"Er filmstjärnas autograf"

Det är tufft att vara filmstjärna, det vet vi nog alla lite till mans! Det kan vara jobbigt om man ska gno ihop till en någorlunda trygg, kanske kontraktslös ålderdom.

I Filmjournalen nr 49, 1934 uppmanas läsekretsen att utnyttja tidningens erbjudande om att förvärva nya autografkort. Några av de mest kända skådespelarna har suttit på tidningens redaktion och signerat fotografier som den intresserade allmänheten kan köpa. De publiceras i två serier innehållande fyra stjärnor vardera, serie A består av Tutta Rolf, Inga Tidblad, Fridolf Rhudin och Sture Lagerwall. Serie 2 innefattar Anne-Marie Brunius, Birgit Tengroth, Edvid Adolphson och Bengt Djurberg.

Skynda, skynda! hojtar tidningen: snart åker Tutta till Hollywood och har därefter varken tid eller möjlighet att signera fler! Och hur var det då med ålerdomen? Jo, av de 50 öre som korten kostar går 20 öre till Stiftelsen Höstsol och 20 öre till "filmfolkets välfärdsorganisation Pingstfonden". De återstående tio örena skall bland annat täcka portot. Korten var utformade som en enklare form av vykort med tunt papper och lite snett handklippta sidor.

Beställarna uppmanas ha ett visst tålamod: "De skådespelare som stå till tjänst med sina autografer äro nämligen icke alltid genast till hands, utan vistas på turnéer i landsorten, på filmarbete utanför Stockholm etc., vilket kan fördröja kortens expediering."

På bilden ovan, ur nämnda nummer, syns den kanske inte numera så namnkunnige skådespelaren Bengt Djurberg sitta och signera en bunt kort. Han har ett gediget arbete framför sig, men telefon finns på skrivbordet om filmbolaget skulle höra av sig. Och mycket riktigt, 1934 års telefonkatalog ligger intill.

Här intill ses några exempel på kort ur såväl serie 1 som serie 2, märk väl att Birgit verkar ha haft rätt bråttom, eller fått kramp i handen, för reservoirpennan har haft problem att hitta framåt. Dessutom kan man glädjas åt att den tidigare nämnda fotografen Anna Riwkin fått bidra med bilder, hennes omisskännliga logga pryder både Birgits och Sture Lagerwalls bilder.

En av den tidens filmentusiaster som tog sig råd att skicka efter dessa bilder var unga Anna Lisa Ohlson på Bagaregårdsgatan 20 i Göteborg, det är delar ur hennes kollektion vi här kan se.

I Birgits bokhylla 1: Carl G. Laurin

Hög tid för nya utmaningar! Efter förhållandevis många noteringar inom den i och för sig spännande och smaskiga avdelningen skvaller och spekulationer, varvat med "analyser" av filmade folklustspel och krävande komedier styr vi nu upp det hela med att försöka rekonstruera Birgit Tengroths bokhylla, vad bar stadsbuden mellan de olika tengrothska våningarna runt staden, vad bläddrade hon i när kvällsmörkret sänkte sig över huvudstaden? Vad hade hon i handväskan som styrketår i inspelningspauserna? Önska mig lycka till.

Först ut är en konstbok, uppsalaakademikern Carl G. Laurins Barnet i liv och konst [Norstedts, 1938]. Laurin var filosifie kandidat och hedersdoktor, dessutom anställd på förlaget som gav ut hans bok: en anställning som tydligen var bas för en spridd och bred kulturgärning inom konstvetenskapen. I mångt och mycket i pedagogiskt nit. Denna bok kom ut sent i hans liv, Laurin avled 1940, gammal som gatan och långt från Tengroths generation, och är en skildring av hur barn och barndom skildrats i konsten genom tidernas lopp. Den gamle tronade uppe i det Laurinska huset på Mariaberget med vidsträckt utsikt över Riddarfjärd och Gamla Stan, som än i denna dag dominerar Södermalms skyline. Tvärs över vattnet och det som mötte Birgits öga när hon yrvaket steg ut på gatan från föräldraboendet Slussplan 1-3.

Birgit fick eller köpte boken på hittills okänt sätt, skrev in sitt namn med reservoirpenna i bred och slängig stil - odaterat.

Mer än så vet jag inte, boken överlämnades till mig för en timme sedan, diskret intill en busshållplats som en avlämning i ofärdstider. En lite vilsen pust från en annan värld, långt från sin hemtrakt, i utkantsområden som bebyggdes först i samma tid som den publicerades. Nutidens brus runtomkring medan då och fjärran flöt upp till ytan.

Typ.

Tack, Karin, för din uppmärksamhet.

Birgit Tengroth, filmstjärna

I en tidigare berörd intervju i Vecko-Journalen nr 35, 1945 kommenterar Tengroth filmvärlden och den egna karriären: hon hoppas på den franska filmens renässans och ger - via den något oväntade omvägen över Laureen Bacall - slängar åt den amerikanska drömmen. Hon kallar det hela kråksång, det saknas raffinemang under den "kallhamrade charmen" och "hafsiga stilen". Bacall klassas av den nygifta fru Ahlgren som ett uselt föredöme för barnen (sic!). "Nej, låt skolflickorna i stället sätta upp Ingrid Bergmans fräschhet och naturlighet som ideal."

Den bilden skulle inom kort förändras dramatiskt, det finns nog skäl att undra om hon inte helt enkelt driver med reportern.

Och, nej, nej, inte vill hon till Amerika! Dit kollegorna far på löpande band. Nåja, åtminstone en del.

Uppenbarligen känner vår hjältinna att hon själv närmar sig vägs ände, hon beklagar att hon hamnat i fack: "den snälla flickan i bondschalett, den rågblonda hemmadottern som går i forsen, när hon väntar barn". Har man väl hamnat i sin nisch är det "svårare att komma ut igen och få tillfälle att förnya sig. Producenter världen runt tar nog det säkra för det osäkra. Har man slagit igenom i ett rollfack, med en typ som folk känner igen, så rättas engagemengen därefter?"

När detta sägs har hon fem filmer kvar att göra, där de flesta rollerna går utanför schablonen hon här beskriver.

Men, never mind: Visst är det roligt att vara filmstjärna!


Bilden ovan, ett med äkta reservoarpenna signerat idolporträtt, ingick ursprungligen i ett modereportage kring den egna garderoben som publicerades åtminstone i Filmjournalen nr 14, 1943 under rubriken "Långbyxor och aftonklänning": "'Det är vad jag trivs bäst i' säger den charmfulla, livliga och pikanta filmstjärnan". Aftonklänningen i svart tyll har broderade prickar på livet, och en mycket vid kjol och är liksom det senaste i den tengrothska garderoben sydda hos Loulou. Fler smakprov från kollektionen kommer så småningom.

Det underbara fotot är taget av fotograf K. G. Kristoferson; titta, kära läsare, och njut!

Litterära intryck 1: Vilhelm Ekelund

Jag har för mig att Tengroth någonstans skriver att hon inte reser någonstans utan sin Ekelund. Hon verkar hela sitt liv ha varit en läsande människa och allehanda namedropping sker i texterna. Under en sjukhusvistelse redovisad i novellen "Varför jag blev katolik" klämmer hon Thomas a Kempis, Chesterton, Pascal, Dostojevskij, Elisabeth Laseur, Bernanos, Ekelund och Marcus Aurelius. Flera namn är okända för undertecknad med det låter i alla fall gediget.



Ekelund, 1880-1949, är en av de stora svenska författarna. Hans samlade dikter finns utgivna av Svenska Akademien 2004 och kan hämtas hem på Akademiens hemsida. Ekelund övergav i stort poesin redan vid tiden för första världskriget och blev under senare delen av sitt liv mest berömd för sina aforismer. I sitt bidrag till en annan av Akademiens publikationer: Högkultur som subkultur? (2006) skriver Johan Svedjedal om Ekelund : "främling i världen - så främmande att han snart blev en främling för sitt eget lyriska författarskap, så främmande för publiken att han snart nästan inte hade någon, så främmande för sin tid att han är svår att förbigå i en av de hårdaste litterära tävlingar man kunde tänka sig: vem är den mest enträgne kverulanten?"

Vilhelm eller Birgit?

[illustration: Birgits eget exemplar av en Ekelundvolym med - förhoppningsvis - hennes egna understrykningar.]

Leopolds antikvariat

På Leopolds antikvariat, Sturegatan 44 köpte jag bladet härintill: Tengroths autograf för 80 spänn. Namnteckningen är skriven på en sida från en anteckningsbok och någon (klåpare) har även klistrat på ett foto från en veckotidning, delvis över själva skriften! Bilden är tidig, förmodligen från trettiotalets början.

Sturegatan, ett stråk i det Östermalm som var Tengroths värld. Uppvuxen i närheten av Hedvig Eleonora kyrka bebodde hon stadsdelen under perioder av sitt liv: Sickan Carlsson, som var årsbarn, skolkamrat och grannflicka, anger i sin minnesbok "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977) Majorsgatan som Tengroths barndomsadress; senare i livet fanns hon på Styrmansgatan och Floragatan. I Bergmans "Törst" stöter Tengroths rollfigur Viola samman med sin gamla balettkamrat Valborg (Mimi Nelson) på Brahegatan, straxt ovanför Östermalmsgatan. På Linnégatan 79 ligger Marie Bebådelsekyrkan vars katolska församling hon tillhörde.

Den avslutande adressen blev också straxt intill, på andra sidan Djurgårdsbron. Galärvarvskyrkogården.