Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

Omläsning 6: Än lever häxan

"Det är nu en gång så: antingen har man något i huvudet eller också något på det. Själv använder jag aldrig hatt."

I början av 1951 började Tengroth skriva krönikor i veckotidningen Året runt, kontakten hade förmedlats av Albert "Abbe" Bonnier himself som uppmanat henne att skriva ett kåseri på försök. Denna försökstext presenterades sedan anonymt för chefredaktören Sven Broman som genast nappade:

Uppdraget gällde att skriva för kvinnor om kvinnor under rubriken 'I förtroende'. Det lät både närgånget och pretentiöst. Jag slog ifrån mig med båda händerna. Att så där varje vecka lägga sitt sprittande hjärta på tidningsdisken! Men redaktörer är som bekant listiga djur. Jag skulle få skriva vad jag ville. Vad jag ville året runt. Det kan man kalla carte blanche,

beskriver Birgit själv det hela i förordet till den volym, kallad Än lever häxan, som kom 1952 och som innehöll ett urval av hennes texter från det första året.

Och minsann skrev hon också precis vad hon ville, och hon är alldeles förtjusande. Det är rent och skärt lustskrivande. Motiven och inspirationen hämtas ur hennes eget liv, vad hon läser, ser och hör, bekantas funderingar och later. Hon är raljant och häcklar osentimentalt den rena dumheten, den enfaldiga aningslösheten, vare sig den nu uppenbarar sig i manlig eller kvinnlig skepnad. Det säger sig självt att texter av den här karaktären i många fall till sitt innehåll åldras snabbt och så är det väl i flera fall också här, men det goda humöret och formuleringsivern - som stundtals gör att hon nästan snubblar över orden - gör att man har svårt att sluta läsa. Man och kvinna lever sina liv, i parallella spår, och bådas värde skall vårdas och aktas, det är Tengroths absoluta övertygelse. Ojande och klagande medsystrar har ingenting här att hämta. En kvinna som tröstäter sig ful och tjock är inte ett dugg bättre än en man som skåpsuper, den misshandlande mannen är förresten även han misshandlad. Men den karl som fegt smiter ur ett förhållande för att slippa bråk och uppträde gör inte heller rätt för sig: "som att smita från en restaurangnota och kalla köksmästaren hysterisk, när han vill ha betalt". Den socialt inkompetente man som drar sig undan middagen för att lyssna på radio (detta är 1950-tal) kunde lika gärna stå bakom gardinen och fumla med morfinsprutan. Den före detta teaterkvinnan har nog sett ett och annat. Och glöm inte: kvinnor är intoleranta och självgoda! Birgit fäktar vilt och man kan nästan se henne sitta vid skrivmaskinen med ett skevt leende. Blicken fästad på papperet i valsen, högerhandens fingrar knattrar fram nästa salva medan vänsterhanden gräver i det halvtomma cigarrettpaketet efter nästa cigg.

Här väver hon in trådar från sitt liv inom filmen, inte alltid så skimrande. Hon skissar sin barndom, det samtida Paris, sjukdomen. Hon hyllar de annorlunda, det udda, själva rörelsen:

"Kvinnor är bestämt mera än männen födda resenärer. Vi är vana att underkasta oss, att finna oss tillrätta. Vi har inget tyngande bagage av vanor med oss genom livet; bråkiga och pratsamma som vi är kunde man tro att vi första gången sett dagens ljus på en larmande perrong med virriga avskedscener och skrikande bärare ... Vittringen av äventyret färgar [kvinnornas] kinder röda och tänder en rovdjursglimt i deras blick."

Sedan vänder hon sig mot mannen intill och trycker tummen rakt in i hans öga: "Mannen tillhör sniglarnas släkte, som bär eller skulle vilja bära sitt hus på ryggen."

Och slutligen: vem är då häxan? Tengroth själv? En kvinna blir olycklig när hon tvingas rätta sig efter mannens kynne, summerar hon, hon förlorar kontakten med det kvinnliga väsendets dolda djup. Spak, tråkig och förtvivlad, så vill mannen ha henne! Skriver Birgit. Men den kvinna som blir medveten om sina resurser blir av bara farten en källa till oro för sin omgivning, hon vill styra och ställa, skapa om männens värld. En sådan kvinna blir lycklig.

"Då blir hon häxa".

Författare 1951

Den här bilden fann jag just i Damernas Värld, nr 12, 1951.
Här har vi Tengroth vid en brytningspunkt, hon har sedan ett år lämnat filmen, hon har flyttat från sin andre man, hon har sin fjärde bok på gång. Men framför allt: hon har behandlats för cancer. Hon skriver i tidningen om sin sjukhusvistelse, kommer hon nu bara ut därifrån börjar livets andra akt.

Hon citerar:
"Och jag brister ut i våldsam gråt,
oförklarlig, plötslig, meningslös.
Hur bär jag, en vuxen dam, mig åt?
Har en blomparfym gjort mig nervös?"
Hjalmar Gullberg said that.

Artikeln har rubriken Det goda fängelset och kommer året därpå att åter dyka upp i boken Än lever häxan, en "kåserisamling" som Tengroth själv i förordet liknar vid "tödropp från en trasig stupränna". Men nu är hon författare, skriftställare, på riktigt!