Eller Karl Gerhard som han kallade sig.
Vi har tidigare snuddat vid regissören och skådespelaren Per Gerhards biografi över sin fader, estradören, kompositören, kuplettsångaren och författaren Karl Gerhard, Med kvickheten som vapen [Lind & Co, 2007] och olika beröringspunkter mellan Gerhard och Tengroth.
Tar man sig för att läsa hela boken, vilket man bör för den är mycket välskriven och ger ett rätt allsidigt porträtt av Gerhard i med- och motgång och den tid han verkade i. Gerhard junior lyckas också beskriva sin pappa med ironi, bitsk humor och distans. Stundtals är berättelsen rätt dråplig och läsaren får sig ett gott skratt mellan de mer allvarliga resonemangen.
Efter kriget skaffade sig Gerhard senior ett boende nere på franska Rivieran, Fatima Morgana (döpt efter Gerhards adoptivdotter Fatima, sedermera under en period gift med den yngre Gösta Ekman). Huset var rätt storslaget, försett med en imponerande terrass invid en magnifik havsvy och här tog han emot (ibland betalande) gäster hemifrån när han inte travade runt bland lokalbefolkningen. Tillvaron här nere var ofta ett välbehövligt, ja nödvändigt andrum för den hårt arbetande revymakaren som med stigande ålder och tilltagande krämpor pressade sig till det yttersta. En av gästerna norrifrån var ju som vi tidigare sett Birgit Tengroth, med egen namnskylt på en sovrumsdörr och allt. Hon författade ju också ett inspirerat porträtt av den höge värden 1952.
Per Gerhard citerar också långa stycken ur Birgits text med motiveringen att Birgit är "nog den som bäst skildrat hur han tillbringade en 'semester'".
Karl Gerhard var gift flera gånger och hade egna barn men allteftersom kom rykten igång som handlade om hans bi- alternativt homosexuella läggning. Unge Gerhard tar upp ämnet i boken och kan naturligtvis inte helt avfärda det som enbart skrönor, han hade själv fått indikationer i den sociala svängen runt pappan. Och här kommer Tengroth in, minsann. Per Gerhard hänvisar nämligen till Stig Ahlgrens bok om Karl Gerhard där intet sägs om denna problematik, eller vad man ska kalla det. Och då hade Ahlgren haft en egen reporter inne i huset, som han uttrycker det, som borde ha kunnat rapportera. Sonen betygar faderns kärlek till Kvinnan och till kvinnorna i hans liv, men ett och annat snedsteg går kanske inte helt att resonera bort.
Frågan är väl om tiden tillät en sådan diskussion, och om Ahlgren hade fäst den på papper även om han hade vetat mer än vad han yppade. Kanske var det också så att Birgit såg vad hon såg, men att detta något kanske hon också uppfattade som rätt normalt, förståeligt och intet stort att yvas över. Byxor bar hon ju rätt ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar