Birgit minns: Karl Gerhard

Genom artisten Magnus Ugglas numer rätt omtalade skrivande har jag uppmärksammats på att Birgit Tengroth finns nämnd i en av legenden Karl Gerhards visor. Texten det handlar om har titeln Och så tar vi oss en liten kaka till med Karl Gerhards text till musik av någon kallad d'Alstone och gavs ursprungligen ut på stenkaka 1950, sedemera återutgiven på flera LP-skivor. (I alla fall enligt den diskografi som Karl Gerhard-sällskapet lagt ut.)

För en tid sedan släppte ju även Uggla en CD med sina tolkningar av en rad Karl Gerhard-sånger, däribland nämnda låt. För ett informera och glädja de sina har han sedan under pseudonymen Roine Blom knåpat ihop ett litet förklarande persongalleri på de som nämns i olika texter, kanske kan det behövas för nutida förståelse. Om Tengroth skriver han:

Fru Tengroth
Förnamn Birgit. Skådespelare och författare som rörde sig i KGs kretsar. Kanske en storfikare och möjligen den som kallas ”skvallertanten” i den här sången. Tycks ha hållt kafferep från sin säng. Kungligt.

Hur det nu förhåller sig med det finns kanske anledning att återkomma till. Att Birgit rörde sig åtminstone i utkanten av Karl Gerhards värld råder dock inget tvivel om: Per Gerhard skriver i sin nya biografi över sin far Karl Gerhard: med kvickheten som vapen (Lind & Co, 2007) att Tengroth var en så frekvent gäst i Gerhards mansion nere på Franska Rivieran att hon hade eget sovrum med namnskylt och allt! I hennes egen volym Livs levande (1952) finns ett reportage medtaget som beskriver ett besök hemma hos herr Gerhard på rivieran, närmare bestämt utanför staden Menton, på en ort kallad Roquebrune, i ett eget privatpalats benämnt Fatima Morgana. På plats är dock den svenska revymakaren och estradören icke känd vid namn utan som le Suédois. [Texten finns även medtagen i Stig Ahlgrens senare bok Boken om Karl Gerhard (Åhlén & Åkerlund, 1964)]

Tengroths text är tydligt medkännande, Karl Gerhard beskrivs som en rakt igenom varm, om än lite udda - eller snarare unik - gestalt. Som gäst i huset rör hon sig till synes obesvärat och upplever vardagen, hon undrar lite kokett om hon har rätt att beskriva värdens uppenbarelse i bara pyjamasen utan att själv hamna i någon av hans kupletter. Vilket hon alltså redan har gjort, om nu kronologin stämmer! Vilket hon måste veta, men lämnar därhän. Kanske är detta hennes svar?

Bilden man får är att det handlar om en rätt excentrisk herre som hittat sin plats och roll, striderna är, om inte övervunna, så förbigångna. Bland hans dygder, finner hon, finns förutom arbetsflit den godhet som är en förutsättning för elakheten. Det viktiga är inte att vara omtyckt utan att tycka om. Hon betraktar honom ute på terassen: glad i lyx och vin, förtjust i mat och sällskap:

Det finns falska konversatörer, som exploderar i lustigheter och sedan försjunker i lömsk tystnad, medan de förbereder nästa blixattack. Gerhard är ingen falsk konversatör. Hans tal är veckrikt som en toga och liksom detta plagg skuret i ett stycke. Det är som om han kastade en duk av ord över bordet. Han umgås. Han gör maten sin cour. Han är lycklig, han får oss, sina bordsgäster, att känna samma rofyllda lycka. Han är spetsig mot de närvarande och mild mot de frånvarande, vilket skapar en stämning av behaglig trygghet, ty, tänker man, så kommer jag att omnämnas, när jag inte längre är här.

Fotot härintill är snattat från ovan nämna Sällskaps hemsida och damen är förståss inte vår Birgit, utan en av De Evigt Stora: Zarah Leander, tidigare nämnd, och Gerhards egen stjärna. I sina memoarer, Zarah (1972) ger hon en rätt fyllig, och frispråkig, bild av sin mentor och gynnare:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom - och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag kunde falla till sängs för.
...
Under vårt okroppsliga teateräktenskap blev han svartsjuk två gånger. Svartsjuka är fel ord, egendomssjuka är riktigare. Jag var ett dyrköpt och påkostat nummer i hans samlingar, han tyckte sig ha äganderätt också till mina känslor. Han kom i skymundan när jag invcklade mig känslomässigt med andra män. Han avskydde [Vidar] Forsell och han tyckte ännu sämre om [Arne] Hülphers. [D.v.s. make 2 och make 3 som hon så kärleksfullt benämner vid efternamn. Ettan var den unge skådespelare Nils Leander som gav fröken Sara Stina Hedberg hennes nya namn.]

Hur knyter vi då ihop den här säcken? Jo, Birgit och Zarah sjöng båda varsin melodi kallad Yes Sir! och jag är fullständigt övertygad om att Birgit nog skulle nafsat lika begärligt efter det där vinglaset herr Gerhard så retsamt håller utom räckhåll!