Tengroth på tiljan 11b: Sådana tider

Förra inläggets spelfilm Kungen kommer spelades in under hösten 1935, samtidigt har filmens nittonåriga kvinnliga huvudrollsinnehavare teaterpremiär på Vasan. Birgit Tengroth beskriver dryga 15 år senare det hela i sitt journalistiska porträtt av Gösta Ekman. Hon är hypernervös, näst intill lamslagen sedan någon högt och tydligt betvivlat hennes förmåga att gestalta den filmroll hon tilldelats.

In sveper Gösta Ekman i studion, med den storslagna gest som var hans väsen: Vad ni är förtjusande! Har ni sett allesammans vad hon är förtjusande!

Och hon intygar att hans ord var förlösande och kanske räddade henne på premiären kvällen efter. Spår av detta ser vi branschtidningen Teatern, nr 11, 1935 som recenserar föreställningen. Gustaf Collijn är på plats, ser ett drama om penningbegärets utstuderade rovriddare och deras offer, berömmer visst, kristiserar annat. Men så ser han den unga Tengroth:

Birgit Tengroth avvärjde emellertid att dessa scener kunnat komma att verka ännu mera motbjudande. Hon var över huvud hela kvällen i högsta grad till sin fördel. Man behöver inte vara pappa för att uppskatta den präktiga flicktyp, hon gjorde, men eftersom hon just gentemot fadern visade sig från sina bästa sidor kan man kanske särskilt i den egenskapen vittna om hur rättfram, enkel och äkta alltigenom hon verkade.

Collijn kan här tyckas lite onödigt omständlig men utstrålningen från scenen, och hur den damp ner i bänkraderna, går knappast att ta miste på.

Detta såg också den gamle Ekman när han halvnio nästa morgon greppade Råsundastudions morgontidningar, läste recensionerna, vände sig mot Birgit, slog ut med händerna och sa:

"Birgit, du är född!"

Kungen kommer [1936]

Vad passar bättre när man läser Carina Burmans Gösta Ekman-biografi än att beställa fram Ragnar Hyltén-Cavallius spelfilm Kungen kommer? Detta historiska kostymdrama där samtidens historier kring kung Karl XV gestaltas i en räcka rätt imponerande scener, och där den evige teaterkungen skrider in på scen och föser med en konungslig handrörelse den riktige kungen ner i orkesterdiket?

Detta var Birgits möte med sin världs verklige kung: Gösta Ekman himself. Hon var i början av en lång karriär, han i slutet av sin, men samtidigt var de båda lika unga, lika uppfyllda av tiden och möjligheterna, stående på samma lilla isflak på väg från någonstans till just ingenstans.

Filmen är ett förväxlingsdrama uppklätt i 1860-talets coiffeur. Här rider husarer i ståtliga och snoddbehängda uniformer, här skrider noblessens mamseller genom slottens salar, här står ekarna urgamla intill överklassens torrlagda jaktängar. Här skiner månen ner över det förmodligen fåfänga hoppet om den dröm.

Filmen är naturligtvis helt och hållet Gösta Ekmans. Han har två roller, dels som kungen själv, dels som en resande provinsskådespelare som engageras för att en kväll eller två spela kungen. Allt för att en avspisad husar ska kunna vinna tillbaka sin älskade.

Men Gösta är helt wunderschön, rakt igenom. Båda rollerna gestaltas suveränt, anslående och med bara små, små kroppsrörelser som bygger upp och varierar de två gestalterna på ett enastående sätt. I kungens fall dessutom roande porträttlikt. Detta var Ekmans nästnästnästsista långfilm och på något sätt kan man se den knyta ihop karriärens påse, dels den suveräne mogne skådespelaren, dels den unge entusiasten som trasslar sig igenom det rätt påvra landsortsturnerandet. Ekman stod ju vid denna tid liksom med ett ben i vardera tillvaron: dels en praktvåning på Artillerigatan, dels en osviklig entusiam för teaterns kraft och (för honom) livsnödvändighet.

Här får vi också flera exempel på livet som turnérande skådis i landsorten, livligt och övertygande dråpligt gestaltat i filmen och med Ekman som den som styr upp ett hotat och utlämnat teaterkompani och som vid en akut kris erbjuder sig att ta över rollen som kung Agamemnon i Offenbachs Sköna Helena samtidigt som han behåller sin egen.

Någon frågar: Kan du rollen?
Gösta: Det behöver jag inte! Jag hänför! Jag bländar!

Och med utropstecken bakom varje replik. Så var han tydligen, för långt senare i en slottsberså deklamerar han kärlekens lov, dricker för mycket ur flaskan, faller för djupt i kvinnans (Birgits) ögondjup.

Ett smakprov på Ekmans deklamation: Den största makten här i tillvaron, den makt som kommer rosorna att dofta ännu rödare därute i din trädgård, som kommer månstrålarna att glittra ännu mera strålande därute, som kommer ynglingens hjärta klappa ännu vildare, som kommer den unga flickan att rodna ännu rödare. Den makt, den gudomliga makt som änglarna kallar himmelen. Demonerna kallar den avgrunden, och människorna kallar den kärlek!

Och han får åskådaren att inte raljant himla med ögonen, man köper det fullt av!

Sådan var han, mannen som preparerade morfinsprutan inne i logen, högg den så rakt genom kostymbyxan, enligt Annalisa Ericson i Burmans bok.

Ja, vid sidan att detta skådespelets slagskepp hamnar såklart Birgit i periferin, hennes största uppgift är att se vän ut, dansa ut över balsalen, bära upp aftonklänningarnas kreationer. Vilket hon gör med den äran och gestaltar också filmens avslutande scener med flera repliker i rad på ett fullödigt sätt. Åke Ohberg som hennes fästman är både vansinnigt stilig - och galant som komiker. Tollie Zellman spelar sin praktroll: lätt överårig alkad skådespelerska med en aldrig sinande entusiasm över livets återstående möjligheter. Thor Modéen glömmer vi, han harvar bara vidare på, ja ni vet.

En sista reflektion: det är lätt komiskt att se den skånska slottsadeln gestaltas så imbecillt, världsfrånvänt och rent av efterblivet. Greveparets reaktioner på det resande teatersällskapets bragder motsvaras helt av unge Hasse Ekmans upplevelser när han en kort tid efter faderns död gifte in sig i precis denna perifera samhällsklass: samma frånvaro, samma intolerans, samma gradiosa dumhet.

Ja, herrn! Nej, herrn!

Får man lov att utbrista: Äntligen!

Eftersom Birgits främsta sånginsats aldrig bevarats till eftervärlden på grammofonskiva ges här ett tillfälle att njuta av delar ur duetten mellan Valdemar Dalquist och vår alldeles egen förtjusande fröken Tengroth. I ett klipp från långfilmen Atlantäventyret (1934) ett utdrag från sången Yes sir - No sir!, musik: Jules Sylvain, text: Åke Söderblom. För den otålige är det bara att spola fram till 5 minuter och 19 minuter in på filmen! Men var inte för okoncentrerad: vid 6:28 är det redan slut.

Det hela är en del av en extended nyhetsbulletin från 1949 i filmformat, producerat av Terrafilm ägd av Lorens Marmstedt som också en gång regisserade och producerade Atlantäventyret - lite produktplacering 15 år i efterhand kan man säga. Resten är filmer just landet runt, av journalfilmskaraktär, i avsikt av informera och roa publiken om vad som händer och sker, såväl stort som smått, i det som emellanåt kallas vårt avlånga land.

För den tålmodige väntar också belöningen i form av snabba repliker från kåsören Cello kring årets kjollängder, förevigade längs förmodligen Strandvägens trottoarer följt av en filmjournal från Malmö strumpfabrik med alla dess naturliga och konstgjorda kvinnoben. Sedan följer säsongens hattmode och sist, men absolut inte minst, den verkliga belöningen: en nattklubbsdoftande sång med den nyligen bortgångna Gaby Stenberg, ensam i skuggorna bakom nerfällda persienner, med sitt piano och sin beslöjade röst. Tidlöst, och rätt underbart. Se det rakt igenom.

Aforismer (I)

*

En skådespelare, som jobbar på skådespelaren men inte på människan, blir kanske en bra människa men sällan en bra skådespelare.

*

Populariteten är ett bål, där den som bränns ropar på fler risknippen.

*

Konstnären älskar sina verk som sina barn. Ja, men älskar han sina barn som sina verk?

*

Den som hävdar att huvudsaken är inte att vara älskad utan att älska själv är nästan alltid älskad själv.

*

Mannen söker kontakt, kvinnan söker freda sig. Kvinnan vill ha kontakt, mannen vill vara i fred.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]

Aforismer (startpunkten)

Om man sov med Vilhelm Ekelund trofast snusande på nattygsbordet, om man dessutom läste honom livet igenom och tålmodigt närde en dröm om att själv få skriva och beskriva en förvirrande och till synes planlös tillvaro så är det kanske inte märkligt att man i den stores efterföljd försöker sig på att formulera några aforismer.

