Birgit minns: Ellen Rasch

Nyligen uppehöll jag mig vid balettstjärnan Ellen Raschs memoarer och de glimtar av en ung Birgit som där skymtar. Slarvigt nog hade jag helt förträngt att även Tengroth har publicerat text om sin gamla skolkompis, i samlingsvolymen Livs levande [1952] finns ett reportage från Parisoperan: Lilla Ellen på Stora Operan. Lite osäker på vad en sådan rubrik kan dölja för undertext.

Rasch är i alla fall vid denna tid engagerad vid operan i Paris och Tengroth tar tillfället i akt och besöker henne inne i detta balettens tempel. Och nog ser man genom orden hur Birgits ögon glittrar därinne, här är hon på hemmaplan, strör dansens termer omkring sig och ser positioner i vart skrymsle i denna drömmarnas oändliga labyrint.

Även Rasch har kommit hem, tycker Birgit, då huset vimlar av vitryssar i förskingringen. Här har de samlats, alla de som kastats ut i en rotlös tillvaro tack vare revolution och inbördeskrigets nederlag . Pliktskyldigast skissar hon Raschs bakgrund men frågan är hur mycket hon egentligen känner lilla Ellen sedan tidigare, fem års ålderskillnad spelade nog sin roll. Hon nämner deras möte på stockholmsoperan:


Lilla Ellen skulle gå i operans balettskola. Det var ovanligt för en överklassflicka på den tiden, det var fattiga flickor som sökte sig dit i avsikt att börja en tidig kamp för brödbiten. Det var där jag - fem år äldre - såg Ellen Rasch första gången. Jag minns henne mycket tydligt. Det kom in i balettsalen en liten, liten flicka med stora ryska folkviseögon och långa välskötta lockar. Hon hade vit hätta och vit klänning med blå och röda broderier på bröstet. Hon gick inte, hon var så liten att det såg ut som om hon petade sig fram. Men om detta lilla väsen var en dröm, väcktes det till av tävlingslusten.



Å ena sidan finns det ofta ett svagt raljant skimmer över texter där Tengroth beskriver mer framgångsrika bekanta, kollegor eller kamrater. Det kan vara en språkstil hon har, en lite distanserad humor eftersom hon minsann inte heller sparar sig själv. Men hennes erkända avundsjuka letar sig in och strör salt mellan raderna hos läsaren. Å andra sidan knusslar hon inte med beröm när sådant är motiverat. Och i fallet Rasch finns inget tvivel, hennes ciceron på Parisoperan är otvivelaktigt en riktig stjärna. Som här kanske nått sitt mål, sin sol. Men som Birgit summerar:

Med den framåtandra, den konstnärsglöd Ellen Rasch besitter behöver hon inte frukta att råka ut för Ikaros' öde. En danseuse étoile kan aldrig komma för nära den sol som heter fullkomning.

[Den mindre bilden ovan: den Ellen Birgit mötte i Paris. Rörelsen precisionsinställs tillsammans med koreografen Serge Lifar.]