Människor som minns 27: Claes Sylwander

Claes Sylwander, erfaren teaterman, föddes kanske inte med silversked i munnen men väl med rejält kulturkapital nerblandat i morgongröten. Hans mor var den firade aktrisen Tora Teje, som själv gjort en spektakulär klassresa från ett eländigt pörte i Kniv-Söders knappt stadslika bebyggelse till fashionabelt boende i hjärtat av Östermalm.

Hans far, Herrman Sylwander, var framgångsrik fotograf och innehavare av den ansedda studion Atelier Jaeger på Drottninggatan, tillika hovleverantör av kungliga porträtt. När de unga tu blev ett 1913 bosätter de sig först på Riddaregatan, senare på Tysta Gatan, intill Karlaplan i Stockholm, i ett 24-rums hus i fyra våningar med mormor och moster placerade högst upp och med Tora, Herrman och så småningom sonen Claes residerande i resten av huset. Blev det för trångt där hemma kunde de fara ut till lantstället, Herrhaga, en elegant herrgårdsliknande jugendvilla utåt Österåkertrakten.

Tora Teje var het vid den här tiden, hade som 15-åring kommit in på Dramatens elevskola, med glans passerat undervisningen och genast fått fast kontrakt. Samma år som hon gifter sig bytte hon till Svenska Teatern under Albert Ranft, spelade mot den gamle Gösta Ekman och andra tidens stjärnor, lyfte ansenliga gager, klädde sig exklusivt och syntes vart hon än gick. Sonen såg knappt, enligt honom själv, sin mor ända upp till 15-årsåldern, då en fejd med Pauline Brunius på Dramaten - dit hon återvänt 1922 - gjorde att hon för en tid slutade uppträda och istället visade sig i hemmet i alla fall på deltid.

Claes själv önskade bli konstnär, åkte till Paris för att studera måleri, blir hemkallad för att driva pappas fotostudio (vid denna tid lokaliserad till Birger Jarlsgatan], även han kvalar in som hovfotograf och framgångsrik för egen maskin tills han vid 30-årsåldern kastar allt detta över bord för att gå in vid teatern. En dröm förverkligad. Först en karriär som skådespelare, regissör och annat inom fältet, sedan som teaterchef i Göteborg, Helsingborg och Malmö.

I sin memoarbok "Oh Gud vad vi haft roligt" [Wiken, 1993] berättar Sylwander rappt, impulsrikt och under]ållande om sitt liv, mor (speciellt) och far, och alla personligheter och kändisar som passerat, både det gamla gardet kring hans föräldrar och det yngre under hans egen tid.

Och Birgit Tengroth då? Hur kommer hon in i gänget? Jo, Tora Teje, medverkade i filmen Gubben kommer - efter Gösta Gustaf-Jansons roman - 1939, där även Birgit hade en roll. En dag fick Claes följa med till filmstudion (detta var under Bruniusfejden) där scener med Victor Sjöstrom, George Fant och Birgit skulle spelas in. Claes är 9 år yngre än Birgit och "blev barnsligt förälskad". Tora Teje är mer skeptiskt till ungdomarna Birgit och George: "De där två gör ju ingenting när kameran går, det kan väl inte bli nånting. Det ska bli lustigt att se", recenserar hon i bilen hem. Efter att filmen senare provvisats utbrister hon: "De där två var ju bäst! Jag tyckte jag var avskyvärd. Jag lovar och svär att jag aldrig ska filma mer!"

Så på sätt och vis kan man, med lite god vilja, säga att Birgit Tengroth fick Tora Teje att sluta vid filmen. 

Inte mycket till minne kanske, men av en ren slump hittar jag dagen efter på nätet ett omslag till Svensk Damtidning 1940, taget av just Jaeger. Kanske råkade den 15-årige Claes vara i pappas studio just den dagen. Eller att hjärtat klappade lite extra när pappa vid middagen berättade vem som fotograferats tidigare på dagen. 

[Det är inte Sylwander på bokomslaget ovan utan Lars Hanson som tar sig an fru Teje från filmaffischen till Stillers Erotikon. Claes såg inte fullt lika diabolisk ut. Han gick bort 2013.]

Partypinglor på premiär (1940)

På höstkanten 1940 hade Södra Teatern i Stockholm premiär på en ny uppsättning: Charleys tant. Själva huvudrollen innehades av Stig Järrel, som här fick chansen att spela ut en variant av Lilla Märta på scen. Bredvid honom fanns två unga lovande skådespelarämnen: George Fant och Karl Arne Holmsten.

I Filmjournalen nr 45, 1940 ägnades premiären ett flersidigt fotoreportage under skvallersidornas sedvanliga rubrik Veckans Philip den Magre. Redan ute på entrétrappan får vi syn på den bistre veteranen Anders de Wahl som trängs med autografjägare och straxt intill tar premiär- och balettdansösen vid Kungl. Operan Britta Appelgren mer glatt emot de stormande ungdomarnas skrivböcker.

Men inne i foajén minglar redan två av tidens filmstjärnor till synes ostört bland premiärpubliken:

Naturligtvis enligt tidens sed med rökverken i högsta hugg! De båda skolkamraterna från Operans balettskola, kollegorna ute i Råsunda filmstad och de likaledes såta väninnorna Annalisa Ericson och vår egen Birgit.

Man kan tänka att när Appelgren väl fått av sig kappan och lämnat in hatten i teatergarderoben ägnade hon de båda filmskådespelerskorna några minuters uppmärksamhet för här finns kopplingar förutom själva det stabila Operahuset: fröken Britta hade nämligen en gång i tiden spelat mot, eller med, Birgit i den tidigare filmproduktionen Mordbrännerskan från 1926. Appelgren hade en egen filmkarriär på gång i slutet av 1920-talet och fram in mot mitten av 30-talet då den falnade av och hon - förmodligen - ägnade sig mer fokuserat åt baletten.

Birgit på tiljan 4c: Ung kärlek

Inget nytt under solen: vi har redan tidigare kommenterat reportaget i Filmjournalen nr 22, 1941 där man summerar sommarens föreställning av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern, Nyan kallad bland tidens teaterfolk.

Alla med intresse för Birgit är ju väl bekanta med att hon och Georg Rydeberg prövade att vara teaterdirektörer och tillsammans satte upp ett teaterstycke som de själva ordnat fram, i regi av Per-Axel Branner - som dessutom var teaterns ägare och som alltså hyrde ut scenen över sommaren. Och naturligtvis blev det succé! Alla skådespelarna fick beröm: Tengroth, Rydeberg, Ester Roeck-Hansen och George Fant. Detta har redan sagts, låt oss nu bara ta tillfället att visa några fotografier tagna i samband med föreställningen.

Här samtalar direktörerna med regissören Per-Axel Branner, känd från film- och teatervärlden. Själv teaterdirektör under alla de andra månader som Rydeberg & Tengroth var skådespelare. Branner skrev senare också en bok om sitt projekt Nya Teatern och även en på sin tid hyllad barndomsskildring från de kvarter i Stockholm som kallas Sibirien. Vid var gräns för övrigt Nya teatern hade sina lokaler.

De två andra korten som Filmjournalen hängt upp på sin tvåsides-uppslags-tråd visar uppsättningens övriga skådisar: den, enligt kritiken, uppseende skicklige Fant och veteranen fru Roeck-Hansen, vars mogna charm och säkra intuition var några av fundamenten i framgången.

Får jag runda av med ett Birgit-citat, förmedlat av reportern Marco Polo?

Det är härligt att få spela teater. Men för den skull menar jag inte, att det skulle vara tråkigare att filma. Man kan inte jämföra de båda sakerna, de är i grunden så olika. Därför tycker jag om att syssla med båda samtidigt. Teatern är en underbar avkoppling från filmarbetet - och den direkta kontakten med publiken är något man aldrig kan sätta nog värde på.

Birgit och Georg satsade pengarna och fick, om jag förstått saken rätt, tillbaka varenda krona. Med upplevelsen - och uppmärksamheten - som extra bonus hela sommaren lång.

Katrina [1943]

Filmen Katrina i regi av Gustaf Edgren är något så udda som en film där Tengroth inte har den kvinnliga huuvudrollen, men å andra sidan så fick under 1943 hela fem filmer med henne premiär så nog kunde hon kosta på sig att bjussa på utrymmet vid ett enstaka ögonblick.

Huvudrollen i detta åländska sjödrama gick istället till Märta Ekström, i huvudsak teaterskådespelerska, och som här dessutom spelar mot sig egen make, skådisen, teatermannen och regissören Frank Sundström. Ett rätt omaka par, i alla fall i filmen: hon en stark och självmedveten ung kvinna från det österbottniska kustlandet som plötsligt förälskar sig i den pratsjuke sjömannen från den åländska övärlden. Hon står rak, stolt och vacker som en Vasadrottning från förr, han visar sig vara en riktig nobody som kuvad av den lokale redaren tvingas ut till havs med mössan i hand. Men alla bekymmer, fattigdom och motgångar för dem samman, "som ett kitt" och de harvar på filmen igenom i sin lilla stuga ute på skäret.

Birgit dyker upp i filmens tredje del, efter kanske en halvtimme. Vi är då framme i modern tid och Katrinas och Franks överlevande barn har blivit två unga män som båda blir förtjusta i det nyanlända butiksbiträdet Saga Svensson.

Det märks faktiskt att du är utombys ifrån, säger den yngre brodern till Birgit, du dansar så man skulle tro du var från Marseille.

Så långt allt gott, Birgit fnittrar, dansar och lyser när hon blir uppvaktad av den minst sagt charmerande snyggingen George Fant. Ja, hon borde kunna räkna med att få håva in antingen honom eller den något mer inbundne, men ambitiösare, storebrodern Hampe Faustman. Men vad gör en stackars flicka när alla unga män tar tjänst på båtar med kurs mot fjärran hamnar och kontinenter? Väntar i handelsboden? Nej, hon låter sig förföras av öns lokale hövding, den slitne och stenrike redaren Ekvall. Klädd i skepparkrans och förmodligen dubbelt så gammal, om det nu skulle ha någon betydelse.

Just när förlovningen eklaterats kommer Fant hem, med fickan full av sparkapital, drömmar och giftastankar. När sanningen blir uppenbar gör han ett glansnummer av förtvivlat skådespeleri: han dricker sig drängfull, raglar in på lördagsdansen med suparbröderna, beter sig och följer efter en vurpa på dansgolvet med traktens förståndshandikappade flicka Serafia till hennes kammare och lyckas dessutom som grädden på moset - får vi snart veta - göra henne med barn. Allt går på några minuter. George Fant excellerar, dessutom ser han ut, okammad och slipslös, som en ung man från åren straxt före Beatles kom. George 20 år före.

Skenheliga falska satjänta!, så löd hans recension av Birgit minutrarna innan han attackerade flaskan, bylivet och flickan för att sedan försvinna bort över haven, för alltid i denna historia.

Detta får Hampe att se rött och här utvecklar sig bygdeeposet till ett Shakespearedrama Light där Hämnden blir det enda begäret, de fattigas törst efter hämnd på de besuttna som i generation efter generation trampat ner, förstört och rövat från de olyckliga under dem. Modern, Katrina, som i filmens inledning nedkallade en förbannelse över redarfamiljen förtvivlar nu över de krafter som hon släppt lös.

Nånstans här gifter sig Birgit med gubben, bilder från bröllopet i kyrkan klipps omdelbart ihop med bilder från en begravning där bruden istället går i sorgflor. Bland åskadarna dyker plötsligt Julia Caesar upp med repliken:

Att det skulle gå så fort för Saga att bli änka, det ingick väl inte i Ekvalls planer när de låg på brudpallen för tre månar sen?

Så Birgit ärver redarrörelsen och fartygstrafiken, här skymtar den typ av gestalt hon gjorde så ofta under 1940-talet, på ett eget sätt en ensam kvinna med en skugga från förr att hålla på avstånd. Som kvinnlig företagare kläds hon genast i uppsatt hår och en opassande hatt (om man ska vara snäll), men som en präst sa till Katrina i filmens början: man kan resa hur långt som helst, men sitt hjärta reser man aldrig ifrån. Hampe mjuknar, ställer in sitt hämnddrama och de tu förenas och med en karl som direktör kan Birgit återgå till bli kvinnlig, modernt klippt, klädd i snygg gångdräkt, och med tjänsteflickor att kommendera i rikemanshuset inne i Mariehamn.

Men här finns samtidigt, utanför manus, en annan historia vid sidan av. Frank Sundström och Märta Ekström var gifta och vid denna tid bodde de i hyrd lägenhet ute i Bergshyddan på Djurgården, samma boende som Birgit och Stig Ahlgren skulle ta över bara ett par år senare. Än hade hon inte träffat Ahlgren men hon visste säkert var Frank och Märta höll hus.

"Hur kommer det sig att kärleksscenerna i svensk film verka så föga trovärdiga?"

Under denna något otympliga rubrik fortsätter vi vår bevakning av Birgits skidmode under säsongerna 1940 och 1941!

