Och så tar vi oss en liten kaka till

Den 23 mars 1950 gick estradören Karl Gerhard in i skivstudio i Stockholm tillsammans med Herbert Steens ensemble och sjöng in fyra visor, alla med egna texter. En av dessa var kupletten Och så tar vi oss en kaka till till musik av någon kallad d'Alstone. Den gavs sedan ut på en 78-varvs stenkaka, Cupol 4348, där den andra sidan upptogs av Jag kan spela zittra från samma inspelningstillfälle.

Jaha, och? Jo, i texten - snabbt som ett ögonblink - passerar Birgit själv i egen hög person, vilket vi tidgare berört.

Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till, en kaka till
Kära bröder liksom systrar
Jag tror säkert att ni lystrar
Till min visa, fast den blott är skräp
Men jag vet jag träffar tonen
När jag inbjuder nationen
Att bevista mitt lilla kafferep

Det blir både tår och påtår
Och en sex, sju sorters dopp
Fru Tengroths säng
Kom fort och ta en kopp
Jag har allra bästa tautor
Ifrån NK:s lunchsalong
Fru Blom har gom
Som hon tar ut med tång
Fru Max von Mauritz
Har nyss omskurits
Jag menar nertzkappan förstås
Köpt i Paris och till vilket pris
Det blir både tår och påtår
Människan tre trappor opp
Ska ha barn
Med karln?
Nej, kom och ta en kopp
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Senatoren Mister Thomas
Han är en av Oklahomas pampar
Kommer han tillbaks till stan
Ska det inte bli någon snål grogg
Han ska mottas á la Olrog
Bullfest, bullfest ska det bli hela dan

Det blir både tår och påtår
Och vårt fina kungahus
Ska stå på tå
Med kakor, fjäsk och krus
Five o'clock det blir med tårtor
Uti Ulriksdals gemak
Louise får please
Snart tänka på sin bak
Sen ljuv Sibylla
Med mat och fylla
Prins Bertil bär som stadsbud hem
Vår senator
Som vi då förstår
Det blir både tå och påtår
Om jag känner Bertil rätt
För en tok
Ur Oklahomas operett
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Nästa nytt från skvallertanten
Kommer ifrån västkustkanten
Där "Guds ord på landet" tolkning får
Av den sköna Karin Kavli
Blottad ifrån topp till navli
Hennes barm just nu uti vågor går

Det blir både tår och påtår
Uti en sparsam vardagsblus
Madame dram fram
Sån konst som fyller hus
När hon blottar sina vårtor
Brakar det i nattlinnet
Som nog har sina bästa nätter sett
Vårt lands aktiser står inför kriser
Skall Kavli ensam brösta av, nej, Inga Brink
Säger med en blink
"Det blir både tår och påtår
Vår publik ska hållas varm
Med Manstads och fru Karin Juels barm"
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till
En kaka till.

[Musik: d'Alsone. Text: Karl Gerhard. Copyrightinnehavare okänd.]

Och vad betyder då detta? Ingen kan påstå att detta är ett av Gerhards vassaste alster men sången ingick - enligt Uno Myggan Ericson - i Gerhards föreställning på Chinateatern under våren 1950 och den här typen av texter är naturligtvis en kommentar till det samtida och det flyktigt dagsaktuella skvallret. Vad Tengroths säng har för betydelse är svårt att säga så här långt efteråt: var det en syftning åt en lättjans högborg, eller scenen för erotiska eskapader?

Får man tro Magnus Ugglas kommentarer var Mister Thomas den amerikanske senatorn Elmer Thomas som vid denna tid besökte Stockholm, kungahuset och prins Bertil. Får man tro Karl Gerhard gick det livligt till, monarkin verkar mer eller mindre vara inlagd i sprit.

Textens avslutande parti är hämtat ur säsongens teaterliv. Karin Kavli var ju vid denna tid en av teaterns stora aktriser, engagerad på fasta scener såväl som resande teatersällskap. Och just denna säsong var hon vid Göteborgs stadsteater där Ingmar Bergman satte upp en spansk pjäs, Guds ord på landet, av Don Ramon del Valle-Inclans. Kavli spelade här en lättfärdig klockarhustru och visade dessutom, våren 1950, brösten på scen vilket naturligtvis vållade en hel del rabalder. I sin biografi över Karin Kavli, Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] beskriver Uno Myggan Ericson (tillsammans med Kavli själv) rabaldret och visar dessutom en smygtagen bild från föreställningen där man får se hela härligheten. Kavli var ju en sällsynt stilig kvinna som sedemera även under en längre tid (1953-1962) blev chef för samma teater där hon avsatte mer bestående spår när hon inte fick jaga runt och fånga upp en nevrotisk Per Oscarsson, ständigt på vandring någon annanstans.

Inga Brink var en kanske inte lika framgångsrik skådespelerska som efter en handfull filmroller toppade karriären med medverkan i två Åsa-Nissefilmer. Kanske antydde Gerhard att det behövdes nya friska grepp för att styra upp den sagan.

Margit Manstad är redan behandlad på dessa sidor och Karin Juel ytterligare en kollega.

Sången finns återutgiven på åtminstone tre LP-skivor och det är ett nöje att höra Karl Gerhards vokala insatser med en smattrande käft som springer hundra meter häck utan att snubbla på stavelserna. Men för ett nutida åhörare kan det vara nog så svårt att uppfatta det hela om man inte sitter med den tryckta texten till hands. Magnus Uggla har också gjort en tolkning på sitt hyfsat nya Gerhardalbum Ett bedårande barn av sin tid.

Kavli på bilden [av Lennart Carlén]: stilig som sagt. Vi låter bröstbilden försvinna och istället njuta av henne i sin fulla kraft på balkongen till Göteborgs stadsteater, med Götaplatsen som fond. Den som vill läsa mer om henne kan med fördel ta del av Tengroths text i Livs levande.

Birgit minns: Karl Gerhard

Genom artisten Magnus Ugglas numer rätt omtalade skrivande har jag uppmärksammats på att Birgit Tengroth finns nämnd i en av legenden Karl Gerhards visor. Texten det handlar om har titeln Och så tar vi oss en liten kaka till med Karl Gerhards text till musik av någon kallad d'Alstone och gavs ursprungligen ut på stenkaka 1950, sedemera återutgiven på flera LP-skivor. (I alla fall enligt den diskografi som Karl Gerhard-sällskapet lagt ut.)

För en tid sedan släppte ju även Uggla en CD med sina tolkningar av en rad Karl Gerhard-sånger, däribland nämnda låt. För ett informera och glädja de sina har han sedan under pseudonymen Roine Blom knåpat ihop ett litet förklarande persongalleri på de som nämns i olika texter, kanske kan det behövas för nutida förståelse. Om Tengroth skriver han:

Fru Tengroth
Förnamn Birgit. Skådespelare och författare som rörde sig i KGs kretsar. Kanske en storfikare och möjligen den som kallas ”skvallertanten” i den här sången. Tycks ha hållt kafferep från sin säng. Kungligt.

Hur det nu förhåller sig med det finns kanske anledning att återkomma till. Att Birgit rörde sig åtminstone i utkanten av Karl Gerhards värld råder dock inget tvivel om: Per Gerhard skriver i sin nya biografi över sin far Karl Gerhard: med kvickheten som vapen (Lind & Co, 2007) att Tengroth var en så frekvent gäst i Gerhards mansion nere på Franska Rivieran att hon hade eget sovrum med namnskylt och allt! I hennes egen volym Livs levande (1952) finns ett reportage medtaget som beskriver ett besök hemma hos herr Gerhard på rivieran, närmare bestämt utanför staden Menton, på en ort kallad Roquebrune, i ett eget privatpalats benämnt Fatima Morgana. På plats är dock den svenska revymakaren och estradören icke känd vid namn utan som le Suédois. [Texten finns även medtagen i Stig Ahlgrens senare bok Boken om Karl Gerhard (Åhlén & Åkerlund, 1964)]

Tengroths text är tydligt medkännande, Karl Gerhard beskrivs som en rakt igenom varm, om än lite udda - eller snarare unik - gestalt. Som gäst i huset rör hon sig till synes obesvärat och upplever vardagen, hon undrar lite kokett om hon har rätt att beskriva värdens uppenbarelse i bara pyjamasen utan att själv hamna i någon av hans kupletter. Vilket hon alltså redan har gjort, om nu kronologin stämmer! Vilket hon måste veta, men lämnar därhän. Kanske är detta hennes svar?

Bilden man får är att det handlar om en rätt excentrisk herre som hittat sin plats och roll, striderna är, om inte övervunna, så förbigångna. Bland hans dygder, finner hon, finns förutom arbetsflit den godhet som är en förutsättning för elakheten. Det viktiga är inte att vara omtyckt utan att tycka om. Hon betraktar honom ute på terassen: glad i lyx och vin, förtjust i mat och sällskap:

Det finns falska konversatörer, som exploderar i lustigheter och sedan försjunker i lömsk tystnad, medan de förbereder nästa blixattack. Gerhard är ingen falsk konversatör. Hans tal är veckrikt som en toga och liksom detta plagg skuret i ett stycke. Det är som om han kastade en duk av ord över bordet. Han umgås. Han gör maten sin cour. Han är lycklig, han får oss, sina bordsgäster, att känna samma rofyllda lycka. Han är spetsig mot de närvarande och mild mot de frånvarande, vilket skapar en stämning av behaglig trygghet, ty, tänker man, så kommer jag att omnämnas, när jag inte längre är här.

Fotot härintill är snattat från ovan nämna Sällskaps hemsida och damen är förståss inte vår Birgit, utan en av De Evigt Stora: Zarah Leander, tidigare nämnd, och Gerhards egen stjärna. I sina memoarer, Zarah (1972) ger hon en rätt fyllig, och frispråkig, bild av sin mentor och gynnare:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom - och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag kunde falla till sängs för.
...
Under vårt okroppsliga teateräktenskap blev han svartsjuk två gånger. Svartsjuka är fel ord, egendomssjuka är riktigare. Jag var ett dyrköpt och påkostat nummer i hans samlingar, han tyckte sig ha äganderätt också till mina känslor. Han kom i skymundan när jag invcklade mig känslomässigt med andra män. Han avskydde [Vidar] Forsell och han tyckte ännu sämre om [Arne] Hülphers. [D.v.s. make 2 och make 3 som hon så kärleksfullt benämner vid efternamn. Ettan var den unge skådespelare Nils Leander som gav fröken Sara Stina Hedberg hennes nya namn.]

Hur knyter vi då ihop den här säcken? Jo, Birgit och Zarah sjöng båda varsin melodi kallad Yes Sir! och jag är fullständigt övertygad om att Birgit nog skulle nafsat lika begärligt efter det där vinglaset herr Gerhard så retsamt håller utom räckhåll!