Kollegor på vift: Sture Lagerwall

Den som en gång sett Hampe Faustmans film Sonja (1943) kan inte glömma Sture Lagerwalls iskalla kille i rollen som före detta sutenör till Birgit Tengroths Sonja. Ett alldeles utmärkt skådespeleri och Lagerwall var också en av tidens stora aktörer, såväl på film som på teaterscenen. Inte för inte var det ju också den gamle Gösta Ekman som en gång plockat fram ynglingen Sture och gett honom sitt beskydd och stöd.

Läser man en hyfsat ny biografi över Lagerwall skriven av f. d. Expressenjournalisten Ulf Kjellström, Sture Lagerwall, teatergeni - och busfrö (Norlén & Slottner, 2005) tonar dock en annan bild av vår Sture fram: en rätt krävande och oberäknelig typ som med sina evinnerliga practical jokes på och utanför scenen utsatte vänner och kollegor för den ena påfrestningen efter den andra.

Utöver detta verkar tillvaron ha haft två stående fundament: damer och drinkar. Gift åtskilliga gånger, och med den ena frun snyggare och mer välformad än den andra spreds det dock i Lagerwalls tidiga karriär ett rykte om homosexualitet genom hans närhet till och samarbete med Ekman. Inget kunde ju dock vara mer felaktigt. Spriten intogs på tidens nöjesställen: en värdig runda förbi Cecil bar, Strands bakficka, Fenix vid Adolf Fredriks kyrkogata, Auditorium (senare Vinterpalatset vid Norra bantorget), Bal Palais på Kungsgatan samt förståss Riche. Alltid Riche, där han hinkade ikapp med kompisen Hasse Ekman.

Och när glaset var tömt och notan fixad var det lätt att kila bort till Strandvägen 1 där stora delar av Hasse Ekmans Banketten utspelar sig, en film där Stures tolkning av en ovanligt slemmig rikemansson är näst intill fulländad. Och ytterligare en bit längre bort, nattrundans sista stopp: svartklubben Grotta Azurro, en f. d. potatiskällare på Grev Magnigatan 5, där dåtidens "alla" hängde.

Framgångarna inom filmen - och mängden filmer han medverkade i - genererade efterhand stora inkomster, vilket möjliggjorde ett stilenligt boende ute i Djursholm. Dessvärre ledde det också till trubbel med skattemyndigheten, en lång och sorgesam följetong som under många år kryddade Lagerwall med en misstänkt och förfinad doft av rättshaverist.

Tengroth nämns knappt i biografin av Kjellström, trots det möttes de åtskilliga gånger i jobbet, dels på teatern, dels i en rad filmer förutom Sonja: Pojkarna på Storholmen (1932), Giftasvuxna döttrar (1933), Flickornas Alfred (1935), ...som en tjuv om natten (1940), På farliga vägar (1944) [omslaget ovan] samt Synd (1948).

En säkert sann bild av fenomenet Lagerwall bjuds i boken Samtal med stjärnor: 20 skådespelarintervjuar av Allan Beer (Hugo Gebers förlag, 1953) där stjärnan själv på en sju sidor lång intervju får chans att ondgöra sig över såväl stort som smått: klimatet, svenskens grådaskighet, skatteväsendet, kändispressen, skådespeleri, teaterkritik, spritpolitiken, sin [andra] fru... Intervjun är uttryckligen gjord på, ja, Riche efter att Sture - som det heter här - "just fått sin dagliga vitamininjektion i baken."

[Den undre bilden, här intill, från Kjellströms bok: scenfoto från en oidentiferad uppsättning på Nyan.]