Under sidorubriken Enquette ställer sig nämligen kulturredaktionen i Allers, nr 22, 1940 rubrikens fråga och hör sig för bland ett dussin inblandade. Det hela illustreras med bifogad bild från vår nuvarande favoritfilm Karl för sin hatt! Nota bene: filmen har ännu inte haft premiär så vår hjältinna som här ses ligga utslagen på en brits i en fjärran timmerkoja vid skogs ände är inget mindre än en riktig liten teaser. Man ser ju lång väg vad den reslige Adolf Jahr har i tankarna! Sagt och gjort: vi som sett filmen vet att han i nästa sekvens kommer att dra av Birgit hennes (stickade) strumpor och långsamt - i närbild! - massera hennes bara fötter. Här har publiken kanske en mer trovärdig kärleksscen att se fram emot?

Därefter plockar Jahr fram sin gitarr och sjunger lite Dan Andersson medan Birgit klipper med ögonlocken.

Men om vi släpper fötterna och gitarren för ett ögonblick: notera skiddräkten som Birgit bär - visst är det densamma som på bilderna i förra inlägget!

Bland de med filmanknytning som tillfrågades om kärlekens trovärdighet är ju som sig bör fröken Tengroth själv. Till skillnad från flera andra meverkande som minsann lite allvarsamt ser ett problem snitsar Birgit istället till det lite kaxigt, med blicken fästad rakt mot intervjuaren:

De kärleksscener jag varit med om hör nog till de mest trövärdiga i svensk film - resultatet har hittills blivit inte mindre än fem barn! Så på min kärlek kan väl inte publiken klaga. Annars måste jag väl säga att kärleksscenernas äkthet kan vara beroende av mot vem man spelar.

En av dessa hennes motspelare, George Fant, uttalar sig också:

Det är ingen idé att försöka göra verkligt realistiska kärleksscener. Jag vet det av egen erfarenhet genom några scener med Birgit Tengroth i "Gubben kommer". På vissa håll förekom det att hela biopubliken gapskrattade åt dessa kärleksscener. De var nämligen så pass verklighetstrogna att publiken kände igen sig alltför mycket: "Så gör jag ju själv, så säger jag själv..." Då blev man generad, och för att dölja det skrattade man. Nej, publiken är inte mogen för sådant - på svenska.

Enkäten ifråga sammanställdes för övrigt av paret "Marco & Streamline", om någon skulle undra.

Chefen fröken Birgit

Kanske var det krigstidens isolering, utestängningen från omvärlden, frånvaron av influenser, som skapade en dynamik i den avlägset belägna, halvt isolerade svenska huvudstaden.

Vi har redan nosat lite på det projekt som sjösattes av två yngre filmaktörer sommaren 1941: uppsättningen av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern. Georg Rydeberg och Birgit slog ju sina påsar ihop, eller sina penningpungar kanske snarare, smakade på titulaturen teaterdirektörer och hyrde en scen av regissör Per-Axel Branner. Och det skrevs i pressen, och det blev fullt i salongen. Och fröken Tengroth blev omslagsflicka i veckopressen av bara farten.

Filmjournalen hängde på, och i nummer 22, 1941, har man en längre artikel, frikostigt illustrerad, som försöker summera äventyret. Signaturen Marco Polo är entusiastisk:

Svensk film- och teaterungdom är inte rädd av sig. Inte rädd för att arbeta. Inte rädd för att ta nya och friska initiativ. Inte rädd för att våga något, för att offra sig själva för den sak de tror på. Och det är något som vi - publiken - måste känna stor tacksamhet för.

Så lyder själva anslaget. Och Rydeberg och Tengroth hyllas, inte bara för sina insatser på scenen, utan även för sin experimentlusta, sin framåtanda, sin besjälade lust att ge sin konst till publiken! Även de två motspelarna, George Fant och Ester Roeck-Hansen får beröm. Fant för att han plötsligt mognat och lite otippat går i land med sin "svåra roll", Roeck-Hansen för sin mogna charm och intuition.

Artikeln avslutas med en liten utvikning, våra hjältar på Nya Teatern är nämligen inte ensamma i stan: Erik Faustman, energiknippet, sätter upp en pjäs på Vasan i egen regi och med ett ungdomligt anslag som kanske kanske kanske kan locka en bred publik. Även här vittnar reportern om alla de inblandades entusiasm och fokusering - som man väl knappast sa på den tiden. Repetionerna fortsätter sedan teatern är mörklagd och låst hemma hos någon långt in på natten.

Vitalitet alltså i ett Stockholm i dödsskuggans dal.

Nå, men låt oss som vanligt sätta Birgit i centrum: hon har ju "åter fått visa vilken strålande aktris hon är. En sällsam blandning av fräsch ungflickscharm och moget konstnärsskap. Varför får hon aldrig tillfälle visa det på film?"

Undrar Film-Sveriges eget husorgan. Det är tydligt, Marco Polo tog sig inte bara till det fjärran Kina, han hade dessutom en tidlöst klar blick!

Tengroth på tiljan 4: Ung kärlek

Det är sommaren 1941. På Regeringsgatan 111 i Stockholm finns sedan 1922 en teaterscen. Den hette ursprungligen Centralteatern vilket blev Lilla Folkteatern vilket kortades till Lilla teatern men bytte senare namn till Nya teatern och sedan 1940 är teatermannen och filmregissören Per Axel Branner teaterchef. På denna scen, denna sommar,har en ny föreställning premiär: Ung kärlek, en amerikansk pjäs, Young Love, från 1928 skriven av Samson Raphaelson.

I Vecko-Journalen, nr 22, 1941 recenserar den kände skribenten Sigfrid Siwertz förställningen. Siwertz är missnöjd: Stockholms teaterscener översvämmas av lätta, intetsägande komedier som till yttermera visso har många år på nacken. Dessutom är denna pjäs rätt undermålig med en rent av bisarr intrig. "Jag har svårt att tänka mig ett mera förljuget fifflande med mänskliga grundkänslor. Det är pikanteriet drivet till sadism, det är en ihålig soufflé av ungt, rött blod och gammal, kall, klibbig lögn."

Jag har sällan tålamod och intresse att läsa igenom dagens teaterrecensioner men tvivlar på att sådan klartext skrivs så ofta, numera. Det har gått några år sedan Bergman slog ner den där DN-recensenten på Dramatens scengolv.

Nu räddas dock kvällen av skådespelarnas driv och finess. Det är t.o.m. roligt! Där finns Georg Rydeberg (se bilden) och Esther Roeck Hansen som ett äldre par som konfronterar ett yngre spelat av George Fant och, ja, just det: Birgit Tengroth. Siwertz är inledningsvis skeptisk: "De där unga så kallade filmstjärnorna blir ofta äckligt sönderreklamerade, innan de ännu uträttat ett enda dugg. Man har så till leda sett dem fotograferade, att man instinktivt värjer sig för tanken att behöva möta originalet."

Men, surprise surprise!, herr recensenten måste ge vika: Fant är ingen fadd sockerprins (han hade fördelaktigt utseende) och Birgit får honom att falla i farstun: "så mjuk och het och äkta mitt i det oäkta, att hon förvände synen på publiken och att man vissa ögonblick var färdig att acceptera hennes bravad. Med de rätta tagen kan en mjuk och söt skådespelerska få åtminstone herrarna att tro på ungefär vad som helst."

I uppsättningen knöts olika trådar ihop: Branner hade en gång regisserat filmen Sången om den eldröda blomman (1934) här Birgit hade rollen Mörköga mot Edvin Adolphson och den unge Fant hade hon tidigare mött i filmen Gubben kommer 1938 och skulle även bli hennes motspelare några år senare i den framgångsrika scenversionen av Mans kvinna.

Söker man sig till adressen nu, syns inget spår av teatern. Efter att ha varit scen sedan 1916 - dessförinnan biograf Edison - stängdes den slutligen 1971 och gjordes om till restaurant. Idag, 2007, huserar Tender Mat i lokalen. Titta på hemsidans bilder så anas det ursprungliga teaterrummet. Tidigare höll även restaurang Bon Lloc till i lokalen.

Tengroth på tiljan 2

I veckotidningen Såningsmannen, n:r 12, 18 mars 1944 beskriver Tengroth hur det är att vara på teaterturné:

"Det är helt enkelt underbart att turnera. Jag stormtrivs med detta flackande och farande. Ständigt nya orter och nya intryck - sådant inspirerar mig."
Den aktuella uppsättningen är 'Mans kvinna' efter Vilhelm Mobergs roman med George Fant i den manlige huvudrollen. Tengroth fortsätter: "'Mans kvinna' har verkligen genomgående fått god kritik, och det gör det ju ingalunda tråkigare att spela. Och så måste jag säga, att kamratskapet under sådana här resor helt enkelt är strålande. Det blir en annan samhörighet än vanligt. Man har samma bekymmer om rumsfrågor och trånga loger, och resorna är lika krävande för alla. Just sådant svetsar en samman."

Denna betraktelse av idyllen återkommer senare i det avslutande kapitlet i Jungfruburen, där skildringen av en stillsam stund i en paus under en turné blir det fridsamma uppehållet mellan då och nu.

Mer teater? Se här.