Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid. 1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!
Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.
När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.
Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.
Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.
Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar