"Det är nu en gång så: antingen har man något i huvudet eller också något på det. Själv använder jag aldrig hatt."I början av 1951 började Tengroth skriva krönikor i veckotidningen Året runt, kontakten hade förmedlats av Albert "Abbe" Bonnier himself som uppmanat henne att skriva ett kåseri på försök. Denna försökstext presenterades sedan anonymt för chefredaktören Sven Broman som genast nappade:
Uppdraget gällde att skriva för kvinnor om kvinnor under rubriken 'I förtroende'. Det lät både närgånget och pretentiöst. Jag slog ifrån mig med båda händerna. Att så där varje vecka lägga sitt sprittande hjärta på tidningsdisken! Men redaktörer är som bekant listiga djur. Jag skulle få skriva vad jag ville. Vad jag ville året runt. Det kan man kalla carte blanche,
beskriver Birgit själv det hela i förordet till den volym, kallad Än lever häxan, som kom 1952 och som innehöll ett urval av hennes texter från det första året.
Och minsann skrev hon också precis vad hon ville, och hon är alldeles förtjusande. Det är rent och skärt lustskrivande. Motiven och inspirationen hämtas ur hennes eget liv, vad hon läser, ser och hör, bekantas funderingar och later. Hon är raljant och häcklar osentimentalt den rena dumheten, den enfaldiga aningslösheten, vare sig den nu uppenbarar sig i manlig eller kvinnlig skepnad. Det säger sig självt att texter av den här karaktären i många fall till sitt innehåll åldras snabbt och så är det väl i flera fall också här, men det goda humöret och formuleringsivern - som stundtals gör att hon nästan snubblar över orden - gör att man har svårt att sluta läsa. Man och kvinna lever sina liv, i parallella spår, och bådas värde skall vårdas och aktas, det är Tengroths absoluta övertygelse. Ojande och klagande medsystrar har ingenting här att hämta. En kvinna som tröstäter sig ful och tjock är inte ett dugg bättre än en man som skåpsuper, den misshandlande mannen är förresten även han misshandlad. Men den karl som fegt smiter ur ett förhållande för att slippa bråk och uppträde gör inte heller rätt för sig: "som att smita från en restaurangnota och kalla köksmästaren hysterisk, när han vill ha betalt". Den socialt inkompetente man som drar sig undan middagen för att lyssna på radio (detta är 1950-tal) kunde lika gärna stå bakom gardinen och fumla med morfinsprutan. Den före detta teaterkvinnan har nog sett ett och annat. Och glöm inte: kvinnor är intoleranta och självgoda! Birgit fäktar vilt och man kan nästan se henne sitta vid skrivmaskinen med ett skevt leende. Blicken fästad på papperet i valsen, högerhandens fingrar knattrar fram nästa salva medan vänsterhanden gräver i det halvtomma cigarrettpaketet efter nästa cigg.
Här väver hon in trådar från sitt liv inom filmen, inte alltid så skimrande. Hon skissar sin barndom, det samtida Paris, sjukdomen. Hon hyllar de annorlunda, det udda, själva rörelsen:
"Kvinnor är bestämt mera än männen födda resenärer. Vi är vana att underkasta oss, att finna oss tillrätta. Vi har inget tyngande bagage av vanor med oss genom livet; bråkiga och pratsamma som vi är kunde man tro att vi första gången sett dagens ljus på en larmande perrong med virriga avskedscener och skrikande bärare ... Vittringen av äventyret färgar [kvinnornas] kinder röda och tänder en rovdjursglimt i deras blick."
Sedan vänder hon sig mot mannen intill och trycker tummen rakt in i hans öga: "Mannen tillhör sniglarnas släkte, som bär eller skulle vilja bära sitt hus på ryggen."
Och slutligen: vem är då häxan? Tengroth själv? En kvinna blir olycklig när hon tvingas rätta sig efter mannens kynne, summerar hon, hon förlorar kontakten med det kvinnliga väsendets dolda djup. Spak, tråkig och förtvivlad, så vill mannen ha henne! Skriver Birgit. Men den kvinna som blir medveten om sina resurser blir av bara farten en källa till oro för sin omgivning, hon vill styra och ställa, skapa om männens värld. En sådan kvinna blir lycklig.
"Då blir hon häxa".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar