Tengroth på tiljan 7: George och Margaret

Sedan 1937 ingick Birgit i teatersällskapet F.S. - Filmens Scen, och som bestod av fast engagerade skådisar vid Svensk Filmindustri, S.F. De hyrde in sig på fasta scener i Stockholm under vintermånaderna då filmjobben var fåtaliga och satte upp pjäser i egen regi, med sig själva i rollerna. 1938 leddes gruppen av Edvin Adolphson då man på Oscarsteaterns scen presenterade en engelsk komedi, George and Margaret.

Signaturen Philip den Magre var på plats i salongen vid premiären, och i Filmjournalen nr 11, 1938 presenteras ett tvåsidigt bildreportage kring det hela. Premiärpubliken var fulltalig, uppklädd och "redan på förhand välvilligt inställd", parkett bestod nämligen huvudsakligen av bekanta och goda vänner till skådespelarna och applåderna hördes regelbundet under spelets gång.

Pjäsen beskriver förvecklingarna i en dåtida kärnfamilj med Bullen Berglund och Gull Natorp som föräldrar och med Sture Lagerwall som son i huset. Denne hade tydligen en strålande kväll då han mer eller mindre kunde spela sig själv med full bravur. Recensenten antyder kanske att Lagerwall gjorde det lite enkelt för sig i all sin yvighet. Hans syster gestaltades av Birgit som "var sötare och charmfullare än på länge".

[På bilderna ses Birgit med två pekande medspelare: Sture och därunder Åke Ohberg.]

Även om uppsättningen tycktes tappa något i tempot efter pausen var det summa summarum en lyckad skrattfest. Och direkt efter föreställningen sjösattes också nästa föreställning! Eftersom Adolphson råkade fylla 45 samma kväll firades premiär och jubilar i ett och samma svep vid framdukat bord i foajén efter ridåfallet. Här minglade huvudstadens kändaste teaterkvinnor i vackra kreationer, här reste sig männen och höll "vackra tal".

Men utifrån vår synvinkel utvecklades det största dramat kanske vid sittande bord, förmodligen utan repliker men säkerligen med menande blickar och höjda ögonbryn hos de införstådda. Vid festbordets ena kortsida satt nämligen fru Adolphson, norskan Mildred Folkestad, mor till Edvins barn, och sex placeringar till höger om henne längs långsidan Adolphsons älskarinna sedan flera år, ensemblemedlemmen Birgit Tengroth.

Den med goda ögon kan se Birgit på fotografiet från bordet med ansiktet diskret halvt bortvänt rakt under serveringsdamen som syns på höger sida, fru Adolphson närmast kameran med fläta över skulten. Vem av de två som är mest besvärad återstår att reda ut, här möts i alla fall inte deras blickar. Däremot verkar Sture Lagerwall girigt sukta tvärsöver bordet.

Den strålande blick som däremot möter oss, tittarna, rakt genom vår tids scanner och förbi ett drygt halvsekel, direkt under den inklippte Edvins lyfta vinglas och med det egna nubbeglaset frejdigt höjt i vänster hand är den självlysande Karin Kavli - tvärtemot vad den blicken antyder spelade hon husa i pjäsen. Tur för fru Adolphson att hon inte hade den kvinnan att slåss emot.

Kollegor på vift: Karin Kavli

Det var inte länge sedan vi hade möjlighet att snudda vid skådespelerskan, regissören och teaterdirektören Karin Kavli. Plötsligt ges ett tillfälle att ta ytterligare ett grepp om henne.

Tar man sig tillfälle att bläddra lite i nr 13 av Filmjournalen 1933 är det lätt att fastna vid omslaget, en ung Birgit har just gjort vuxenpremiär i filmen Bomans pojke och naturligtvis får en sådan ung, vacker och kanske också lite spännande stjärna pryda omslaget. Man kan undra hur många gånger den förmodligen lite överrumplade 18-åringen själv bläddrat igenom just detta nummer, som förutom omslaget innehöll en s. k. filmnovell baserad på filmlustspelet Bomans pojke av Siegfried Fischer med scenario av Ivar Johansson och rikligt illusterad med bilder ur filmen, tillika med en premiärrecension av samma film där Tengroths insats bedömdes som "den bästa i samlingen" av roller. "Så friskt, ursprungligt och älskligt utan alla choser var det länge sedan en svensk filmskådespelerska framträtt", summerar en namnlös anmälare. Måste ha smakat mumma för den kavata flickan. Själva väntar vi med ytterligare kommentarer tills det att det blivit tillfälle att se filmen på något sätt.

En annan som haft samma genombrott några år tidigare, fast på teaterscenen, var skådespelerskan Karin Carlsson från Mariehäll i Sundbyberg norr om Stockholm. En bit senare in i karriären gifte hon sig med en norsk direktör från Bergen och antog efternamnet Kavli. I detta nummer av Filmjournalen häckar hon på restaurang Bäckahästen som vid denna tid hade adressen Hamngatan 2 och fanns kvar på samma plats ända in i historisk tid, undertecknad har själv suttit där vid flera tillfällen. Tyvärr utan skådespelerskor av den här rangen inom synhåll.