Sådan var Birgit Tengroth, och hon hamnade där så småningom. Men först skulle en filmkarriär avslutas, teaterlokaler släckas ner och en hel hop böcker med varierande bemötande knåpas ihop. Och lite kräfta och andra privata trassligheter på det. Lika spröd och tunn som enradingarna stod hon trotsigt vid tillvarons rågångar. Hon var aldrig förmäten nog att tro att det var någonting, men försöka måste man ju få.

Sommaren 1967 publicerade den sedan länge avsomnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ett gäng av hennes "Aforismer", så enkel och klar var rubriken. På ett sätt kan man säga att här har vi i abstraktform hennes författarskap nerkokat med smak av västerhavets fulla sälta. I de följande inläggen kommer de en handfull i taget, för att inte trötta eventuella läsare och för att ge utrymme för reflektion, på båda sidor tidens tröskel.

[Fortsättning följer, alldeles straxt.]

Djävulspakten

Om man tittar mot den akademiska stjärnhimlen över Uppsala stad är det kanske inte alltid Polstjärnan, Arcturus eller något annan himlakropp som tycks glimra klarast, det skulle lika gärna kunna vara den flitiga författaren och litteraturvetaren Carina Burman som lyser ända upp mot Vintergatan.

Nu senast, i höstas, släppte hon en biografi över Gösta Ekman, den äldre, även kallad den store: Djävulspakten (Bonniers, 2011). Den är brett upplagd från födelsenoteringen i Klara församlings dopbok de sista dagarna 1890 fram till det till synes oändliga begravningståget som sakta drog genom samma stads norra delar dryga 47 år senare.

Som Burman själv påpekar har det inte skrivits mycket tidigare om denne mytomspunne gestalt, tre böcker kom ur hans egen krets: den bitvis fantasifulla självbiografin Den tänkande August 1928, sonen Hasses minnesbok över sin nyss avlidne far 1938 och regissören och vännen Per Lindbergs biografi från 1942. Efter det Bengt Forslunds studie över tre generationer Ekman 1982, men där får den äldre samsas om utrymmet med den yngre och däremellan mellanpojken.

Så detta blir vår tids referensverk över denne Gösta Ekman, mannen som vad jag förstått fortfarande kan skänka en ivrig och lite hetsig rodnad över vetgiriga och romantiska ungdomskinder.

Om man däremot lite rastlöst försöker bläddra fram Tengroths närvaro i den värld dessa sidor försöker skildra blir man, om inte snopen så helt klart sugen på mer. De spelade ihop i två filmer, hon måste funnits i huset som Hasses jämnåriga väninna, ja, hon satt t. o. m. i framsätet på juniors bil och avfärdade ett plötsligt impulsartat frieriförsök. Nu citeras hon, vilket inte är fy skam, hennes bitvis strålande texter om dels Gösta, dels fru Bergman används i berättelsen och filmerna nämns vid namn. Mer blev det inte, men många flickor och pojkar passerade ju hushållet på Artillerigatan under åren, så vad får man begära.

Allt som allt, ett imponerande och noggrannt arbete, en skildrad dröm ur verkligheten även om fan själv fick sitt byte till slut inne i de halvskumma stjärnlogerna bakom scen på huvudstadens olika teaterhus. För även om fasaden fick sprickor mot slutet, så rämnade den aldrig och när han spände ögonen i publiken var det mesta förlåtet.

Naima, Mimi och Eva

En ny pausfilm från den bergmanska filmatiseringen av Birgits debutbok Törst. Här är det minnesbilderna från Operans balettskola som är i fokus, balettlärarinnan spelas av svensk teaters grand old lady, den ojämförliga, the fabulous Naima Wifstrand. Äntligen ett tillfälle att visa henne! Birgits eget "jag" gestaltas som förhoppningsvis bekant av fru Hasse Ekman, Eva Henning, och väninnan Valborg av Mimi Nelson. Vi anar här skiftningar och antydningar som är inledningen till den midsommarnattsscen mellan Birgit och Mimi med sina trevande lesbiska förtecken som tidens censurbyrå så brutalt satte saxen i så att allt i det stora hela blev helt obegripligt. För att citera Bergman själv.

Tengroths noveller bearbetades och fogades samman av dramatikern och manusförfattaren Herbert Grevenius, ett arbete som i stort fick beröm av samtiden. Samme Grevenius som ett par år tidigare skrivit föregående inläggs filmscenario: Krigsmans erinran.

De här dramatiserade scenerna från balettskolan har ingen direkt motsvarighet i boken, utan är en sorts gestaltning av den bakgrund som flera av novellsamlingens "jag" har i balettens värld. En historia det regelbundet refereras till i den skönlitterära texten, för som Birgit nån gång skrev: har man en gång dansat ser man sig sedan genom hela livet som dansare.

Mycket nöje.