Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

Omläsning 7: Kalla läppar

Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid.

1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!

Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.

När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.

Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.

Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.

Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."