Och vem slår sig ner på andra sidan bordet med notesblock i handen och penna i kavajfickan? Jo, reportern Den tanklöse Augustsson som utan krus identifieras på omslaget som Hasse Ekman, Den Stores Son och coming man inom branschen som här extraknäcker som reporter. Intervjun spänner över mer än en sida och är bitvis ganska rolig, fröken Carlsson verkar vara i god form som en rätt bitsk och humoristisk kvinna även om den unge Ekman kanske spetsat till en och annan formulering. Året var alltså 1933, den unga skådespelerskan hade redan under sin tid vid Dramatens elevskola skapat uppmärksamhet och 1929 gjort succéprimär på Koncerthusscenen i rollen som Cassandra i Aischylos skådespel Agamemnon i Per Lindbergs regi. Och det var minsann en succé med stort S! Inget ont ord om dagens teaterrecensenter men den tiden anmäldes stycket av namn som Bo Bergman, Anders Österling och Erik Blomberg. Och hos alla vad det Karin som stod i fokus.

Nå, nu sitter unge Ekman med fröken Carlsson på Bäckahästen. Det blir lite spjuveraktigt och Karin bjussar på det mesta. Bo Bergman hade i sin anmälan snuddat vid en jämförelse med den närmast antika skådespelerskan Eleonora Duse vilket naturligtvis var smickrande och under en baluns i konstnärskretsar dyker en främmande man upp och tilltalar Karin Carlsson/Kavli med ordet "Duse". Unga fröken, ännu upptagen av sig själv och sin roll och sitt rykte svarar lite chict elegant: "Onejdå! Bara Carlsson" tills det efteråt framkommer att mannen varit en halvkänd författare Duse. Det skrattar Hasse och Karin åt, liksom att hon under en Europaresa på stipendiepengar mest koncentrerat sig på de kontinentala storstädernas "syndiga liv", först därefter - om så att säga tid funnes - på att studera teaterlivet.

De båda ungdomarna hade - naturligtvis - en annat samröre än vad denna lättsamma intervju gav vid handen. Carlsson/Kavli hade när detta skrevs redan spelat med fadern Gösta Ekman på teaterscenen, ett engagemang som antyds lite kokett i texten och som unge Hasse varit pådrivande till. Senare skulle dessutom samarbetet utvecklas i och med att fru Kavli gjorde en stram, stilig och imponerande insats i en av Hasses klart bästa filmer Ombyte av tåg 1943.

Birgit då? Jo, Tengroth infogade ett porträtt av den nio år äldre Kavli i sin bok Livs levande. Det finns två Kavli hävdade hon där: en privat, riktig Karin som är handelsträdgårdsmästardotter, avspänd, naturlig, klok, jordbunden och generös. Och så den andra, den jobbiga Parad-Karin:

"svepande flott och farlig, spänd och spännande, ett under av onatur och teater, en livsfarlig kombination av politiskt orakel och alla lasters moder, en produkt av ett vansinnigt uppskruvat livstempo och en grabbnäve sminkstänger, till synes explosiv och fantastisk.".

Så hon koncenterar sig på den unga flicka som växte upp i Sundbyberg, harvade sig fram till goda betyg och mer eller mindre hamnade på teatern som hon därefter tog till sig med hundraprocentigt engagemang - om så på scenen, i direktörsrummet eller som eldfängd vänstermänniska i kulturpolitiken. Det senare verkar vara det som Birgit distanserade sig mest ifrån.

Slutligen, Kavlis egen historia finns berättad, som tidigare nämnts, i biografin Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] av Uno Ericsson, hennes skönhet är intakt genom oräkneliga fotografier och verket Svenska konstnärer [Bokförlaget Mimer, 1943] sammanfattar hennes konst i termer som "en virtuosprestation av rang", "intensiv inlevelse", "sin sällsynta förmåga av mångsidig och varierande typutformning".

Det blir nog anledning att återkomma till fru Kavli. Kan man gissa.

[Bilden: ur Ericssons bok, fröken Carlsson softar med ett pillimariskt leende i den egna lyan på Norr Mälarstrand, Stockholm.]

Och så tar vi oss en liten kaka till

Den 23 mars 1950 gick estradören Karl Gerhard in i skivstudio i Stockholm tillsammans med Herbert Steens ensemble och sjöng in fyra visor, alla med egna texter. En av dessa var kupletten Och så tar vi oss en kaka till till musik av någon kallad d'Alstone. Den gavs sedan ut på en 78-varvs stenkaka, Cupol 4348, där den andra sidan upptogs av Jag kan spela zittra från samma inspelningstillfälle.

Jaha, och? Jo, i texten - snabbt som ett ögonblink - passerar Birgit själv i egen hög person, vilket vi tidgare berört.

Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till, en kaka till
Kära bröder liksom systrar
Jag tror säkert att ni lystrar
Till min visa, fast den blott är skräp
Men jag vet jag träffar tonen
När jag inbjuder nationen
Att bevista mitt lilla kafferep

Det blir både tår och påtår
Och en sex, sju sorters dopp
Fru Tengroths säng
Kom fort och ta en kopp
Jag har allra bästa tautor
Ifrån NK:s lunchsalong
Fru Blom har gom
Som hon tar ut med tång
Fru Max von Mauritz
Har nyss omskurits
Jag menar nertzkappan förstås
Köpt i Paris och till vilket pris
Det blir både tår och påtår
Människan tre trappor opp
Ska ha barn
Med karln?
Nej, kom och ta en kopp
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Senatoren Mister Thomas
Han är en av Oklahomas pampar
Kommer han tillbaks till stan
Ska det inte bli någon snål grogg
Han ska mottas á la Olrog
Bullfest, bullfest ska det bli hela dan

Det blir både tår och påtår
Och vårt fina kungahus
Ska stå på tå
Med kakor, fjäsk och krus
Five o'clock det blir med tårtor
Uti Ulriksdals gemak
Louise får please
Snart tänka på sin bak
Sen ljuv Sibylla
Med mat och fylla
Prins Bertil bär som stadsbud hem
Vår senator
Som vi då förstår
Det blir både tå och påtår
Om jag känner Bertil rätt
För en tok
Ur Oklahomas operett
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Nästa nytt från skvallertanten
Kommer ifrån västkustkanten
Där "Guds ord på landet" tolkning får
Av den sköna Karin Kavli
Blottad ifrån topp till navli
Hennes barm just nu uti vågor går

Det blir både tår och påtår
Uti en sparsam vardagsblus
Madame dram fram
Sån konst som fyller hus
När hon blottar sina vårtor
Brakar det i nattlinnet
Som nog har sina bästa nätter sett
Vårt lands aktiser står inför kriser
Skall Kavli ensam brösta av, nej, Inga Brink
Säger med en blink
"Det blir både tår och påtår
Vår publik ska hållas varm
Med Manstads och fru Karin Juels barm"
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till
En kaka till.

[Musik: d'Alsone. Text: Karl Gerhard. Copyrightinnehavare okänd.]

Och vad betyder då detta? Ingen kan påstå att detta är ett av Gerhards vassaste alster men sången ingick - enligt Uno Myggan Ericson - i Gerhards föreställning på Chinateatern under våren 1950 och den här typen av texter är naturligtvis en kommentar till det samtida och det flyktigt dagsaktuella skvallret. Vad Tengroths säng har för betydelse är svårt att säga så här långt efteråt: var det en syftning åt en lättjans högborg, eller scenen för erotiska eskapader?

Får man tro Magnus Ugglas kommentarer var Mister Thomas den amerikanske senatorn Elmer Thomas som vid denna tid besökte Stockholm, kungahuset och prins Bertil. Får man tro Karl Gerhard gick det livligt till, monarkin verkar mer eller mindre vara inlagd i sprit.

Textens avslutande parti är hämtat ur säsongens teaterliv. Karin Kavli var ju vid denna tid en av teaterns stora aktriser, engagerad på fasta scener såväl som resande teatersällskap. Och just denna säsong var hon vid Göteborgs stadsteater där Ingmar Bergman satte upp en spansk pjäs, Guds ord på landet, av Don Ramon del Valle-Inclans. Kavli spelade här en lättfärdig klockarhustru och visade dessutom, våren 1950, brösten på scen vilket naturligtvis vållade en hel del rabalder. I sin biografi över Karin Kavli, Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] beskriver Uno Myggan Ericson (tillsammans med Kavli själv) rabaldret och visar dessutom en smygtagen bild från föreställningen där man får se hela härligheten. Kavli var ju en sällsynt stilig kvinna som sedemera även under en längre tid (1953-1962) blev chef för samma teater där hon avsatte mer bestående spår när hon inte fick jaga runt och fånga upp en nevrotisk Per Oscarsson, ständigt på vandring någon annanstans.

Inga Brink var en kanske inte lika framgångsrik skådespelerska som efter en handfull filmroller toppade karriären med medverkan i två Åsa-Nissefilmer. Kanske antydde Gerhard att det behövdes nya friska grepp för att styra upp den sagan.

Margit Manstad är redan behandlad på dessa sidor och Karin Juel ytterligare en kollega.

Sången finns återutgiven på åtminstone tre LP-skivor och det är ett nöje att höra Karl Gerhards vokala insatser med en smattrande käft som springer hundra meter häck utan att snubbla på stavelserna. Men för ett nutida åhörare kan det vara nog så svårt att uppfatta det hela om man inte sitter med den tryckta texten till hands. Magnus Uggla har också gjort en tolkning på sitt hyfsat nya Gerhardalbum Ett bedårande barn av sin tid.

Kavli på bilden [av Lennart Carlén]: stilig som sagt. Vi låter bröstbilden försvinna och istället njuta av henne i sin fulla kraft på balkongen till Göteborgs stadsteater, med Götaplatsen som fond. Den som vill läsa mer om henne kan med fördel ta del av Tengroths text i Livs levande.