torsdag 28 februari 2008

Kollegor på vift: Margit Manstad

I början av sin filmkarriär, då allting svepte igång under 1930-talets första hälft, spelade Birgit in tre filmer med den dåtida stjärnan Margit Manstad som motspelerska, vi har tidigare i denna labyrint stött på henne i Atlantäventyret (1934), dessförinnan möttes de båda damerna i Pojkarna på Storholmen (1932) och Vad veta väl männen (1933).

Det borde varit en intensiv tid, trots detta lämnar dessa möten nästan inga spår i Manstads självbiografi Och vinden viskade så förtroligt (Läsförlaget, 1987) - en för övrigt rätt märklig bok, rapsodisk textmässigt (ungefär som detta projekt), nästan i telegramform, stort och smått huller om buller men med ett överdåd av fotografier.

Denna Manstad var en synnerligen stilig aktris, om man uttrycker sig försiktigt; med en strålglans av klassisk (ur-)kvinnlighet som än i denna dag skiner ut från varje fotografi och filmscen. Svenska konstnärer (1943) påpekar också att hon är "högst parant" på scenen och mest till sin fördel i eleganta, frivola roller, där hennes förtrollande humör, smak och behag kommer till sin rätt. Hennes genombrott på kontinenten (läs Tyska riket) kom genom den Ufa-producerade Parisiskor (1928) i regi av Gustaf Molander. Bengt Forslund njuter i boken Molander, Molander, Molander (Carlssons, 2003) av anblicken: "Margit Manstad excellerar i allt tänkbart från sidenunderkläder till fantasifulla teaterkreationer" och Leif Furhammar klassar henne i sin Filmen i Sverige (Wiken, 1991) som 1920-talets "syndigaste skönhet och framgångsrikaste femme fatale."

"Ja, vad allt fick man inte vara med om", som Manstad skriver med anledning av intrigen i Atlantäventyret.

Och det var kanske så det var, en närvaro, en kittling, en längtan i nuet, i iris - eftersom hennes namn numer verkar helt ha glidit in i skuggan. Se denna notis mest som en anledning att få lägga ut några bilder, varianter av begreppet skönhet.

Under andra halvan av 1940-talet lämnade Manstad scenens värld för gott och gjorde det som alla vettiga människor borde göra: packade sina väskor och bosatte sig nere på Rivieran.

[Foton, tre varianter av en Margit: överst från Oscarsteaterns uppsättning av en pjäs kallad Pricken 1939, i mitten tittar vår huckleförsedda hjältinna beundrande på den mer erfarna Margit i Pojkarna på Storholmen och sedan som tjusig chansonette i La beau trompette ur revyn Flaggan i topp på Södra Teatern 1941. För, berättar den samtida vittnesbörden: sjunga kunde hon minsann också!]

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack so mycket.

Please visit my webpage on Swedish Film 1930-1945.

Swedish Film

Anonym sa...

Jag gillar din blogg, du skriver om mina favoriter. Som här, Margit Manstad och på annan sida om Annalisa Ericson osv.
Himla trevligt att läsa om dem.