåg det: jag delar dig inte! Jag är bara din kvinna! Bara en mans kvinna!"

Men med gryningen kommer mannen tillbaka, och hon blir två mäns kvinna. Till Edvins stora förtvivlan har hon svårt att välja, hon är ju en bofast, ingen skogskarl som Adolphson som springer iväg med bössan så snart bekymren hopar sig. Men en sådan eld som rasar går naturligtvis inte att gömma, snart går skvallret genom byn, det tisslas och förfasas, svartsjuka förblindar omdömet (här bör Gunnel Brost få en eloge för sitt spel av en annan olycklig kvinna) och snart blir det hela uppenbart även för Holger. Den siste i byn som får veta. Självklart blir han förkrossad och beter sig lite - ska vi kalla det possessivt mot henne: "Du är min hustru, min egendom. Du ska piskas som ett kreatur!" - och vevar med armarna mot Edvin, sin gamle dryckesbror, kompis och kumpan. I ren och skär förtvivlan. Och inte minst skam.

Men sådan skit tänker inte Birgit ta, plötsligt inser hon att hon måste lämna allt hon har, tar Edvin i hand och vandrar mellan hövolmarna bort till närmaste skogsbryn.

Så summerar hon det hela: "Den som är fattig och fri, han är egentligen rikast här på jorden – tro mig."

***

Birgit gjorde en sådan bra och kanske självklar insats i det hela att hon snart därefter också fick gestalta Märta i scenversionen av pjäsen baserad på samma roman. Och turnerade land och rike runt. Nu spelade hon mot den sprödare George Fant, förmodligen strået vackrare men kanske inte med samma ursinniga robusta utstrålning.

Filmstjärna, idolporträtt

Tage Edling var fotograf i Stockholm och hade studio på Birger Jarlsgatan 18 A, ovanför Ostermans marmorhallar, åtminstone från 1938 fram till mitten av 1950-talet, i alla fall om man får tro Röda Boken: telefonkatalog för Stockholm och Solna under de aktuella åren. Studion verkar han tagit över efter den tidigare innehavaren, den välkände fotografen, holländaren Jan de Meyere, som verkade framgångsrikt i Stockholm under många år. de Meyere var skriven på samma adress vid mitten av 1930-talet.

När Birgit letade sig dit för porträttfotografering är okänt, men hon ringde förmodligen på telefon 613992 för att boka tid. Och det visade sig varken vara bortkastad tid eller ett onödigt utlägg: bilden blev ju sällsamt lyckad, ett gediget hantverk. Väl i klass med de Meyeres porträttstudie från tidigare som du finner här.

Fotograf Edling föddes 1910 och levde fram till 1995.

Aforismer (III)

*

Osäkerheten är alla lasters styvmor.

*

Man ska skriva sig till hälsa, inte skriva om sin ohälsa.

*

Vem jag är har jag ingen aning om. En visste det och han var en lögnhals.

*

Har allt gått mig förbi eller har jag gått förbi allt? Som vid uppehåll på en station, är det mitt tåg som rör sig eller tåget på andra sidan perrongen?

*

Samma hjärtliga svar, samma hjärtlösa kyla. Varken debet eller kredit. Jag är ur räkningen.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]

Alltid Ekmans!

Birgit hade nöjet att spela mot den äldre och ta regi av den yngre. Plus allt däremellan. Nu kan även du få ana hur det var, i alla fall om du har nära till Solna Filmstad. Lita på att Ekmansällskapet gör det bästa av det!

Fullständigt program hos ekmansallskapet respektive filmstadenskultur. Men, skynda, skynda, snart är det över!

Katrina [1943]

Filmen Katrina i regi av Gustaf Edgren är något så udda som en film där Tengroth inte har den kvinnliga huuvudrollen, men å andra sidan så fick under 1943 hela fem filmer med henne premiär så nog kunde hon kosta på sig att bjussa på utrymmet vid ett enstaka ögonblick.

Huvudrollen i detta åländska sjödrama gick istället till Märta Ekström, i huvudsak teaterskådespelerska, och som här dessutom spelar mot sig egen make, skådisen, teatermannen och regissören Frank Sundström. Ett rätt omaka par, i alla fall i filmen: hon en stark och självmedveten ung kvinna från det österbottniska kustlandet som plötsligt förälskar sig i den pratsjuke sjömannen från den åländska övärlden. Hon står rak, stolt och vacker som en Vasadrottning från förr, han visar sig vara en riktig nobody som kuvad av den lokale redaren tvingas ut till havs med mössan i hand. Men alla bekymmer, fattigdom och motgångar för dem samman, "som ett kitt" och de harvar på filmen igenom i sin lilla stuga ute på skäret.

Birgit dyker upp i filmens tredje del, efter kanske en halvtimme. Vi är då framme i modern tid och Katrinas och Franks överlevande barn har blivit två unga män som båda blir förtjusta i det nyanlända butiksbiträdet Saga Svensson.

Det märks faktiskt att du är utombys ifrån, säger den yngre brodern till Birgit, du dansar så man skulle tro du var från Marseille.

Så långt allt gott, Birgit fnittrar, dansar och lyser när hon blir uppvaktad av den minst sagt charmerande snyggingen George Fant. Ja, hon borde kunna räkna med att få håva in antingen honom eller den något mer inbundne, men ambitiösare, storebrodern Hampe Faustman. Men vad gör en stackars flicka när alla unga män tar tjänst på båtar med kurs mot fjärran hamnar och kontinenter? Väntar i handelsboden? Nej, hon låter sig förföras av öns lokale hövding, den slitne och stenrike redaren Ekvall. Klädd i skepparkrans och förmodligen dubbelt så gammal, om det nu skulle ha någon betydelse.

Just när förlovningen eklaterats kommer Fant hem, med fickan full av sparkapital, drömmar och giftastankar. När sanningen blir uppenbar gör han ett glansnummer av förtvivlat skådespeleri: han dricker sig drängfull, raglar in på lördagsdansen med suparbröderna, beter sig och följer efter en vurpa på dansgolvet med traktens förståndshandikappade flicka Serafia till hennes kammare och lyckas dessutom som grädden på moset - får vi snart veta - göra henne med barn. Allt går på några minuter. George Fant excellerar, dessutom ser han ut, okammad och slipslös, som en ung man från åren straxt före Beatles kom. George 20 år före.

Skenheliga falska satjänta!, så löd hans recension av Birgit minutrarna innan han attackerade flaskan, bylivet och flickan för att sedan försvinna bort över haven, för alltid i denna historia.

Detta får Hampe att se rött och här utvecklar sig bygdeeposet till ett Shakespearedrama Light där Hämnden blir det enda begäret, de fattigas törst efter hämnd på de besuttna som i generation efter generation trampat ner, förstört och rövat från de olyckliga under dem. Modern, Katrina, som i filmens inledning nedkallade en förbannelse över redarfamiljen förtvivlar nu över de krafter som hon släppt lös.

Nånstans här gifter sig Birgit med gubben, bilder från bröllopet i kyrkan klipps omdelbart ihop med bilder från en begravning där bruden istället går i sorgflor. Bland åskadarna dyker plötsligt Julia Caesar upp med repliken:

Att det skulle gå så fort för Saga att bli änka, det ingick väl inte i Ekvalls planer när de låg på brudpallen för tre månar sen?

Så Birgit ärver redarrörelsen och fartygstrafiken, här skymtar den typ av gestalt hon gjorde så ofta under 1940-talet, på ett eget sätt en ensam kvinna med en skugga från förr att hålla på avstånd. Som kvinnlig företagare kläds hon genast i uppsatt hår och en opassande hatt (om man ska vara snäll), men som en präst sa till Katrina i filmens början: man kan resa hur långt som helst, men sitt hjärta reser man aldrig ifrån. Hampe mjuknar, ställer in sitt hämnddrama och de tu förenas och med en karl som direktör kan Birgit återgå till bli kvinnlig, modernt klippt, klädd i snygg gångdräkt, och med tjänsteflickor att kommendera i rikemanshuset inne i Mariehamn.

Men här finns samtidigt, utanför manus, en annan historia vid sidan av. Frank Sundström och Märta Ekström var gifta och vid denna tid bodde de i hyrd lägenhet ute i Bergshyddan på Djurgården, samma boende som Birgit och Stig Ahlgren skulle ta över bara ett par år senare. Än hade hon inte träffat Ahlgren men hon visste säkert var Frank och Märta höll hus.

K. G. Kristoffersson

Ytterligare en av alla de som skulle ha kunnat berätta har gått in i den stora tystnaden, fotografen K. G. Kristoffersson - enligt Stockholmpressens runor hela 93 år gammal.

Kristoffersson fotograferade under 1940-talet Birgit vid flera tillfällen och han har behandlats tidigare i dessa spalter. Dottern Louise har t. o. m. hört av sig för något år sedan och försäkrat att pappan fortfarande var vid full vigör. Men ingenting varar ju för evigt.

Nu får andra berätta hans historia, någonstans finns säkert en massa negativ som aldrig kommer att bli sedda som positiv. Tystnaden drar för en kort minut mellan Operabarens sittmöbler, den församlade fotografkåren tar hatten av och Birgit niger halvt i skymundan vid kanten av granriset.

Aforismer (II)

*

Dumheten är den största gåvan, näst rikedom. Ofta ges de inslagna i samma paket. Från pappa och mamma på födelsedagen.

*

Den mätte blir inviterad, den hungrige utspisad.

*

Uppfostran lägger seltyg på barnet. När det ska bli en fri människa travar det redan snällt mellan skaklarna.

*

När man är sjuk vill man slippa sin kropp, när man är frisk sin själ.

*

En öppen blick och ett ärligt handslag borde beivras som osund reklam.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]